Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 577-578 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ställverk - Stämband - Stämbandsförlamning - Stämbord - Stämföring - Stämgaffel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ställverksdriften, benämnes ställverket
elektro-pneumatiskt. Samtliga ställverk af sistnämnda
slag kallas med ett gemensamt namn kraftställverk. De
flesta i Sverige utförda ställverken äro mekaniska;
det första af detta slag utfördes vid Väsby 1888. Af
kraftställverk ha hittills endast elektriska
sådana funnit användning; det första anlades
1910-11 vid Nyboda på linjen Liljeholmen-Älfsjö.
1. A. E-m. 2. H. O.

Stämband. Se Röst och Struphufvud.

Stämbandsförlamning, med. Se Larynxparalysi.

Stämbord, väg- o. rattenb., detsamma som flödbord
(so d. o.) l. skibord.

Stämföring, mus. Se Stämma 2.

Fig. 1.

Stämgaffel (eng. tuning-fork, fr. diapason, it,
corista, ty. stimmgabel), fys., mus., ett af
engelske lutspelaren John Shore 1711 uppfunnet
gaffelformigt instrument, som begagnas för
kontrollering af den absoluta tonhöjden och
som fått användning äfven för fysikaliska
experiment. Stämgaffeln består
af en U-formigt böjd stålstaf, som vid midten
är försedd med ett skaft l. handtag (fig. 1)
och som kan bringas att ljuda genom att man slår
på den ena skänkeln eller stryker den medelst en
fiolstråke. Skänklarna råka därvid i transversella
svängningar (se Vågrörelse), och vid ändarna uppkomma
srvängningsbukar, under det att i närheten af
handtaget uppkommer en nod. Om stämgaffeln medelst
skaftet stödes mot ett underlag, fortplantas
svängningarna till detta, hvarigenom underlaget
genom resonans (se d. o.) bringas att ljuda med samma
ton som stämgaffeln. Anbringas stämgaffeln på detta
sätt t. ex. på ett bord, höres därför tonen mycket
kraftigare, än om stämgaffeln hålles i luften. Vid
fysikaliska experiment fäster man ofta stämgaffeln
på locket till en särskildt afpassad
resonanslåda (se fig. 2), hvars ena ända är
öppen.

Fig. 2. Stämgaffel med resonanslåda.

Locket bringas härvid att resonera, och äfven
luften i lådan råkar i svängningar, hvarigenom tonen
betydligt förstärkes. - Öfvertonerna (se
Alikvottoner) vid en stämgaffel äro oharmoniska och svaga,
ligga långt från grundtonen och förklinga
hastigt. Svängningstalen för de särskildt framträdande
öfvertonerna, om grundtonen betecknas med l, äro 6,2,
18,3, 35. Den första öfvertonen ligger sålunda mer
än 2 oktaver öfver grundtonen. Stämgafflar äro för
musiken ett så godt som oumbärligt instrument vid
stämning och tonangifning. Den anger vid anslag
vanligen tonen a¹. (Stundom används för samma
ändamål en liten pipa, som dock ej är lika säker i
tonhöjden.) En graderad kromatisk stämgaffel uppfanns
af K. Sillen (se denne). För vetenskapliga ändamål
ha stämgafflar en vidsträckt användning, särskildt
för bestämmande af svängningstal och mätningar af
mycket korta tider, bråkdelar af en sekund. Man
kan enklast bestämma svängningstalet genom att
förse stämgaffelns ena skänkel med en fin spets,
t. ex. ett stycke svinborst, som fästes med vax, och
genom att anbringa densamma framför en sotad skifva
(eller cylinder), som kan

Fig. 3.

flyttas framåt, på sådant sätt (se fig. 3), att
spetsen nätt och jämnt berör den sotade ytan. Om
stämgaffeln genom anslag bringas att ljuda och skifvan
samtidigt flyttas framåt, kommer spetsen att i sotet
rita en våglinje, och genom att räkna antalet vågor,
som ritats under en viss tid, kan svängningstalet lätt
bestämmas. Om svängningstalet är bekant, kan omvändt
den tid, under hvilken ett visst antal vågor ritats,
beräknas. För att vidmakthålla svängningarna hos en
stämgaffel under längre tid än hvad som är möjligt,
om stämgaffeln på vanligt sätt bringas att ljuda,
eller för att på bestämda mellantider öppna och sluta
en elektrisk ström används
den elektromagnetiska stämgaffeln (fig. 4).

Fig. 4. Elektromagnetisk stämgaffel.

Mellan
skänklarna till en stämgaffel af stål är en
elektromagnet (E) anbringad, och vid den ena skänkeln
är en metallspets (m) fäst, som, då skänkeln svänger,
kan doppa ner i en kopp med kvicksilfver (K). En
strömkälla inkopplas mellan klämskrufvarna (A och
S), och om stämgaffeln bringas i svängningar, så att
kontakt uppkommer mellan spetsen (m) och kvicksilfret
(K), slutes strömmen genom elektromagneten, som
härvid blir magnetisk och drar till sig skänklarna,
hvarigenom strömmen brytes. Men då strömmen brytes,
försvinner magnetismen, och skänklarna svänga åter ut,
hvarigenom strömmen ånyo slutes och skänklarna åter
attraheras af elektromagneten. Då strömmen sålunda
öppnas och slutes i takt med stämgaffelns svängningar,
kunna svängningarna därigenom vidmakthållas. Jfr
Normalton. Litt.: Kielhauser, "Die stimmgabel,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>