Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suppurantia - Suppuration - Supradentaler - Suprafrontale - Supralapsarier - Supramarin - Supranaturalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salfva, innehållande kräkrotpulver (se Kräkrot),
kraftigt i huden, kunna blåsor och variga sår
uppstå. Om crotonolja, senaps- eller terpentinolja
insprutas – äfven helt ringa mängd – under huden,
framkallas häftig inflammation med varbildning (böld,
abscess), likaså om saponinsubstanser (se
Saponiner), digitoxin (se Digitalis), kräkrotpreparat
m. m. på samma sätt anbringas. Af egendomligt intresse
är det s. k. abrinet ur paternosterärterna (se
Abrin och Jequirity) och dess användning för
att framkalla varig inflammation å ögats bindehinna
och hornhinna i afsikt att vid dennas läkning
bringa sjukliga bildningar (trakom), som grumla
hornhinnan och hindra seendet, att försvinna. På
senare tider har man för ändamålet användt ett på
abrusfrön framställdt extrakt, jequiritol (se
Jequirity). Abrin och jequiritol äro så pass
farliga medel, att de ej ofta torde komma till
användning; de äro exempel på moderna suppurantia.
C. G. S.
Suppuration (lat. suppuratio), varbildning,
bulnad. – Suppurera, vara sig, bulna.
Supradentaler (af ett analogiskt nybildadt
lat. adj. supradentalis, ofvan tänderna befintlig)
1. Alveolarer, fonet., språkljud, som bildas med
tungspetsen mot den upphöjning, som bildas af
öfverkäkens tandlådor (alveoler). Se Kontaktsläge,
sp. 896.
Suprafrontale (af lat. supra, öfver, och frontale,
förhänge), i kyrkor uppsats eller väggprydnad öfver
altaret, detsamma som retabel (se d. o.; jfr äfven
Altare, sp. 724)
Supralapsarier, teol. Se Infralapsarier.
Supramarin (af lat. supra, öfver, och
mare, haf), geol., bildad ofvan hafsytan,
på land och i sötvattenssamlingar. Torf,
vissa gyttjor och leror m. m. äro supramarina
bildningar. Jfr Postglaciala tiden.
E. E.
Supranaturalism l. Supernaturalism (af
lat. supra 1. super, ofvan, öfver, och natura,
natur), teol., i ordets allmännaste betydelse
hvarje åskådning, som häfdar tillvaron, "öfver"
den "naturliga", för den sinnliga erfarenheten
tillgängliga verkligheten, af en "högre", andlig
och fullkomlig verklighet, i hvilken också den
sinnliga har sin grund och sitt mål. Motsatsen till
supranaturalism i denna mening är naturalism. Med
tanke åter på de motsättningar, som kunna rymmas
inom en kristen åskådning, plägar "supranaturalism"
användas som beteckning för den ståndpunkt, som
häfdar den kristna uppenbarelsens "absoluthet",
dess oöfverbjudbara art och dess karaktär af ett Guds
särskilda, från den allmänna historiska utvecklingen
sig afgränsande ingripande och handlande till
människornas frälsning, en hans frälsnings- eller
utkorelsehistoria, och som i konsekvens häraf betonar
det kristna lifvets karaktär af något i förhållande
till det naturliga specifikt nytt, som kan komma
till stånd endast genom en radikal brytning med
det naturliga lifvet i kraft af Guds nåd och hvars
yttersta mål ligger i fulländningen i ett högre
tillkommande lif. Sin motsats har supranaturalismen
i denna bemärkelse i en mer eller mindre utprägladt
"immanent" kristendomstolkning, som i "uppenbarelsen"
väsentligen ser blott det, åtminstone hittills,
högsta uttrycket för allmännare äfven eljest i
historien framträdande
ideella utvecklingslinjer samt, med mer eller mindre
fullständigt undanskjutande af den öfvervärldsliga
måltanken, i första hand betraktar kristendomen
från synpunkten af dess betydelse för den mänskliga
kulturen och i det kristna lifvet ser mindre en
brytning med det naturliga än ett fullföljande
och fullkomnande af dettas högre tendenser. – I
kyrkohistorien används emellertid "supranaturalism"
jämväl i en speciellare betydelse, nämligen som
sammanfattande beteckning för de riktningar, som,
i motsats till den under senare hälften af 1700- och
början af 1800-talet framträdande teologiska rationalismen
(se Rationalism 2) med dess tendens att reducera
kristendomens innehåll till en summa allmänna
förnuftssanningar, med större eller mindre konsekvens
förfäktade tanken på en särskild uppenbarelse och
fasthöll vid ett därur stammande, för "förnuftet"
i och för sig otillgängligt, specifikt kristligt
trosinnehåll. Som typiska representanter för
denna riktning i dess olika, mot rationalismens
utvecklingsstadier svarande faser kunna nämnas
S. J. Baumgarten (d. 1757), G. Chr. Storr (d. 1805)
och F. V. Reinhard (d. 1812). Då denna riktnings
representanter själfva karakteriserade sin ståndpunkt
som "supranaturalism", ville de därmed endast ge
uttryck åt sitt anspråk att oafkortadt häfda det
för kristendomen i alla tider väsentliga. Efter
deras egen uppfattning bestod ock en oförsonlig
motsats mellan deras åskådning och rationalismen. I
verkligheten bygga emellertid båda riktningarna i
vidsträcktaste grad på samma förutsättningar. Det
intellektualistiska draget i uppfattningen af
kristendomen såsom en summa enskilda läror var i
supranaturalismen lika utprägladt som i rationalismen,
och äfven den förra stödde, under åberopande af samma
filosofiska auktoriteter (Wolf, Kant), sitt häfdande
af uppenbarelsen på allmänna förnuftsresonemang. Hur
flytande gränsen mellan dem är, framträder typiskt
i de olika förmedlande riktningarna: "rationell
supranaturalism", "supranaturell rationalism"
o. s. v. För den nutida teologien ter sig hela den
problemställning, från hvilken båda riktningarna
utgingo, efter Schleiermachers banbrytande insats
(se Dogmatik och Schleiermacher) som antikverad,
och det måste därför verka vilseledande att, såsom
dock alltjämt stundom sker, sammanblanda frågan
om kristendomens "supranaturalism" i allmännare
bemärkelse med frågan om värdesättandet af den af
"supranaturalismen" i trängre, kyrkohistorisk mening
företrädda ståndpunkten. – Jfr G. Frank, "Geschichte
der protestantischen theologie" III (1875), Kahnis,
"Der innere gang des deutschen protestantismus" (3:e
uppl. 1874; sv. öfv. 1876–77), J. Gottschick, "Das
verhältniss von diesseits und jenseits im christentum"
(i "Zeitschrift für theologie und kirche", 1899),
O. Kirn, "Rationalismus und supranaturalismus" (i
"Realencyklopädie für protestantische teologie
und kirche", 1905), E. Troeltsch, "Protestantisches
christenthum und kirche in der neuzeit" (i "Kultur
der gegenwart", 1909) och "Gesammelte schriften",
II (1913), samt Th. Steinmann, "Supranaturalismus"
(i "Religion in geschichte und gegenwart", 1913).
E. Bg.
Supraorbitalneuralgi (af lat. super, ofvanom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
