Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Struma - Struma - Strumektomi - Strumica - Strumitis - Strumpa - Strumpbin - Strumpeband - strumpebandsorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parasit l. bakterie?). Man finner ofta endemisk
struma, förenad med kretinism, i vissa trånga
bergdalar i Alperna, Pyrenéerna o. s. v. (se
Kretinism). Men den kan ock förekomma endemisk
under andra förhållanden, t. ex. i Falun och trakten
däromkring, där den kallas "Faluknöl". - Sammanhanget
mellan struma och kretinism på många orter synes
peka åt samma håll som senaste tiders erfarenhet,
att det fullständiga borttagandet af sköldkörteln
genom strumektomi (bortskärande af struma) orsakar
slöhet i hjärnans funktioner och inom kortare eller
längre tid leder till den opererades död. Struma kan,
om den stannat i sin utveckling vid mindre betydlig
storlek, fördragas utan större besvärligheter; men
om den tillväxer i högre grad, uppstå svårigheter i
första hand för respiration, i svårare fall äfven
för födans nedförande genom matstrupen, i synnerhet
om den ansvällda körteln blir säte för en akut
inflammation (strumitis), hvarigenom operativa
ingrepp bli af nöden. Medikamentös behandling
in- och utvärtes passar endast i den mera enkla
hypertrofiska formen. Det förnämsta medlet är jod,
dels till pensling å svulsten, dels till intagning
i en eller annan form. Ofta dess värre lämnas
man af detta medel i sticket. Bästa resultatet
erhålles vid tillväxande strumaknölar genom kirurgisk
behandling. Denna har visat sig bli allt ofarligare -
dödligheten vid god operativartad struma uppgår icke
till 1 proc. -, och därför tillämpas borttagande
(exstirpation) numera väsentligen tidigare
och oftare än förr. (Jfr dock Sköldkörteln.)
O. T. S. (J. Å.)
Struma l. Karasu (forntidens Strymon), flod på
Balkanhalfön, rinner upp vid Vitos i Bulgarien,
flyter i sydlig och sydöstlig riktning genom
Rumelien, genomströmmar Tachynasjön samt faller
ut i Rendina(0rfani)bukten, fordom Strymonviken,
af Egeiska hafvet. Längd 330 km. Under Världskriget
spelade 1916-17 den afskärning, som nedre S. bildar,
en framstående roll i striderna mellan de förbundna
centralmakterna, särskildt bulgarerna, och ententen.
J. F. N. L. W:son M.
Strumektomi (af lat. struma, se d. o., och
grek. ektome, bortskärande), med. Se Struma.
Strumica [-itsa; grek. Stromnitsa], stad i grekiska
Macedonien, vid floden S., en biflod fr. h. till
Struma (262 m. ö. h.). Omkr. 15,000 inv. Säte för en
grekisk ärkebiskop. Risodling. J. F. N.
Strumitis, med., inflammation i struma (se d. o.).
Strumpa (ty. strumpf, fr. bas, bas de chausses,
eng. stocking, hose). 1. Tätt åtsittande och
smidig beklädnad för foten jämte nedre delen af
benet. Strumpor i egentlig mening kommo i bruk först
under nyare tiden. Motsvarande fotbeklädnad under
medeltiden gick i ett stycke med de åtsittande
benkläderna och syddes af ylletyg. Numera göras
strumporna af ullgarn, silke eller bomullsgarn,
medelst stickning för hand eller på maskin (se
därom Stickning med fig.). Från benkläderna skilda,
stickade strumpor förekommo först på 1500-talet, i
Spanien. Strumpstickningen säges ha införts i England
af Will. Rider 1564. I slutet af samma årh. började
allmogen bära hemstickade strumpor. De förnäme
nyttjade silkesstrumpor, prydda med kilar, påstickade
liljor o. d. Till knäna räckande långstrumpor
(och
knäbyxor) voro sedan i bruk bland männen ända till
franska revolutionen, i hofdräkten ännu längre,
och tjocka sådana af getragg ("raggstrumpor")
ha på senaste tiden bildat en ingående del af
sportdräkterna. Eljest bruka män (och ofta på
olämpligt sätt barn) mest korta strumpor, som gå upp
på halfva underbenet (halfstrumpor), medan kvinnornas
strumpor vanligen räcka långt öfver knäna. Ett
tillbehör till långstrumporna utgöra strumpebanden,
som förr fästes rundtorn strax nedanför knäna,
redan på 1500-talet ofta fingo prydlig utsirning
och ännu under 1700-talet buros äfven af männen
samt då gärna gjordes af guld- eller silfvertyg
och pryddes med metallspännen. Till kvinnornas
nuv. långstrumpor begagnas elastiska strumpeband,
vertikalt fästa vid korsetten. - Sedan 1000-talet
bära katolska biskopar vid liturgiska förrättningar
särskilda s. k. pontifikalstrumpor, tidigast sydda af
linne, sedan af siden och från 1200-talet af sammet,
alltid i mörkviolett färg. - Stor omfattning har
strumpfabrikationen tagit i England; medelpunkter
därför äro Leicester och Nottingham (se dessa
ord). Hufvudorter för fabrikation af ullstrumpor i
Sverige äro bl. a. Karlstad, Malmö och Norrköping. -
2. Bot. Se Hylsa. - 3. Tekn. Se Glödljus, sp. 1352.
Strumpbin, zool. Se Panurginæ.
Strumpeband. Se Strumpa 1.
Strumpebandsorden (eng. Order of the garter)
l. Engelska Georgsorden, Englands högsta orden,
stiftades af Edvard III omkr. 1350. Om den händelse,
som framkallade dess instiftande, äro olika
berättelser. Enligt en af dessa tappade Edvard III:s
älskarinna grefvinnan af Salisbury sitt strumpeband
på en bal, och då konungen i sin ifver att taga
upp det kom att lyfta klänningsfållen, framkallade
han därigenom de närvarandes gyckel. För att tysta
detta utropade han "Honi soit qui mal y pense"
("skam den, som tänker illa härom") och svor att
göra strumpebandet till ett så högt utmärkelsetecken,
att alla skulle eftersträfva det. Berättelsen anses
numera osannolik. Andra tillskrifva ordens namn något
annat infall af konung Edvards rörliga sinne eller en
reminiscens af en händelse, som skulle ha tilldragit
sig under Rikard Lejonhjärtas fälttåg mot Cypern och
S:t Jean d’Acre; andra åter hänföra dess uppkomst till
en episod i slaget vid Crécy. Orden är stiftad till
den heliga treenighetens, den heliga Jungfruns, Edvard
Bekännarens och Sankt Georgs ära. Endast regerande
furstar och högättade engelsmän upptagas i orden;
ledamöternas antal är bestämdt till 25, oberäknadt
engelska prinsar och utländska medlemmar. Urspr.
kunde äfven högättade engelska damer vinna inträde
i orden; de buro "Strumpebandet" på vänstra
armen. Dessutom finnas 26 s. k. fattiga riddare,
vanligen f. d. hoftjänstemän; de erhålla en årlig
pension af 300 pd st. Ordenstecknet (se pl. till
art. Ordnar) består af ett mörkblått, guldkantadt
sammetsband, med ett guldspänne fäst nedanför
vänstra knäet och med devisen "Honi soit qui mal y
pense". Ett mörkblått bredt band bäres öfver bröstet,
från vänster till höger; vid detsamma hänger en bild
af riddar Georg kämpande med draken. På vänstra sidan
af bröstet bäres en åttauddig silfverstjärna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
