Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 517-518 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturlungarna - Sturlungasagan - Sturm, Jakob - Sturm, Johann

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

historia så bekante männen Thord (1165-1237), Sighvat
(1170-1238) och historieskrifvaren Snorre (1178-1241),
hvilka genom att förena en mängd godord tillvällade
sig stor makt, särskildt i västra delen af ön. Öfriga
framstående män af ätten voro Thord Kakale (d. 1257),
Sighvats son, den äldre Thords son Sturla (se
Sturla Thordsson 2) och dennes brorson, Thorgils
skarde (d. 1258). Om släktens strider med Odda- och
Haukadalsätterna m. m. se Island, sp. 938-939. Jfr
Sturlungasagan. (B. N-g.)

Sturlungasagan
l. Stora islänningasagan är det omfångsrikaste verket
i hela den norröna litteraturen. Sagan, som inledes
med en liten berättelse om landnamsmannen Germund
Heljarskinn, skildrar Islands historia från 1117 till
1284 och har sin benämning efter Sturlungaätten,
som denna tid var så mäktig och inflytelserik,
att dess historia på samma gång kan sägas vara
hela Islands. Sagan består af flera på olika tider
författade och till framställningssättet skilda
afdelningar; den vidlyftigaste delen, som innehåller
Islands historia från 1196 till 1262, är författad
af Sturla Thordsson (se d. o. 2). Sammanfogade
med denna äro sagor om Sturla Thordsson d. ä.,
biskop Gudmund den helige, höfdingen Gudmund
dyre, Thord Kakale, Thorgils skarde, Gizurr jarl
m. fl. Sturlungasagans tillkomst är, som man finner,
nästan samtida med de skildrade tilldragelserna; dess
historiska tillförlitlighet och noggrannhet äro därför
större, än fallet oftast är med de äldre sagorna, som
upptecknats lång tid efter de omtalade händelserna;
men å andra sidan står Sturlungasagan, oaktadt sina
många och obestridliga förtjänster, något tillbaka
för de äldre ättesagorna i fråga om komposition och
stil. Sagan utgafs första gången i Köpenhamn 1817-20,
andra gången af G. Vigfússon i Oxford 1878 och senast
af Kr. Kålund i Köpenhamn 1906-11. - Litt.: Björn
M. Oisen, "Um Sturlungu" (i "Safn til sögu Islands",
III), Finnur Jónsson, "Den oldnorske og oldislandske
litteraturs historie" (II, 1900), och Kr. Kålund,
"Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie"
(1901). Th. W. (R. N-g.)


Sturm [storm], Jakob, den tyska reformationens främste
politiker, f. 1489, d. 1553, tillhörde en gammal
Strassburgsk adelsfamilj, hade genom Wimpfeling
blifvit humanist, var en tid präst i Strassburg,
men öfvergick 1524 till den administrativa banan
och inträdde i Strassburgs magistrat. Han fick där
den ena förtroendeposten efter den andra och blef
snart själen i den fria riksstadens regering och den
lutherska reformationens fastaste stöd. I lika hög
grad som den berömde Johann Sturm (ej hans broder)
befordrade han undervisningsväsendet i Strassburg
och det 1538 inrättade världsberömda gymnasiet. Han
samarbetade troget med Bucer och påverkade Calvin
under dennes vistelse i
Strassburg. Genom sin toleranta religionspolitik gjorde
han och Bucer Strassburg till en samlingsplats
för nästan alla tidens religiösa rörelser och till
protestantismens bredvid Wittenberg främsta centrum
i Europa, lutherdomens utpost mot väster. Största
inflytandet fick S. i den europeiska politiken,
därigenom att han vid nästan alla möten (inalles 91
gånger!) var sin stads representant, allt ifrån Speier
1526 till de svåra förhandlingarna efter Karl V:s
seger öfver Schmalkaldiska förbundet. Vid Marburg
1529, Augsburg 1530 m. fl. st. visade sig S som
tidens vidsyntaste, klokaste och mest osjälfviske
politiker. Jfr G. Anrich, "Martin Bucer" (1914).
Hj.H-t.

Sturm [storm], Johann, en af den protestantiska
humanismens främsta skolmän, f. 1507 i Schleiden
i Eifelgebirge, d. 1589 i närheten af Strassburg,
var 1521-24 lärjunge vid hieronymianernas skola i
Liège, studerade vid universitetet i Louvain och
grundlade där tills. med en professor i grekiska
ett tryckeri, hvarifrån de utgåfvo latinska och
grekiska arbeten. En tid studerade han vid Collège
de France i Paris medicin och uppträdde som lärare
där med talrikt besökta föreläsningar öfver Cicero
och Demosthenes och äfven öfver dialektik samt lär
därvid ha gett den unge Ramée de första uppslagen
till hans reformer i logiken. Han slöt sig utan
tvekan till de reformerte, men trädde i förbindelse
äfven med lutheranerna, bl. a. med Melanchthon, och
antog 1537 kallelse till en professur i retorik och
dialektik vid den protestantisk-teologiska fakulteten
i Strassburg. På uppdrag af magistraten framlade han
redan 1538 (i Ratschlag an die schulherrn) förslag
till en planmässig organisation af skolorna i staden,
enligt hvilket, efter mönstret af skolan i Liège,
stadens tre latinskolor skulle förenas till en enda
och utvidgades till ett sexklassigt gymnasium, hvarpå
först den filosofiska och på denna den teologiska
fakulteten omedelbart kunde byggas. Förslaget
antogs, och S. utsågs till det blifvande gymnasiets
rektor. Redan s. å. öppnades under hans ledning den
nya läroanstalten, och i sitt program De literarum
ludis recte aperiendis (1538) förordade S. planens
ytterligare utvidgning, så att organisationen skulle
omfatta en tvåårig förskola, ett åttaårigt gymnasium
samt en femårig högskola. I sak blef äfven detta
förslag antaget, och S. blef hela denna organisations
ledare. Gymnasiet räknade efter någon tid öfver 600
lärjungar, och högskolan, där han föreläste i retorik
och dialektik, fick 1567 rättighet att promovera
baccalaurei och filos. magistrar. Läroanstalten
var ett humanistiskt gymnasium med de klassiska
språkstudierna som det allt behärskande hufvudämnet
. Visserligen angaf S. i studieplanen Epistolæ
classicæ (1565) "pietas" (fromhet), "sapientia"
(vishet, sakkunskap) och "eloquentia"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>