Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stäfföljare - Stäfornament - Stäfriktning - Stäfskena - Stäfstycke - Stäftub - Stäfva - Stäfver - Stäfvie - Stägemann, Friedrich August von - Stägemann, Max - Stäholm - Stäkeborg - Stäkeholm - Stäket - Stäkra - Ställa - Ställande hund - Ställdalen - Stället - Ställhult - Ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till art. Förtimring) i ett träfartyg, som
följa innersidan af och äro bultade till stäfvarna
för att förstärka dessa; förstäfföljaren sträcker
sig från förstäfvens öfverkant till resningen,
akterstäfföljaren, som mera sällan används, från
häktbalken till kölen. C. K. S.
Stäfornament, skpsb. Se Gallionsbild.
Stäfriktning, sjöv., den riktning mot ett fartygs
förstäf, som bestämmes af en horisontal linje genom
fartygets långskeppsplan (midtplan). H. W-l.
Stäfskena, skpsb., en järn- l. metallskena, hvarmed
båtars stäfvar äro beklädda. Dess fortsättning under
kölen kallas kölskena. R. N.*
Stäfstycke, skpsb. Se Skägg 2.
Stäftub, skpsb. Se Torpedtub.
Stäfva, sjöv., detsamma som ligga an (se d. o.). -
Stäfvad kurs, en för afdrift (och ström) icke rättad
kurs. Se vidare Kurs 1. - Stäfva strömmen betyder
rätteligen, att fartyget går rätt emot strömmen,
men uttrycket används äfven i betydelsen stoppa
(göra lika stark fart som) l. öfvervinna strömmen.
R. N.*
Stäfver, skogsh., virke af mindre dimension,
tillverkadt i s. k. stafverk af det vid
ramsågningen bildade affallet. Se Staf 4.
Stäfvie, socken i Malmöhus län, Torna härad. 1,121
har. 774 inv. (1916). S. bildar med Lackalänga ett
pastorat i Lunds stift, Torna kontrakt.
Stägemann, Friedrich August von, tysk statsman
och författare, f. 1763, d. 1840, var i flera
befattningar, sist som statsråd, verksam för Tysklands
återställelse under 1800-talet. Hans Historische
erinnerungen in lyrischen gedichten (1828) tillhöra
tidehvarfvets idealistiska och patriotiska poesi,
Erinnerungen an Elisabeth (1835) egnades hans
hustru. 1899-1900 och 1904 utgåfvos af Rūhl ur hans
kvarlåtenskap bidrag till Preussens historia under
Fredrik Vilhelm III.
Stägemann, Max, sångare och teaterledare, f. 1843,
d. 1905, systerson till Emil Devrient, var 1863-76
populär barytonsångare vid k. teatern i Hannover,
1876-79 chef för stadsteatern i Königsberg och sedan
1882 direktör för stadsteatern i Leipzig. Bland
hans roller märkas Hans Heiling, Don Juan, Wilhelm
Tell, Flygande holländaren och Hans Sachs i
"Mästersångarna".
Stäholm, gods i Munktorps socken, Västmanlands län,
vid Mälaren, 5 km. från Köping, utgör omkr. 7,354 mtl,
tax. till 209,000 kr. (1914). Hufvudbyggnaden, af trä,
liksom flygelbyggnaderna reveterad och hvitrappad,
bildar med sina välvårdade alléer, park och trädgård
en vacker oas i den eljest fula trakten och inrymmer
ett stort och vackert bibliotek samt konstsaker, allt
hopfördt af nuv. egaren. Egendomen gjordes af Karl
Henriksson Reuter vid midten af 1600-talet till säteri
af några hemman i Säby (han skref sig till Ny-Våla),
tillhörde hans släkt till 1732 och öfvergick sedermera
genom köp till medlemmar af släkterna Steuch och Sture
och gjordes af brukspatron Jakob Ramsell, som 1787
köpt det, 1789 till fideikommiss för hans fosterson
kapten J. J. Bagge. Sedan hans son, P. E. Bagge, dött
barnlös (1828), ärfdes det på kvinnolinjen. 1911
tillät K. M:t, att egendomarna utbyttes mot
penningfideikommiss, hvarefter hufvudgården S. såldes
till generalkonsul Ernst Philipson, S:s nuv. egare.
