Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studentersamfund, Det norske - Studentersamfundet - Studentersangforening - Studenter-sangforeningen - Studentexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfarande nära anknuten till samfundet. S,
har tidtals spelat en ej obetydlig roll i Norges
politiska och litterära lif och varit en härd
särskildt för studentskandinavismen på 1850-
och 1860-talen, hvilken kom till uttryck bl. a. i
studenttågen till Danmark och Sverige och i de årliga,
af H. Wergeland 1834 införda festerna "till fädrens
minne". Medlemsantalet har varit mycket växlande,
de senare åren omkr. 1,000. Samfundet har egen,
genom frivilliga bidrag 1860 uppförd byggnad. – Se
F. B. Wallem, "Det norske studentersamfund gjennem
100 aar, 1813–1913" (2 bd, 1916).
Studentersamfundet i Köpenhamn bildades 1882
därigenom, att ur Studenterforeningen (so d. o.) en
minoritet utträdde. Denna bibehöll alltjämt sin
ursprungliga radikala prägel, ja, var en lång följd af
år själfva brännpunkten för den radikala riktningen
i hufvudstaden, liksom Studenterforeningen på sin
tid hade varit det för den nationalliberala. Bland
Studentersamfundets ledare märkas V. Pingel,
H. Trier, N. Neergaard och senare E. Skram och
O. Kode. Efter hand miste det sin dragningskraft på
de unge studenterna, fick allt färre nya ledamöter,
måste därför 1912 lämna sin stora lokal (sedan
1901) i "Studenterhuset" midtemot Vor Frue kirke
och förde de följande åren blott ett skenlif, tills
det 1915 slöt sin dagliga verksamhet. S:s varaktiga
betydelse ligger därför i de institutioner, som
det redan tidigt skapade: rättshjälp för obemedlade
(1885), lämnad af frivilliga krafter, sedan 1895-96
understödd med tillskott från stat och kommun
(se redogörelse för de första 25 åren, 1910);
arbetarundervisning (1883), lämnad af frivilliga,
oaflönade lärare och vissa år omfattande 100 lag
och 2,000 pers. (den afstannade dock, då Köpenhamn
1898 upprättade kommunala fortsättningsklasser);
populärvetenskapliga småskrifter (74 skrifter, 1885–92;
ny ser., 17 skrifter, 1895–98). Senare följde
museiutskott (1892) för vägledning vid besök i de
offentliga samlingarna, arbetarkonserter (1897) och
söndagsskolor utan religionsundervisning (1903),
men dessa ha ej varit så betydelsefulla i sina
verkningar. - Se "S. gjennem 25 aar" (1907). E. Ebg.
Studentersangforening, Den norske, i Kristiania,
stiftades sommaren 1845 af J. D. Behrens efter
hemkomsten från studentmötet i Lund och Köpenhamn, för
att efter de svenske och danske studenternas föredöme
idka fyrstämmig manssång. Tonsättaren H. Kjerulf var
dess förste dirigent, 1845–49, och efter honom nedlade
Behrens ett nitiskt arbete som föreningens ledare
1849–89. Dirigenter ha därefter varit O. A. Gröndahl
1889–1911 och bergsingenjören A. Guldberg från
1912. Föreningen fick ansenligt inflytande på
körsångens utveckling i Norge, deltog i de norska
sångarfesterna på 1850-talet och senare, vann mycket
erkännande vid studentmötena 1869 och 1875, sjöng
vid världsutställningarna i Paris 1878, 1889 och 1900
samt företog 1905 en sångarfärd till Amerika. Kören
är i regel 80-120 man stark. Elitkörer, bildade inom
densamma efter mönstret af Uppsalasångarnas Orphei
drängar (se d. o.), ha varit Johanniterne, stiftad
1875 med Behrens och sedan Gröndahl som dirigent,
Polyhymnia, st. 1878 af Bredo Lasson (d. 1888),
Ossian, st. 1892 af Th. Lammers (se denne),
och Guldbergs akademiske kor, st. 1915.
E. F–t.
Studenter-sangforeningen (i Köpenhamn). Se
Studenterforeningen.
Studentexamen. I drottning Kristinas skolordning
föreskrefs icke uttryckligen någon afgångsexamen
för dem, som ville vid universitetet fortsätta
sina studier. En sådan fortsättning behöfde då
på allt sätt uppmuntras, för att staten skulle få
sitt behof af präster och ämbetsmän fylldt. Men i
de akademiska konstitutionerna af 1655 stadgades,
att ynglingar, som komme från skolorna för att
hos rector magnificus inskrifvas som studenter,
skulle först förhöras af dekanus, och kunde de ej
nöjaktigt redogöra för de stycken, som i skolorna
och gymnasierna meddelades, skulle de åter förvisas
dit eller till sina föräldrahem, så framt de icke
kunde lämna några garantier för ett ändamålsenligt
användande af tiden vid universitetet.
I skolordningen af 1693 blef, till förebyggande
af det ofoget, att ynglingar utan tillräcklig
förberedelse kommo till akademien, det stadgande
infördt, att för tillträde till universitetet
skulle fordras dels en afgångsexamen, aflagd vid
gymnasierna, dels en inträdesexamen vid universitetet.
1724 års skolordning upprepar samma föreskrift,
men gör därvid ett undantag, som med tiden medförde
menliga följder. Den tillät nämligen, att de, som
icke ämnade längre fortsätta sina studier, men som
för sitt framtida anseendes skull ville begagna sig
af universitetets öfningar, kunde i förtid utsläppas
från skolorna, försedda med vederbörligt intyg
om detta sitt uppsåt. De akademiska statuterna
innehöllo ej några bestämda föreskrifter om dem, som,
utan att ha genomgått skola och gymnasium, där sökte
inträde. Efter hand utbildade sig också den praxis,
att ynglingar, utan aflagd examen, inskrefvos
som studenter under borgen (sponsion) af någon
känd person vid akademien. Dessa blefvo
de s. k. sponsions- l. kautionsstudenterna.
Och det dröjde ej länge, innan de fleste ynglingar,
som hade förnäma eller förmögna föräldrar, blefvo
på detta sätt inskrifna under ansvar för deras
uppförande och flit af åtföljande informatorer
eller någon akademisk lärare. Endast de fattigare
måste åtnöja sig med den långsammare vägen genom
skola och gymnasium. Kautionsstudenterna borde
visserligen, om de ville aflägga akademiska examina,
undergå examen inför dekanus. Men dels torde många
undsluppit denna pröfning, dels sjönk den med tiden
till en tom formalitet. Med läroverkens
återupprättande i början af 1800-talet riktades
uppmärksamheten äfven på studentexamen. Också
ingaf den uppfostringskommitté, från hvilken 1820
års skolordning utgick, 1822 ett betänkande rörande
förändring i studentexamen (tr. 1823), i hvilket
betänkande föreslogs, att en skarp gränsskillnad
skulle uppdragas mellan akademiska medborgare,
som aflagt och som icke aflagt studentexamen, en
skillnad, som var grundad i universitetets uppgift
att vara på en gång en fri undervisningsanstalt och
en plantskola för statens ämbetsmän. Båda slagen
studerande skulle väl få inskrifvas i studentmatrikeln
och åtnjuta studentprivilegier, men endast de,
som aflagt studentexamen, skulle ha rätt att åtnjuta
stipendier samt, att aflägga akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
