Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Substans - Substantialister - Substantialitet - Substantiarier - Substantiell - Substantiv - Substantiva färger - Substantivisk - Substituera - Substitution - Substrat - Substruktion - Subsumera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämte vin, spirituosa, fruktsafter och kryddor ger
smak. Substansen beredes bäst hemma. Den köpta
gelatinen är stundom oren; i alla händelser
bör den, liksom den hemmagjorda substansen,
klaras genom en i vatten doppad servett. Köpt
s. k. gelépulver torde böra undvikas.
1. S~e.
Substantialister. Se Substantiarier.
Substantialitet (se Substans), egenskapen att vara
substans. - Substantiell, hörande till substansen,
väsentlig. - Substantialitetsteori, den åsikt inom
psykologien, som anser själen vara en substans. Den
egentlige grundläggaren af denna åsikt är Cartesius;
den utvecklades sedan af Leibniz, Boström, Lotze
m. fl. Den har kritiserats af Kant och i nutiden
blifvit bestridd af Wundt och Paulsen, som i motsats
därtill utvecklat den s. k. aktualitetsteorien. Deras
kritik af substantialismen har bemötts af O. Külpe,
"Einleitung in die philosophie" (7:e uppl. 1915).
S-e.
Substantiarier, Substantialister, anhängare af
Flacius’ (se denne) lära, att arfsynden är något i
människonaturen substantiellt (väsentligt).
Substantiell. Se Substantialitet.
Substantiv (senlat. substantivus, utmärkande
substans), Nomen substantivum, substansnomen,
uttryckande substansbegreppet till skillnad från
nomen adjectivum, uttryckande det bestämmande,
underordnade, accidensbegreppet. Termen är af sent
ursprung bildad till substantia. Se f. ö. Nomen.
K. F. J.
Substantiva färger. Se Färgning, sp. 290 och 294.
Substantivisk, språkv., brukad som substantiv.
Substituera (lat. substituere), sätta i stället
för något. - Substitut, den eller det, som sättes i
stället för någon eller något. Jfr Vikarie.
Substitution (se Substituera), sättande i stället
för någon eller något. 1. Jur., sättande af annan
person i ens ställe. Uttrycket begagnas företrädesvis
i fråga om arrende- och hyresförhållanden och betyder
där arrendatorns resp. hyresgästens öfverlåtande af
sin nyttjanderätt till annan person på så sätt, att
han själf lämnar sina rättigheter och skyldigheter
emot jordegaren eller hyresvärden och den andre i
hans ställe öfvertar desamma som arrendator eller
hyresgäst. Liksom sublokation (se d. o.) medges
i regel ej substitution utan jordegarens eller
hyresvärdens samtycke. Svensk lag tillåter dock vid
vissa långvariga arrenden, äfvensom vid arrendators
död, under särskildt angifna villkor substitution af
"annan, med hvilken jordegaren skäligen kan nöjas"
(lagarna om nyttjanderätt 14 juni 1907 kap. 2 §§
8, 9, samt om arrende af viss jord inom Norrland
m. m. 25 juni 1909 §§ 6, 7). - 2. Log. Många logiker
beteckna den tredje slutledningsfiguren som ett
substitutionsslut. Den engelske logikern Jevons
("The substitution of similars", 1869) framställer som
tankegången i all slutledning en substitution eller
ett utbyte af lika begrepp. - 3. Mat., den operation,
hvarigenom i ett uttryck eller en ekvation en storhet
ersattes genom en annan; genom substitutionen ändras
uttryckets form i enlighet med matematiskt giltiga
lagar, och substitutionen är i allmänhet
afsedd att förenkla uttrycket eller göra det
lämpligare för den behandling, hvarom fråga är. Om
t. ex. det gifna uttrycket är x2 + 2 xy + y2 och
u-y substitueras för x, öfvergår därigenom uttrycket
till den enklare formen u2. "Substitutionerna äro af
stor vikt vid lösning af många ekvationer. Inom den
högre analysen bildar undersökningen af det sätt,
hvarpå funktionen förändras genom substitutioner,
en särskild teori, hvilken företrädesvis under
1800-talet nådde en hög grad af fulländning. Om lineär
substitution se Lineär, sp. 664. - 4. Kem. I
kemien betecknas med substitution det förlopp,
hvarigenom ett grundämne eller en radikal ersätter
ett annat grundämne eller radikal i en förening (jfr
Kemisk process). Substitutionsfenomenen inom den
organiska kemiens område började studeras först 1834,
då Dumas visade, att klor, atom för atom eller volym
för volym, kan uttränga vätet i organiska föreningar
och intaga dess plats. Sedermera uttalade Laurent
satsen, att kloren i substitutionsprodukterna spelar
samma roll som vätet i de ursprungliga föreningarna,
något, som stod i skarp motsats till Berzelius’
elektrokemiska teori, hvilken då var allena
härskande inom vetenskapen. Substitutionsfenomenen
blefvo ifrigt studerade i Frankrike af Regnault,
Malaguti, Laurent m. fl., och för att bringa de
nyupptäckta fakta i öfverensstämmelse med sin teori
nödgades Berzelius ge den en ny utveckling genom
läran om s. k. kopplade föreningar. Å andra sidan
hade Laurent 1837 uppställt en ny kemisk teori,
för att förklara Substitutionsfenomenen, nämligen
den s. k. kärnteorten, som emellertid icke utöfvade
något större inflytande på vetenskapen, men ur hvilken
utgick Gerhardts typteori, enligt hvilken alla kemiska
föreningar äro substitutionsprodukter af några få
enkla typer, nämligen klorväte, HCl, vatten, H2O,
och ammoniak, H3N. Vid slutet af 1840- och början
af 1850-talet voro kemisterna delade i två läger. En
del af dem hyllade Berzelius’ åsikter, andra anslöto
sig till substitutionsteorierna. Bägge fraktionerna
gjorde sig skyldiga till öfverdrifter. Å ena sidan
urartade Berzelius’ försök att försvara sin ståndpunkt
till godtyckliga antaganden, och å den andra
tillmätte substitutionsteoriernas vänner alldeles
för obetydlig vikt åt grundämnenas elektrokemiska
karaktär, öfverdrifterna å ömse sidor ha sedan dess
blifvit utjämnade, och bägge teorierna ha gått upp i
nutidens åskådningssätt. 1. C. G. Bj. 2. S-e. 3.
(I. F.) 4. P. T. C.*
Substrat (lat. substratum), underlag, grundval, till
grund liggande ämne; filos., substansen 1. väsendet
som underlag för accidenserna.
Substruktion (lat. substructio, underbyggnad), den
under jordytan befintliga grunden till en byggnad;
underbyggnad.
Subsumera (lat. subsumere, af sub, under, och sumere,
taga), sammanfatta under något, något enskildt
under ett mera allmänt. - Subsumtion, 1. Log.,
hänförande af något under ett begrepp eller omdöme
såsom hörande till dess omfång. Subsumtionsomdömen,
omdömen, i hvilka subjektet hänföres till predikatets
omfång. Subsumtionsslut, slutledningar, i hvilka en
allmän regel tillämpas på dit hörande enskildt fall. -
2. Ett antagande, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
