Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 461-462 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuart, James - Stuart, Matthew - Stuart, James - Stuart, Esmé

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skottland och inkallades 1543 som ifrig anhängare
till kardinal Beaton i statsrådet.

10. Matthew S., earl af Lennox, Skottlands
regent, f. 21 sept. 1516 på Dumbarton
castle, d. 4 sept. 1571 i Stirling, härstammade
från John S., en broder till James the Stewart
(se släktöfversikten); hans larfar, Matthew S.,
earl af Lennox, stupade vid Flodden 1513,
och fadern John S., earl af Lennox, en af Jakob
V:s förmyndare, mördades 1526. Själf blef
Lennox 1543 uppställd som det franska partiets
regent-kandidat efter Jakob V:s död 1542, men fick
vika för earlen af Arran (se
Hami1ton 3) och trädde då i förbindelse med Henrik VIII,
gifte sig 1544 med Henriks systerdotter lady Margaret
Douglas (se d. o. 13) och utfäste sig att
till Henriks förmån afstå sin tronföljdsrätt,
om han förhjälptes till styrelsen i Skottland.
Han erhöll gods i England, deltog i gränsstriderna mot
Skottland och dömdes 1545 som förrädare
fridlös i Skottland. Själf var han en svag,
högdragen och obetydlig medelmåtta, men hans hustru
var desto mera energisk och arbetade målmedvetet på
förvärfvandet af Skottlands och Englands kronor åt
deras son, lord Darnley (se S. 13). Efter Elisabets
tronbestigning invecklades Lennox alltmer i katolska
intriger, fängslades 1562, men fick 1564 Elisabets
tillåtelse att återvända till Skottland,
där Maria Stuart återgaf honom släktgods och
earlvärdighet. Han blef efter sonens giftermål
med henne utsedd till styresman öfver västra
Skottland 1565, deltog i komplotten mot
Rizzio och fordrade mars 1567 efter mordet på
Darnley åtals anställande mot dennes mördare Bothwell.
Efter Maria S:s nederlag vid Carberry hill (juni)
var Lennox en kort tid provisorisk regent i sin späde
sonson Jakob VI:s namn, men gaf snart rum för Moray
(se S. 11). Efter dennes död blef han juli
1570 på Elisabets förord Skottlands regent, men
var som sådan mycket impopulär och fick genast
att strida med det mäktiga Hamilton-partiet.
Vid dettas öfverfall på parlamentet i
Stirling (4 sept. 1571) fick han sitt banesår.


11. James S., earl af Moray (Murray), Skottlands
regent, f. 1531, mördad 21 jan. 1570 i Linlithgow,
var oäkta son till konung Jakob V
med lady Mary Erskine (dotter till John Erskine,
earl af Mar). Han erhöll som gosse ett priorat,
men visade ingen benägenhet att inträda i andliga
ståndet, utmärkte sig 1549 vid försvaret af Fife
mot engelsmännen och påverkades starkt af Knox’
protestantiska förkunnelse. 1552 uppträdde han mot
regentinnan Maria af Guise som de protestantiske
"kongregationslordernas" ledare och sökte hos
drottning Elisabet af England väpnad hjälp mot de
franska trupperna i Skottland. Med henne afslöt han
febr. 1560 fördraget i Berwick om sådan hjälp under
garanti för Maria S:s
tronrättighuter och ledde det protestantiska partiet till
seger (fördraget i Edinburgh, juli s. å.). Då Maria
S., konung Jakob V:s dotter, blifvit änka efter Frans
II af Frankrike (dec.), besökte han sin halfsyster
i Paris, afrådde henne från att söka katolisera
Skottland och sökte få till stånd ett närmande mellan
Maria och Elisabet samt en kompromissuppgörelse om
religionsförhållandena i Skottland. Han blef efter den
unga drottningens återkomst till hemlandet (aug. 1561)
till en början hennes förnämste rådgifvare jämte den
honom tillgifne statssekreteraren Maitland; 1562
upphöjdes han till earl af Moray. S. å. besegrade
han sin farligaste medtäflare om inflytande på
styrelsen, den ifrigt katolske earlen af Huntly
(se Gordon 3). Moray motarbetade efter någon
tvekan Marias giftermål med Darnley och sökte
t. o. m. tillfångataga drottningen och Darnley före
bröllopet (1565). Han flydde därefter till England,
där Elisabet af statsskäl mottog honom ytterst
onådigt och offentligen förolämpande. I komplotten mot
Rizzio deltog han i samförstånd med Darnley, hvars
misstankar mot Maria för otrohet han underblåste;
efter mordet återvände han (1566) till Skottland i
hopp att själf få öfvertaga makten, men gäckades i
sina planer genom Marias flykt till Dunbar. Sedermera
gaf han indirekt sitt stöd åt sammansvärjningen mot
Darnley, men tros ej ha varit invigd i detaljerna af
Bothwells planer. Han reste kort därpå till Frankrike
och återvände, först sedan Maria på Lochleven afsagt
sig kronan (1567). På hennes begäran åtog han sig
(aug. s. å.) regentskapet och sträfvado därefter
som regent att omöjliggöra Marias återtagande af
styrelsen genom att låta henne framstå som medskyldig
till mordet på Darnley. Han omintetgjorde genom segern
vid Langside (maj 1568) släkten Hamiltons försök att
åter uppsätta Maria på tronen och sökte 1569 öfvertala
Elisabet att utlämna Maria, för att hon skulle hållas
fängslad i Skottland. Moray hade städse att bekämpa
nya anslag till Marias förmån och föll själf till sist
offer för släkthämnd från en medlem af ätten Hamilton
(James Hamilton af Bothwellhaugh). - Moray var en
uppriktig protestant, statsklok och i besittning af
aldrig svikande lugn själfbehärskning. Särskildt
under sista delen af sin alltför tidigt afbrutna
bana visade han sig föga nogräknad om medlen,
i synnerhet vid bekämpandet af sin hos Elisabet
fångna halfsyster. Jfr litt. under artikeln Maria,
skotska drottningar 2.

12. Esmé S., 1:e hertig af Lennox, brorson till
S. 10, f. omkr. 1542, d. 1583 i Paris, var född och
uppfostrad i Frankrike, där han bar titeln seigneur
d’Aubigny. Han kom 1579 till Skottland som
Guisernas förtroendeman med uppgift att störta
regenten Morton (se Douglas 14) och förbereda
katolicismens återinförande i landet. Vacker och
ståtlig samt mycket skicklig i förställning, lyckades
han vinna stort inflytande vid skotska hofvet,
i synnerhet sedan han föregifvit sig ha blifvit
protestant. Genom att skjuta fram sin frände Arran (se
S. 14) som åklagare mot Morton vållade han 1581 dennes
fall. Själf öfverhopades han med titlar och kungliga
ynnestbevis (blef bl. a. 1581 hertig af Lennox), men
då de protestantiske lorderna 1582 bemäktigade sig den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>