Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studentexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
examina. Examen skulle föregås af ett
svenskt skrifprof och ett latinskt skriftligt
öfversättningsprof samt förrättas af dekanus och 4
adjunkter. Den skulle sträcka sig öfver de kurser, som
i gällande skolstadga voro föreskrifna för gymnasiets
högsta klass. Latinet skulle vara obligatoriskt, men
grekiskan och hebreiskan valfria. Den, som fått ett
improbatur (underkännande betyg), skulle undergå ny
examen i det ämne, hvari han blifvit improberad, men
den, som fått flera improbatur eller ock admittitur
(se Examensbetyg) i mer än halfva antalet ämnen,
skulle taga om hela examen. Förnyad examen kunde
emellertid ej få undergås samma termin. De, som från
gymnasiet medförde underhaltigt betyg i ett ämne,
skulle först efter ett halft år, och de, som hade
underkändt i flera ämnen, först efter ett helt år få
undergå studentexamen. I detta förslag instämde 1824
års skolrevision, men det ledde dock ej till någon
direkt åtgärd, utan saken öfverlämnades till den 1825
tillsatta s. k. stora uppfostringskommissionen,
som i sitt 1828 afgifna betänkande föreslog, att
studentexamen skulle förrättas af filos. fakultetens
dekanus jämte 5 adjunkter eller andra tillförordnade,
yngre lärare ur den filosofiska samt 1 ur den
teologiska fakulteten. Examen skulle sträcka sig
öfver alla de ämnen och kurser, som enligt skolstadgan
skulle i gymnasiet läsas, men examen kunde undergås
antingen med eller utan klassiska språk, hvarvid dock
de, som aflagt endast realistexamen, ej egde rätt att
aflägga ämbets- eller fakultetsexamina vid akademien
och ej heller att söka andra stipendier eller publika
understöd än sådana, som enligt särskilda stadganden
kunde innehas äfven af dem, som ej egde fullständiga
studentkunskaper. Den åter, som undergått examen i
latin, men icke i grekiska eller hebreiska, borde
åtnjuta alla en akademisk medborgares rättigheter,
med undantag däraf, att han icke finge undergå sådan
examen, i hvilken kännedomen om grekiska och hebreiska
förutsattes (studentexamen kunde likväl kompletteras
i dessa ämnen). För fullständig studentexamen skulle
fordras betyg om godkända kunskaper i minst sex af
nio examensämnen, nämligen latin, grekiska, hebreiska,
moderna språk, teologi, filosofi, matematik, historia
i förening med geografi samt naturalhistoria, äfvensom
att minst admittitur i de öfriga erhållits. Några
skrifprof omnämnas icke, och med afseende på förnyande
af ofullständig eller misslyckad examen föreslogs,
att ny examen finge genomgås såväl i ämnen, hvarifrån
examinanden förut varit befriad, som i ämnen, hvari
eftersträfvadt betyg ej erhållits, utan att därvid
ny pröfning behof de undergås i de ämnen, hvari förut
erforderliga kunskaper ådagalagts. Kommissionen ansåg
sig emellertid icke böra förorda, att endast sådana,
som aflagt studentexamen, skulle få inskrifvas
vid akademien. Dock föreslog kommissionen, att
blott de, hvilka med vederbörligt afgångsbetyg
kommo från skolorna, och de, som stodo under en
godkänd informators ledning, borde få som studenter
inskrifvas, detta dock endast preliminariter och
utan rätt att vare sig aflägga akademiska examina
eller söka stipendier, innan godkänd studentexamen
blifvit aflagd. Hvad uppfostringskonimissionen
sålunda föreslagit, blef sedermera i hufvudsak
stadfäst. Snart nog
uppstod dock missnöje med denna anordning, därför att den
lade lika mycken vikt på alla ämnena, icke medgaf,
att grundligare studier i några ämnen finge ersätta
svagare i ett annat, samt slutligen ej stadgade någon
pröfning i modersmålet. För att afhjälpa de anmärkta
olägenheterna började man anställa skriftliga prof i
latin och svenska, hvarvid dock särskilda betyg icke
afgåfvos, utan inräknades betyget öfver det latinska
skriptum i betyget för latinska språket och betyget
öfver det svenska i betyget för moderna språk. Vidare
stadgades, att den, som erhölle 6 betygsenheter,
i hvilka och huru få ämnen som helst, skulle anses
godkänd i sin examen. Genom kanslersförordnandet
af 23 okt. 1855 gafs emellertid åt de oivannämnda
skrifprofven en själfständig ställning, så att
hvar och en, som ville taga studentexamen, måste
aflägga godkändt skriftligt prof i svenska språket,
och den, som ville aflägga studentexamen med latin,
därutöfver åtminstone försvarligt prof i latinska
språket. För godkänd studentexamen fordrades att
i minst sex ämnen ha erhållit betyget godkänd och
ej i något ämne betyget otillräcklig. Fullständig
examen i alla ämnen skulle undergås af dem, som vid
en föregående pröfning blifvit underkända. Denna form
bibehöll studentexamen till 1864, då kungl. stadgan
11 april 1862 ang. afgångsexamen vid rikets högre
elementarläroverk trädde i kraft. Genom denna
förlades studentexamen från universiteten till
läroverken och ändrade i så måtto karaktär, att den
blef en afgångsexamen från läroverken i st. f. en
inträdesexamen till universiteten. För att emellertid
bereda universiteten inflytande på kontrollen af
examen bestämdes, att den skulle öfvervakas och
ledas af censorer, förordnade af K. M:t. Censorerna,
som egde att, därest de så önskade, själfva deltaga
i pröfningen, erhöllo rätt att underkänna en af
lärarna godkänd examen. I då gällande läroverksstadga
benämndes examen mogenhetspröfning, men kallades
vanligen mogenhetsexamen. Examen var dels skriftlig,
dels muntlig. Den skriftliga pröfningen omfattade
en svensk uppsats samt dessutom för lärjunge, som
läst klassiska språk, en öfversättning till latin,
en öfv. till franska eller tyska och ett matematiskt
arbete och för lärjunge, som icke läst klassiska
språk, öfversättningar till två af franska, tyska och
engelska språken samt ett matematiskt arbete. För
tillträde till den muntliga pröfningen erfordrades
godkändt betyg i tre af de skriftliga profven,
hvaraf profvet i modersmålet och för lärjunge å
klassiska linjen profvet i latin samt för lärjunge
å den reala linjen profvet i matematik. Dock kunde
lärjunge, som erhållit betyget godkänd endast i
dessa två ämnen, dimitteras (framsläppas) till den
muntliga pröfningen, därest två tredjedelar af
afgångsklassens lärare i de i examen ingående ämnena
sådant medgåfve. Den muntliga pröfningen omfattade de
å den nämnda klassens timplan upptagna obligatoriska
läroämnena, med rätt för lärjunge att undergå pröfning
äfven i de å undervisningsplanen upptagna frivilliga
läroämnena. Lärjunge, som i ett eller annat bland de
ämnen, i hvilket det ålåg honom att undergå muntlig
examen, icke blifvit godkänd, kunde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
