Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 597-598 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stäringe - Stärkande medel - Stärkbär - Stärkelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

län, vid sjön Urens södra ända, omfattar med
tillhörande hemman 11 3/4 mtl (till större delen af
fideikommissnatur), tax. till 330,800 kr. (1916),
jämte tegelbruk, tax. till 1,000 kr.

Stäringe herrgård.

Den nuv.
hufvudbyggnaden (se fig.) med fristående flyglar af sten
uppfördes vid midten af 1800-talet af kammarherren
frih. A. T. Adelswärd, som äfven genom storartade
odlingar och förbättringar uppdref egendomen till
en af de mest framstående inom länet. Genom en
560 m. lång kanal mellan Uren och Månsjön har
vattenkraft erhållits för elektrisk belysning
och drift. Egendomen är känd från förra hälften
af 1300-talet, då den tillhörde Sigge Magnusson på
Lagmansö (af Vinstorpasläkten), men synes ej ha varit
bebyggd, utan lydde 200 år under Lagmansö. Sedan
förra hälften af 1600-talet tillhörde S. medlemmar
af ätterna Tott, Bååt, Posse, Sparre och Ribbing
samt såldes 1828 till frih. A. T. Adelswärd och
tillhör nu hans sonson, öfverste Ad. Adelswärd.
Wbg.

Stärkande medel, Tonica eller Roborantia, farm. med.,
äro läkemedel, som höja kroppskrafterna. Bland
sådana må nämnas järn- och arsenikpreparat,
som fördelaktigt påverka blodbildningen och
ämnesomsättningen, många bittermedel (se d. o.),
som befordra matsmältningen och därigenom förbättra
närings- och krafttillståndet. Äfven kinabark och kinin
räknas till de stärkande medlen.
C. G. S.

Stärkbär, bot. Se Slån.

Stärkelse, Amylum, kem., utgör det i
kemisk-fysiologiskt afseende viktigaste kolhydratet
(se Kolhydrat 2), såväl på grund af sin allmänna
förekomst i växterna som i egenskap af ett bland
människans viktigaste näringsämnen. Den bildas
i växternas gröna delar som den första synliga
produkten af kolsyreassimilationen (se Assimilation,
sp. 238-239) och utgör tillika den vanligaste
form, i hvilken växternas kolhydrat upplagras som
reservnäring. Den anträffas därför rikligast i frön
och underjordiska upplagsorgan (t. ex. potatis)
samt i vedens parenkym. Stärkelsehaltiga frön
förekomma hos ungefär 1/10 af alla fröväxtsläkten,
oftast hos monokotyledonerna (t. ex. sädesslagen) och
gymnospermerna, mera sällsynt hos sympetalerna. -
I växtcellerna ligger stärkelsen inbäddad som
mikroskopiskt små korn, af klot- eller ellipsoidisk
form, ofta med tydlig koncentrisk skiktning,
olika till form och storlek hos olika växter (se
fig. 1). Potatisstärkelsekornen (A), som äro bland
de största, ha en diameter af 50-90 &#956; (&#956; = 0,001
mm.), hvetestärkelse (B) 20-30 &#956;, risstärkelse (C)
blott 3-7 &#956;. Den sistnämnda
såväl som hafrestärkelsen utgöres af kantiga korn,
som till stort antal äro förenade till äggformiga
"sammansatta stärkelsekorn" (D). Mycket små äro
stärkelsekornen hos pepparbusken och chenopodiacéerna.

Fig. 1. Korn af potatisstärkelse (A), hvetestärkelse (B), risstärkelse (C) och sammansatta risstärkelsekorn (D), alla i mycket stark förstoring.

I polariseradt ljus visa stärkelsekornen ett
mörkt kors. - Stärkelse bildar ett hvitt, lent,
i kallt vatten, alkohol, eter och andra organiska
lösningsmedel olösligt pulver, som är hygroskopiskt
och i vanlig luft upptar 15-20 proc. vatten. Af
hett vatten sprängas stärkelsekornen sönder och
svälla upp till ett klister af mångdubbelt större
volym. En mycket känslig reaktion på stärkelse är
blåfärgningen vid inverkan af jodlösning vid vanlig
temperatur. Färgen försvinner vid uppvärmning,
men återkommer vid afsvalning. Den anses bero
därpå, att joden med stärkelsen bildar en fast,
kolloid lösning. Stärkelse har i motsats till
sockerarter (se d. o., sp. 228) och dextriner
ingen reducerande inverkan på alkalisk koppar-
eller silfverlösning. Stärkelse ombildas lätt till
andra kolhydrat. Vid upphettning till 160°-200°
eller svag inverkan af syror bildas dextriner (se
d. o.); vid långvarig kokning med utspädda syror
bildas drufsocker; vid inverkan af vissa enzym (se
d. o.), såsom ptyalin i spott och diastas i malt,
bildas maltsocker. Dylika förvandlingar äro af
utomordentligt stor betydelse vid matsmältningen (se
d. o.); i växterna vid groning (se d. o., sp. 349)
och annan förarbetning af sparad reservnäring
för vidare utveckling; i den kemiska industrien
vid tillverkning af stärkelsegummi (se d. o.),
stärkelsesirap och stärkelsesocker (se d. o.),
sprit (se Brännvinsbränning, sp. 430-432) och öl
(se d. o.). - Bland öfriga användningar af stärkelse
märkas: för "stärkning" af tvätt (först uppfunnen
i Flandern 1525), appretering af väfnader,
som förtjockningsmedel för färger vid tygtryck,
som klister för limning af pappersvaror (tapeter
t. ex.), vid matlagning som "afredningsmedel" o. s. v
Särskildt stärkelserika födoämnen äro sago, tapioka,
ris och andra sädesslag, potatis m. fl.

Stärkelsens kemiska sammansättning motsvarar formeln
(C₆ H₁₀O₅)x H₂O.
Dess molekylarvikt är ej säkert
känd, men x motsvarar ett tämligen stort tal. Den
vanliga stärkelsen är mod säkerhet en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>