Stäkeborg. Se Stegeborg.
Stäkeholm. Se Stegeholm.
Stäket, norra och södra. Se Almare Stäke och
Baggensstäket.
Stäkra, bot., i folkspråket ett namn på Oenanthe
aquatica (se Oenanthe). Den "stäkra", som förorsakar
sjukdom hos växtätande djur, är sannolikt Cicuta
virosa. G. L-m.
Ställa, jaktv. Vissa villebrådsarter ha för vana att
stanna, "göra stånd", för skällande hund. Hunden säges
då "ställa" djuret (jfr Stånd 2). Vid dylik jakt bör
hunden, då den förföljer och ligger efter det flyende
djuret, ge sparsamt och ej för hetsigt skall samt om
möjligt söka komma upp jämsides med eller något framom
villebrådet; ty ehuru detta i de flesta fall stannar
af fri vilja och ej direkt tvingas därtill af hunden,
är dock dess benägenhet att göra stånd i hög grad
beroende på hundens uppträdande. Somliga hundar ha
därför större, andra mindre förmåga att ställa vildt.
G. G.
Ställande hund, jaktv., jakthund, som används att
"ställa" villebrådet (se Ställa). En motsvarande
jaktmetod på fågelvildt är jakten med skällande
fågelhund, hvarvid hunden skäller ståndskall inför
den träande fågeln. I detta fall är hundens uppgift
att genom skallet för jägaren markera villebrådets
närvaro samt fängsla fågelns uppmärksamhet, så
att den ej märker jägaren, som smyger sig inom
håll. Skallet bör ej vara hetsigt och aggressivt,
och hunden får under inga omständigheter hoppa
upp mot eller krafsa på stammen af det träd, hvari
fågeln sitter, ty därigenom skulle fågeln skrämmas
och ta till vingarna. Denna jaktmetod, hvartill
former af nordiska spetsen förr allmänt användes i
vårt land, har på sista tiden alltmera fått vika för
jakten med stående hund och bedrifves numera nästan
uteslutande af allmogeskyttar. I Finland brukas
dock detta jaktsätt ännu tämligen allmänt äfven af
idrottsjägare, hvarvid den röda ("räfliknande") finska
spetsen kommer till användning. Den på sista åren
i Sverige som själfständig ras erkända Norrbottens
skällande fågelhund torde stå den finska spetsen
ganska nära. G. G.
Ställdalen. Se Stjärnfors.
Stället, metall. Se Masugn.
Ställhult (se Hult), en större träkil,
som förr användes i en del kanonlavetter
å fartyg för att kvarhålla kanonen i det
höjdriktningsläge, hvari den inlagts.
J. G. B.*
Ställning. 1. Bygnk., en hjälpkonstruktion, som
används vid uppförande eller reparation af byggnader,
för att bereda de därvid sysselsatte arbetarna
platser, hvarifrån de kunna nå att utföra arbete å
byggnadens alla olika delar. Vid större nybyggnader
göres den utvändiga ställningen af spiror, helst af
den tillämnade byggnadens höjd. Dessa ställas parvis
i två rader, den ena helt nära byggnadens sockel och
lodrätt, den andra på omkr. 2 m. afstånd därifrån
och med någon lutning inåt; spirparens afstånd bör
ej öfverstiga 3 m. På spirorna, som stagas med kryss
af bräder, anbringas på passande höjder bomlag af
sparrvirke, hvarpå läggas de plankor, som utgöra
ställningens golf eller arbetsplatser. Skall för
byggnaden användas naturlig sten, måste ställningen
göras af gröfre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
