Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturm, Johann - Sturm, Christoph Christian - Sturm, Jaques Charles Francois - Sturm, Julius Karl Reinhold - Sturmia Loeselii - Sturm-und-drang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(vältalighet) som det trefaldiga målet. Men
kristendomskunskapen blef ej bättre tillgodosedd
än vid dåtidens andra skolor, och med de reala
ämnenas (sakkunskapens) tillgodoseende var det så
klent beställdt, att hvarken historia, geografi
eller naturvetenskap förekom på läroplanen och
att matematiken, som för baccalaureatexamens
skull måste upptagas, försummades h. o. h. vid
gymnasiet ända till 1566 och behandlades sedan
så, att S. själf flera gånger klagade öfver det
dåliga resultatet. Äfven grekiskan fick endast
en andra plats vid sidan af latinstudierna, för
hvilka S. uppställde det oupphinneliga målet,
att lärjungarna slutligen skulle kunna täfla med
den romerska antikens egna representanter. Redan
i den lägsta klassen började latinstudiet med
deklinations- och konjugationsöfningar och
det metodiska inlärandet af "copia verborum"
(rikedom af latinska ord och fraser). Vid slutet
af sjätte skolåret förfogade lärjungarna öfver mer
än 20,000 sådana ord, fraser och sentenser. Såväl
vid undervisningen som utom lektionerna tillhöllos
lärjungarna att tala latin; i de högre klasserna var
bruket af modersmålet strängt förbjudet. Färdigheten
i det latinska språket eftersträfvades, ej för att
lärjungarna skulle tillgodogöra sig innehållet i
den romerska litteraturen, utan i de lägre klasserna
var grammatiken hufvudsaken, i de högre retoriken,
som äfven teoretiskt studerades. Genom "imitatio"
(efterbildning) af Cicero skulle man nå till en
verklig romersk vältalighet; detta var det ideal,
för hvilket S. var villig att offra allt annat. Stora
förtjänster om skolväsendets utveckling inlade han
emellertid genom den planmässiga klassundervisningen,
genom de läroböcker han författade i flera ämnen
och genom de förståndiga metoder, som han tillhöll
sina lärare att använda. Intet fick läras utantill,
som ej förut förklarats, och undervisningen skulle på
alla stadier metodiskt gå från det lättare till det
svårare, från det enkla till det sammansatta. Hvarje
klass fick sitt bestämda pensum; hvilket vid
denna tid var en nyhet, och lärarna tillhöllos att
genom planmässiga repetitioner sörja för, att det
inlärda fastnade i minnet. S:s rykte sträckte sig
långt utöfver Strassburg. Många furstar inhämtade
hans råd om reformer inom skolväsendet; på flera
ställen i södra och västra Tyskland efterbildades
Strassburgsgynmasiet. Men under senare år lät
S. alltmera bruka sig i diplomatiska beskickningar
och var långa tider borta från sin skola. Härpå led
hans anseende inom skolvärlden. Länge hade han sökt
medla mellan lutheranerna och de reformerte. Då på
1550-talet de förre fått öfverhand i Strassburg och
hänsynslöst kämpade för sin renlärighet, tog S. de
angripne i försvar. Därur utvecklade sig en strid,
som fördes in äfven på skolans område och slutade med,
att han 1581 afsattes, ehuru utnämnd på lifstid. Sina
sista år tillbragte han på sin lilla landtgård
utanför staden, bortglömd och under ekonomiska
bekymmer. Men hans verk öfverlefde honom, och han
har satt djupa spår i skolväsendets historia. Ännu i
våra dagar är striden ej slut rörande hans idéer på
gymnasieundervisningens område. Kvarlefvor af den
verbalism, som utgjorde den Sturmska pedagogikens
svaga sida, finnas nog ännu, men än längre skall
det gagnande
föredömet af hans fasta klassorganisation lefva
kvar. Med all sin ensidighet är han dock en af de
klassiska gestalterna i skolväsendets historia. Litt.:
L. Kückelhahn, "J. S. Strassburgs erster schulrektor"
(1872), E. Laas, "Die pädagogik des J. S." (s. å.),
"Festschrift zur feier des 350-jährigen bestehens des
protestantischen gymnasiums zu Strassburg" (1888),
och W. Sohm, "Die schule J. S:s und die kirche
Strassburgs" (1912). S-e.
Sturm [storm], Christoph Christian, tysk andlig
författare, f. 1740, d. 1786, blef 1769 pastor i
Magdeburg och 1778 hauptpastor i Hamburg. S. var
en produktiv predikant och författare. Till sin
teol. åskådning supranaturalist, närmar han sig
dock rationalismen. Religion och moral stå hos
honom oförmedlade bredvid hvarandra. Han öppnar
raden af dåtida naturpredikanter. För honom gällde
det emellertid att genom naturen föra tillbaka till
skriften. Som andlig diktare var han påverkad af
Klopstock. Flera af S:s skrifter blefvo öfversatta
till svenska. Bland dessa märkas "Andaktsöfningar på
hvar dag i veckan" (två olika öfv., 17:e uppl. 1854),
"Betraktelser öfver naturen" (1783; 2:a uppl. 1792)
och "Christeliga predikningar" (1786). I 1819 års
psalmbok äro n:r 37, 86 och 162 författade af S.
E. M. R.
Sturm, Jacques Charles François, schweizisk-fransk
fysiker, f. 29 sept. 1803 i Genève, d. 18 dec. 1855
i Paris, blef 1830 professor i matematik vid collège
Rollin i Paris, 1838 repetent och 1840 professor
i samma ämne vid École polytechnique och 1840
professor i mekanik vid Faculté des sciences. Tills.
med Colladon mätte han vätskors sammantryckbarhet
(se Piezometer) och ljudets fortplantningshastighet
i vatten (se Ljud; sp. 850). Bland S:s skrifter
märkas Cours d’analyse (1857; 10:e uppl. 1895)
och Cours de mécanique (5:e uppl. 1883).
T. E. A.
Sturm [storm], Julius Karl Reinhold, tysk skald,
f. 1816 i Köstritz i Reuss, d. där 1896, var
under tre år lärare för arfprinsen Henrik XIV af
Reuss och därefter, 1857-85, pastor i Köstritz
med titeln geheimekyrkoråd. S:s lyrik utmärkes
för innerlig religiositet och nationellt sinnelag
samt för enkel och vacker form. Han utgaf Gedichte
(1850; 6:e uppl. 1891), Fromme lieder (1852; 12:e
uppl. 1893), Gott grūsse dich (1876; 4:e uppl. 1892)
in. fl. samlingar. Se lefnadsteckningar af Hepding
(1896) och Hoffmann (1899).
Sturmia Loeselii. bot. Se Malaxis.
Sturm-und-drang [storm ont], ty., ung. "storm och
trängtan", det numera vanligaste namnet på det skede
i den tyska litteraturens historia, som aflöste
upplysningstidehvarfvet. Namnet är hämtadt från
ett skådespel af F. M. von Klinger 1776; skedets
representanter själfva nyttjade benämningen geniezeit,
geni- l. snilletiden. Det var ett nytt släktleds
uppror mot den härskande litterära konventionen
och en frambrytande ny tids kaos och jäsning, som
kännetecknade den unga litteraturen i Tyskland från
och med slutet af 1760-talet till och med slutet af
1780-talet. Som denna riktnings tyske uppslagsgifvare
står i första rummet Herder; af utländska inflytanden
må särskildt Rousseaus samt engelsmännen Youngs, Woods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
