Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sublim - Sublimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nom, att föremålet är så stort och mäktigt, att
vi endast genom särskild kraftutveckling kunna
fatta det. Därför ingår alltid en viss känsla
af spänning i uppfattningen af det sublima; och
i motsats till de öfriga arterna af det sköna,
som äro föremål för estetisk njutning, utmärkes
upplefvelsen af det sublima af ansträngning och
kamp. Det med våra sinnen fattade föremålet är
alltid något begränsadt; det sublimas gränslöshet
är därför af subjektivt ursprung, kommer af, att
vi i föremålet inlägga vår egen aktivitets sträfvan
utöfver alla fasta gränser. Kant skilde mellan det
matematiskt sublima, som beror på ett öfvermått i
utsträckning (extensitet), och det dynamiskt sublima,
hvars grund är storheten i kraft (intensitet). Lipps
liksom Ribot förnekar den principiella betydelsen
af denna distinktion. Det i utsträckning stora
verkar sublimt endast därför, att vi däri inlägga
föreställningen om kraft. - Nära besläktad med Lipps’
uppfattning är den teori om det sublima, som inom
den finländska litteraturen framställts af Hirn. -
Somliga estetiker räkna det sublima som en
af det skönas arter; andra skilja mellan det sköna
och det sublima såsom olika former af det estetiskt
värdefulla. I förra fallet fattas termen det sköna
i dubbel bemärkelse, än i vidsträckt bem., då det
i sig innefattar äfven det sublima och det komiska,
än i inskränkt bem. såsom en samart till dem. Detta
är endast en namnfråga och behöfver ej innebära
någon meningsskillnad i sak. - Litt.: A. Seidl,
"Zur geschichte des erhabenheitsbegriffes seit Kant"
(1889), Th. Ribot, "La psychologie des sentiments"
(1896), Th. Lipps, "Grundlegung der ästhetik" (1903),
och Y. Him, "Det estetiska lifvet" (1913). -
Sublimitet, egenskapen att vara sublim, upphöjd.
S-e.
Sublimat (af lat sublimare, lyfta, upphöja),
kem. farm. med., i allmänhet hvarje fast kropp,
som erhållits genom afkylning af en gas, men
särskildt kvicksilfverklorid (se Kvicksilfver),
chloretum hydrargy’ricum corrosivum. Hg Cl2, som
är ett synnerligen kraftigt läkemedel, särskildt
ett mycket värdefullt antisepticum, men i något
starkare lösning frätande ("korrosivt") och i större
dos mycket giftigt. Sublimat i denna inskränktare
bemärkelse beredes fabriksmässigt genom upphettning
af kvicksilfver tillsammans med koncentrerad
svafvelsyra så länge, att icke vidare något
kvicksilfveroxidul-sulfat återstår, hvilket inträffar,
då blandningen löser sig klart i klorväte-syra, i
hvilken syra oxidulsaltet är olösligt. Det sålunda
erhållna kvicksilfveroxid-sulfatet (merkuri-sulfatet)
blandas noggrant med fullkomligt torrt koksalt, och
denna blandning upphettas i passande kärl af järn
eller glas, hvarigenom kvicksilfverklorid sublimerar,
enligt reaktionsformeln:
Hg SO4 + 2 Na Cl = Hg Cl2 + Na2 SO4.
Af denna beredningsmetod har det populära namnet sublimat
uppkommit. Mot slutet af sublimeringen stegras värmen,
så att sublimatet nästan smälter, hvarigenom det
blir kristalliniskt. Det bildar då hvita, tunga,
genomskinliga, stråligt kristalliniska massor af den
höga sp. v. 7,2. Det har en äcklig, sammandragande
smak. Färgade (bruna eller röda) streck på ytan
härröra af järnoxid, som bör bortskrapas. Rent
sublimat förflyktigas h. o. h.
vid upphettning. Det smälter vid 265°, kokar
vid 307° och öfvergår då i en färg- och luktlös,
men ytterst giftig gas. Saltet löses (långsamt)
i 16 dlr vatten och i 3-5 dlr koncentrerad
sprit eller eter utan återstod. I lösning är
kvicksilfverkloriden mycket mindre dissocierad i
ioner (se Dissociation) än de flesta
andra salter, hvilket förklarar en del afvikande
kemiska reaktioner hos densamma. Exempelvis är den
mycket beständig mot koncentrerad svafvelsyra, så att
t. o. m. vid upphettning därmed ingen klorvätegas
utvecklas. Lika litet inverkar koncentrerad
salpetersyra, som annars med alla saltartade
klorider utvecklar klor eller nitrosylklorid. -
Tillsats af koksalt påskyndar lösningen af sublimat
i vatten, motverkar dess utfällande vid beröring
med ägghvitan i kroppens väfnader och vätskor samt
befordrar den antiseptiska verkan. För beredning af
sublimatlösning till antiseptiska ändamål finnas
därför på apoteken sublimatpastiller (pastilli
chloreti hydrargyrici), som bestå af lika delar
sublimat och koksalt, 1/2 eller l gr. af hvartdera,
och rödfärgade med ett rödt anilinfärgämne;
lösningen blir då, till undvikande af ödesdigra
misstag, rödfärgad. - Om sublimatets verkningar på
organismen se Kvicksilfverförgiftning. - Sublimat
används stundom som ets- eller frätmedel i stark
spritlösning, i kollodium o. d., till bortetsande af
helt små kärlsvulster, fläckar ("födelsemärken"),
utväxter o. d. Sin förnämsta användning har saltet
som ett af de verksammaste antiseptica vi ega samt
som medel mot syfilis. Som antiseptiskt medel till
sköljning af infekterade sår, slemhinnor o. d. används
en lösning af 1:1000 eller svagare, hvarvid noga
iakttages, att sublimatlösningen snart aflägsnas
till förekommande af uppsugning (resorption) och
förgiftning. Färska, ej infekterade sår behandlas
i allmänhet ej med sublimat, emedan detta verkar
retande och skadar sårläkningen; ofta kommer man
till rätta med lindrigare medel. Förbandsartiklar
(gastyg, bomull, bindor) ha ibland impregnerats med
sublimat för att göras antiseptiska; detta är dock
onödigt. Bättre är att sterilisera dem i värme. De
med sublimat behandlade förbandsartiklarna reta ofta
huden kring såret, framkalla eksem och kunna föranleda
förgiftning. Metallinstrument kunna ej steriliseras
i sublimat, då de skadas däraf - likaså kirurgiskt
symaterial (silke, catgut). Förr desinfekterade
operatör och assistenter vanligen sina händer med
sublimatlösning, som äfven användes i samma syfte på
"operationsfältet" å patientens kropp. På grund af
sina retande och giftiga egenskaper har sublimatet
för dessa ändamål i allmänhet undanträngts af andra
medel. Likaså torde det knappast nyttjas vidare
till desinfektion af nedsmittade rum eller föremål,
öfver hufvud har sublimatets bruk som antisepticum och
desinfektionsmedel på senare tider starkt begränsats,
i synnerhet sedan andra, mycket verksamma, men
mindre farliga medel kommit i bruk, såsom formaldehyd
(formalin), vätesuperoxid m. m. Sublimatets kraftiga
bakteriedödande verkan kommer väl emellertid
fortfarande att tillförsäkra det användning i en
hel del fall. Mot syfilis har sublimat brukats dels
utvärtes till lokalbehandling, dels invärtes i piller
(mindre lämpligt), dels särskildt i form af subkutana
injektioner. Lösningen försättes därvid med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
