Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 613-614 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stören - Störfiskar - Störningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rognes och S., där den nya stambanan
öfver Dovre har anknytning.
K. V. H.

Störsprång. (Till art. Störa, sp. 612.)

Störfiskar, Acipenseridæ, zool., familj tillhörande
ordn. ganoider (Ganoidei) och fiskarnas klass. Kroppen
är långsträckt och belagd med fem rader bensköldar,
nosen utdragen, kägelformig, med den lilla tandlösa
och utstjälpbara munnen och fyra skäggtrådar
på undre sidan. Simblåsan kommunicerar med
matstrupen. Störfiskarna tillhöra den nordliga
tempererade zonen och lefva antingen uteslutande
eller blott under lektiden i sött vatten. Äggen äro
mycket små och alstras i så stort antal, att enligt en
beräkning en hona skulle om året frambringa omkr. 3
mill. Till familjen hör störsläktet (Acipenser),
som kännetecknas därigenom, att spruthål finnas och
att stjärtens benplåtsrader äro fullständigt skilda
från hvarandra. Omkr. 20 arter äro kända från Europa,
Asien och Amerika.

Stör (Acipenser sturio}.

De mest bekanta äro: stören (A. sturio; se fig.),
som uppnår en längd af högst 6 m. Den förekommer
i Atlanten, Svarta hafvet, Medelhafvet samt Nord-
och Östersjön och stiger upp in i Rhen, Weser,
Elbe, Öder och Weichsel för att leka. Vid Sveriges
kuster fångas den då och då. - Sterletten
(A. ruthenus) skiljer sig från den föregående
genom längre, tunnare nos samt därigenom, att dess
långa skäggtömmar äro fransade på insidan, genom
ringare längd (1 m.). Sterletten bebor Svarta och
Kaspiska hafven och går upp i Donau. Fredrik I lät
inplantera den i Mälaren, men fisken har längesedan
försvunnit därifrån. - Husbloss-stören (A. huso)
är den största
arten inom familjen, stundom nående en längd af
9 m. Den igenkännes på sin korta, trekantiga
nos, de tillplattade skäggtömmarna samt de
fram- och baktill afplattade, på midten upphöjda
ryggsköldarna. Husbloss-störens utbredning är
inskränkt till Svarta hafvet, från hvilket den
uppstiger i de där utfallande floderna. - Störfiskarna
lifnära sig af små vattendjur. De ha välsmakande
kött, hvilket ätes både färskt och i rökt och saltadt
tillstånd. Af rommen beredes kaviar (se d. o.),
af simblåsan husbloss (se d. o.). Det största
störfisket eger rum i Ryssland, synnerligast i de
floder, som utfalla i Svarta och Kaspiska hafven. -
Ett annat släkte, Scaphirhynchus, skiljer sig
från föregående släkte bl. a. genom sin utbredda,
spadlika nos och genom saknad af spruthål; en art
förekommer i västra och södra delen af Nord-Amerika,
tre i Central-Asien. L-c.

Störingar 1. Perturbationer. 1. Astron. I vårt
solsystem äro alla kroppar i förhållande till solen
mycket små. En följd däraf är, att hvarje planet
(eller komet) kommer att röra sig i det närmaste
så, som om den själf och solen ensamma existerade i
systemet, i det de öfriga planeternas attraktioner
på den i förhållande till solens bli mycket små. Å
andra sidan kommer hvarje planetmånes rörelse
kring planeten att i det väsentliga bestämmas af
hufvudplanetens attraktion, i det inverkan af solen
i detta fall kommer att bli obetydlig af det skäl,
att månen är planeten ojämförligt mycket närmare
än solen. Hvarje banrörelse i planetsystemet
försiggår således nära i öfverensstämmelse med
lösningen af det s. k. tvåkroppars-problemet eller
i enlighet med Keplers lagar. De afvikelser från
denna enkla rörelse i konisk sektion, som betingas
däraf, att andra kroppar än centralkroppen inverka,
benämnas störingar. Endast i vissa speciella fall,
t. ex. då en komet kommer i omedelbar närhet af
Juppiter eller någon annan af de stora planeterna,
kunna störingarna bli så stora, att den störda
kroppens bana h. o. h. omgestaltas. Då rörelsen
i tvåkropparsproblemet är bestämd af vissa
s. k. element (konstanter), kan man uppfatta
saken så, att den störda rörelsen fortfarande är
en keplersk rörelse (i konisk sektion), men med
element, som icke äro konstanta, utan variera
(konstanternas variation). Dessa variationer i
elementen benämnas elementstöringar, och man talar
sålunda om störingar i banans halfva storaxel,
excentricitet, perihellongitud, inklination,
nodlongitud samt i epoklongituden. I stället
kan man äfven tänka sig, att man med konstanta
element beräknar himlakroppens koordinater
enligt tvåkropparsproblemets formler och sedan
till dessa koordinater anbringar de korrektioner,
som betingas af de störande kropparnas inverkan -
koordinatstöringar. Dessa äro: störingar i radius
vector samt i kroppens longitud och latitud. Teorien
för detta slags störingar är utbildad af Laplace,
hvaremot teorien för elementstöringarna räknar sitt
upphof från Lagrange. Båda slagen af störingar
sammanhänga på det närmaste med hvarandra, och detta
sammanhang är särdeles framträdande i Hansens
störingsteori, som på visst sätt är ett mellanting
mellan de båda nämnda.

Det matematiska uttrycket för en planets störingar
utgöres af en oändlig serie termer, hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>