Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sublamin - Sub lege libertas - Subleyras, Pierre - Sublim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösningar från 0,2 till 1:1000. Till insprutningar
under huden eller i musklerna vid syfilis har
nyttjats 1 proc. lösning i 0,6 proc. koksaltlösning.
K. A. V-g. C. G. S.
Sub lege libertas, lat., "frihet under lagen",
d. v. s. under ansvar. Ordspråket innebär, att endast
genom laglydighet betryggas allas frihet.
Subleyras [syblära’], Pierre, fransk målare, f. 1699
i Uzès, d. 1749 i Rom, var elev af Ant. Rivaltz och
lefde sedan 1728 i Rom, där hans konst
var högt värderad. Åtskilliga af hans arbeten
(religiösa stycken) finnas där, andra i Louvre.
Sublim (lat. sublimis, hög), estet., upplyftande,
upphöjdt skön. Redan Aristoteles fäste
uppmärksamheten vid storhetens estetiska betydelse i sin
i utredning rörande tragedien. Som ett särskildt
estetiskt grundbegrepp behandlades det sublima, låt
vara från öfvervägande retorisk synpunkt, i en grekisk
skrift, som sannolikt härstammar från tiden kort efter
kejsar Augustus’ regering, men länge tillskrifvits
filosofen och retorn vid drottning Zenobias hof
Longinos (se d. o.). I denna afhandling, som
öfversattes till franska af Boileau (1674) och väl
utöfvat ej ringa inflytande på den fransk-klassiska
smakens utveckling, framställes det sublima som den
höjdpunkt, hvars ernående förskaffar en talare eller
skriftställare det största anseendet och som egande
sin grund i en våldsam, hänförande känsla. Långt
större betydelse för den moderna estetikens
utveckling fick emellertid den insats, som den
engelske statsmannen E. Burke (se d. o.) gjorde genom
sin skrift "The philosophical inquiry into the origin
of our ideas on the sublime and beautiful" (1756),
ett af de viktigaste uppslagen till den psykologiska
riktningen inom estetiken. Burke gjorde en bestämd
skillnad mellan det sköna och det sublima. Det
förra skänker som sådant idel lustkänsla, uppfattas
med lätthet och väcker klara föreställningar. Det
sublima däremot väcker närmast olustkänsla och
hämmar våra föreställningar, i det att sinnet gripes
af bestörtning. "Skräcken, öppen eller fördold, är
det rådande elementet vid alla sublima intryck". Att
slutresultatet dock kan bli estetiskt välbehag, synes
han vilja förklara därigenom, att vi inse faran såsom
icke verklig, utan endast föreställd. F. ö. ger han
ock en fysiologisk vändning åt sin teori. Under
det att det sköna minskar nervernas spänning,
ökas denna af det sublima intrycket, hvarigenom
nervverksamheten stegras och organismen renas. -
Kant fullföljer ännu bestämdare den subjektiva
riktningen och förlägger såväl det sublima som det
sköna till våra själskrafters inre förhållanden till
hvarandra. Liksom skönheten består i en harmonisk lek,
hvarigenom inbillningskraften och förståndet sättas
i ett med deras natur öfverensstämmande förhållande
till hvarandra, så söker Kant förklara det sublima
genom förhållandet mellan inbillningskraften och
förnuftet. Sublimt är det, som är så stort - vare
sig i utsträckning eller kraft -, att i jämförelse
därmed allt annat är litet. Något sådant finnes icke
i den sinnliga verkligheten. När ett för våra sinnen
gifvet föremål förefaller oss absolut stort, beror
detta icke omedelbart på sinnesintrycken, utan därpå,
att vår sinnliga omdömeskraft är ur stånd att se
begränsningen och att därigenom idén om något oändligt
väckes till lif. Det är då egentligen icke föremålet,
som är sublimt, utan vår själsstämning, som fylles
af aningen om förnuftsidéns oändlighet. Liksom
Burke antar Kant, att det sublima närmast väcker
olust: som sinnliga varelser känna vi oss små
och förkrossade inför det absolut stora. Men därpå
följer lustkänsla, i det att vi som förnuftsväsen ega
förmågan att föreställa oss något oändligt och därmed
känna oss upphöjda öfver all sinnlig verklighet. I
likhet med Burke särskiljer äfven Kant det sublima
från det sköna som någonting dunkelt, formlöst,
därför att det icke kan uttryckas i en bestämd
bild. - De tyske estetikerna under den spekulativa
filosofiens skede närmast efter Kant fullföljde den
af honom inslagna riktningen, i det de betonade det
sublimas oändlighet och därmed dess öfversinnliga
karaktär. Så definierade Schelling det sublima
som "det oändligas innebildning i det ändliga". Hegel
behandlar det sublimas problem endast vid frågan
om den symboliska konsten, hvarvid han fattar det
sublima som det stadium, hvarpå konstnären förgäfves
söker i ett enskildt föremål uttrycka den oändliga
idén. Härtill anknyter sig Vischer, som bestämmer
det sublima som "den form af det sköna, i hvilken det
ideella momentet står i negativt förhållande till det
sinnliga". Idén växer därvid ut öfver den sinnliga
bildens gränser och sätter sin oändlighet mot dess
ändlighet. Därigenom uppstår en konflikt, men just
denna är det sublima. - Alla dessa supranaturalistiska
förklaringar af det sublima ha tydligen sitt uppslag
i Burkes uppfattning af skräcken som det bestämmande
elementet i det sublima; sålunda i den förment
negativa sidan hos detsamma. Ännu Ribot utgår från
ett liknande uppfattningssätt. Men på sista tiden
ha mera realistiska teorier framställts, hvilka
förneka den estetiska betydelsen af denna negativa
faktor. Särskildt gäller detta om Lipps, hvilken
hittills torde vara den, som mest bidragit till den
principiella lösningen af det sublimas problem. Enligt
hans åsikt utmärkes den estetiska uppfattningen alltid
af ett bortseende från det egna jaget, hvarför han
anser det för denna uppfattning alldeles främmande
att anställa en sådan jämförelse mellan sig själf
och den sublima företeelsen, som enligt Kant skulle
i känslan af den egna litenheten utgöra grundvalen
för erfarenheten af det sublima. Inträder en sådan
reflexion eller känsla, så har denna i hvarje fall
intet att göra med det estetiska intrycket såsom
sådant. Detta består uteslutande i en känsla
af kraft och upphöjelse, väckt genom det med
sin storhet imponerande föremålet. Lipps ser all
estetisk upplefvelses väsen i den "einfühlung",
medelst hvilken vi hos föremålet lägga in våra egna
föreställningar och känslor och å andra sidan i viss
mån identifiera oss själfva med föremålet. Detta
tillämpar han äfven vid sin förklaring af det sublima,
hvilket sålunda beror på, att vi hos föremålet
inlägga vår egen kraft, den stegrade aktivitet, som
hos oss väckes vid bemödandet att fatta det genom
sin storhet svårtillgängliga föremålet. Då känslan af
kraft stegras vid bekämpandet af motstånd, förnöjes
det sublima intrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
