Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra. Men betonar man då själfständigheten
som något oeftergifligt i substansens begrepp, så
drifves man öfver till termens tredje betydelse. 3)
Substansen fattas då som det absoluta väsen, som
uppenbarar sig i de många ändliga tingen och
varelserna. Motsatsen utgöres då af denna ändliga
verklighet, som har sin grund i substansen. -
I filosofiens historia framträdde tidigast den
sistnämnda uppfattningen i den naiva formen af
Thales’ och hans närmaste efterföljares fråga om
alltings urämne. Men reflekterad framträdde emellertid
samma uppfattning redan hos Herakleitos,
som dock identifierade rörelsen-substansen med ett
urämne, elden, och hos eleaterna i deras lära om
det enhetliga varat. En betydelsefull vändning till
den andra betydelsen af substansbegreppet gjordes af
atomisterna, då de betonade substansens enkelhet och
därför antogo en mångfald af ursprungliga substanser,
atomerna, hvilka icke omedelbart kunna fattas med
våra sinnen. Hos Platon äro idéerna substanser i den
andra ofvan angifna bemärkelsen. Hos Aristoteles
möta vi begrepp, som motsvara alla tre betydelserna
af termen substans. Då han definierade väsendet såsom
det, som endast kan vara subjekt, aldrig predikat
i omdömen, ansluter han sig till substansbegreppet
i första bemärkelsen. I sin opposition mot Platons
idélära fordrar han individualitet hos det, som skall
erkännas som verkligt, och ansluter sig därmed till
den andra ofvan angifna bemärkelsen. Men i sin lära om
"tänkandet af tänkandet" som den yttersta grunden till
allt har han tydligen kommit öfver till den tredje
uppfattningen. Under medeltiden blef än den ena,
än den andra sidan i substansbegreppet öfvervägande
betonad. Den moderna filosofiens grundläggare,
Cartesius, använde begreppet i en motsägande
bemärkelse. Då han fattade själar och kroppar som
substanser, använde han begreppet i dess här på
andra platsen uppförda bemärkelse. Men då han ytterst
blott erkände Gud som substans i högsta bemärkelse,
hade han öfvergått till den tredje betydelsen af
termen. Vid denna fasthöll Spinoza med den för
honom utmärkande radikala följdriktigheten och leddes
därigenom till sin genomförda panteism. Leibniz
kan i det stora hela sägas ha anslutit sig till
den andra substans-uppfattningen. Med de engelske
tänkarna Locke, Berkeley och Hume inträdde en ny
period i substansbegreppets historia, i det att de
äfven på detta använde den empiriska och psykologiska
synpunkt, som var utmärkande för deras tänkande i det
hela. De tenderade till att fatta substans blott som
ett namn för sammanfattningen af med sinnena fattade
kvaliteter. Och då Berkeley i en annan bemärkelse
erkände själen som substans, klargjorde han ej
betydelsen däraf. Kant fullföljde denna subjektiva
riktning, men sökte dock förläna substansbegreppet
objektiv giltighet (allmängiltighet). Han fattade
substansbegreppet som en apriorisk förståndskategori,
ett begrepp, som det ligger i vårt tänkandes natur
att använda för sammanfattande af våra sinnesintryck
till enhet på ett sätt, hvarförutan erfarenhet af
ting eller föremål ej är möjlig. Föreställningen om
något som substans är alls icke
en godtycklig fiktion af vår inbillningskraft, utan
ett begrepp, genom hvilket vi erhålla kunskap om den
för oss gifna verkligheten (fenomenvärlden), när vi
ledas vid dess användning däraf att vissa företeelser
innehålla något, som f ort varar i tiden. Kausaliteten
hänvisar på substantialiteten, ty de förändringar,
som framkallas, visa tillbaka på något oföränderligt,
en substans, som deras orsak. Men därmed komma vi
icke åt något "ting i sig" (se d. o.), utan endast den
verklighet, som är och måste vara för oss. Härvid har
tydligen Kant användt substansbegreppet i den andra
af de ofvan angifna bemärkelserna, men på ett helt
nytt sätt, som mer eller mindre afgjordt tryckt sin
prägel på hela den följande filosofiens användning af
detta begrepp. Fichte d. ä. öfvergick dock till
användning af substansbegreppet i den tredje ofvan
angifna bemärkelsen, då han som den enda substansen
antog "jaget" (se Jag). I tingen såsom sådana
förutsätta egenskaperna intet bestående, som uppbär
dem, utan de uppbära sig själfva och hvarandra. Äfven
Schelling och Hegel utgå från antagandet af det
absoluta som substans. Likaså Boström, som bereder sig
möjlighet att äfven antaga ändliga substanser genom
att fatta Guds bestämningar som tankar, hvilka själfva
kunna tänka, d. v. s. som ändliga personer. Gud är
då substans i termens tredje bemärkelse, människan i
andra bemärkelsen; men äfven Gud fattas af Boström
som fullt konkret och individuell. - Wundt
afviker väsentligt i substansproblemets behandling
från Kant. Han erkänner icke substansbegreppet som
en apriorisk förståndskategori, utan fattar det
som ett blott hypotetiskt begrepp, vunnet genom
abstraktion ur erfarenheten och steg för steg
utveckladt af vetenskapen genom en determination,
som lämpar dess innehåll efter behofvet af den gifna
verklighetens förklaring. Med Kant är han därför
ense om, att substansbegreppet gäller fenomenen
och icke tinget i sig. Substansen fattas närmast i
den andra ofvan anförda bemärkelsen, och som dess
egenskaper anges följande: 1. substansens element äro
enkla, 2. alla substanser äro verksamma och endast
genom sina verkningar åskådligt gifna och 3. alla
substanser äro oföränderliga, växlande endast med
afseende på läge och rörelse i rummet. Ett så fattadt
substansbegrepp är en oumbärlig arbetshypotes för
naturvetenskapen. Däremot är dess användning helt
och hållet oberättigad inom psykologien, där den
leder till olösliga motsägelser. Själen som substans
skulle nämligen vara oföränderlig, men på samma gång
från kausalitetens synpunkt föränderlig, hvarvid
motsägelsen här ej kan lösas genom förändringens
förläggande till några rent yttre relationer. -
Substansbegrepp, begreppet substans. (Jfr Själ,
Subjekt, Väsen.) - Litt.: Kant, "Kritik der
reinen vernunft" (1781), samt W. Wundt, "Logik" I
(3:e uppl. 1906-08) och "System der philosophie"
(3:e uppl. 1907). - 2. Kokk., ett limaktigt ämne,
upplöst i vatten; därtill användas husbloss,
hjorthorn, kalffötter, fläsksvålar, agar-agar
m. m. samt fabriksmässigt tillverkad gelatin (so Lim,
sp. 539). Substans begagnas vid tillverkningen af
gelé eller, rättare sagdt, är geléet, hvaråt man,
genom tillsättning af socker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
