Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Struktur - Strukturell - Strukturformler - Struktur-isomeri - Struma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanpressning af på större djup liggande bergartsmassor
är förbunden med djupt ingripande omkristallisering-
3. Landtbr. Åkerjordens olika grad
af sammanhang och luckerhet, i det att jord,
hvari smådelarna bilda små korn, säges ha
kornstruktur, medan med enkelstruktur betecknas,
att jordpartiklarna bilda en jämn blandning,
vare sig lösa från hvarandra, som sand,
eller sammanhängande till en homogen massa,
som hopsmetad lera. Kornstrukturen är
gynnsam för luftens inträngande i jorden och
fuktighetens jämna fördelning, enkelstrukturen
ogynnsam i synnerhet hos jord, som har
benägenhet att sammanflyta och vid torkning
tillhårdna. Genom lämplig bearbetning och
inblandning af kreatursgödsel eller mullämnen samt
kalk befordras kornstrukturen, genom saltartade
konstgödselmedel framkallas lätt enkelstruktur.
4. Psyk. Själslifvets struktur består, enligt W.
Dilthey (se denne), i den anordning, enligt
hvilken de olika psykiska fakta inom det
utvecklade själslifvet förbindas med hvarandra
genom ett inbördes förhållande, som vi upplefva i
vår inre erfarenhet. Denna förbindelse är af
teleologisk art. För "själslifvets struktur"
bör, säger Dilthey, den beskrifvande psykologien
allra först redogöra. 2. A. Hng 3. H. J. Dft.
4. S-e.
Strukturell, som har afseende på strukturen.
Strukturformler, kem. (jfr Rationell 2), kemiska
formler, som ange, hur atomerna i en förenings
molekyler kunna tänkas binda hvarandra. Egenskaperna
hos en kemisk förening betingas nämligen ej
blott af arten och de relativa mängderna af i
föreningen ingående grundämnen, utan ock i mycket
hög grad af det sätt, på hvilket dessa grundämnens
atomer äro kombinerade med hvarandra, d. v. s. af
föreningens struktur l. konstitution (se d. o. 4),
och det är detta man med strukturformler vill söka
åskådliggöra. Bindningen mellan de särskilda atomerna
i molekylen betecknas i sådana formler med streck
eller punkter. - Uppställandet af strukturformler
grundar sig på iakttagelser beträffande den
ifrågavarande föreningens förändring vid inverkan af
olika reaktionsmedel, bildningen af nya föreningar vid
sönderdelning eller spjälkning af den ursprungliga
(jfr Spjälkning), förekomsten och antalet
af olika isomera former (jfr Isomeri) med lika
procentisk sammansättning o. s. v. Å andra sidan
bör man alltså af ett ämnes strukturformel kunna
afläsa dess förhållande vid spjälkning, möjligheten
och antalet af isomera former etc. En strukturformel
är desto sannolikare och fullkomligare, ju bättre
den motsvarar föreningens kemiska egenskaper
och reaktioner. Så t. ex. låter den af Kekulé
uppställda strukturformeln för bensol förutse, att,
om två väteatomer i detta kolväte ersättas af andra
radikaler, t. ex. metyl, CH3, tre olika isomera former
af dimetylbensol måste kunna uppstå. Alla dessa tre
former ha också verkligen kunnat framställas och
ha blifvit benämnda orto-, meta- och paraxylol (se
Kolväte, sp. 616, hvarest äfven strukturformler för
några andra kolväten äro angifna). Andra exempel på
strukturformler för organiska ämnen finnas bl. a. i
art. Kinolin, Kinon, Nafto-kinon, Pyridin, Pyron,
Pyrrol. -
I de vanliga strukturformlerna tänkas atomerna
förlagda i ett, plan. Om man däremot afser att, med
en formel ange atomernas sannolika läge i rymden,
talar man om stereokemiska l. konfigurationsformler
(se Stereokemi). - Beträffande de kemiska
strukturformlernas vikt och betydelse för vetenskapen,
i allmänhet har W. Nernst (se d. o.) uttalat följande
omdöme: "Om vi betänka, hvad allt fackmannen kan
utläsa ur strukturformlerna, och hvilken massa af
experimentellt material oftast måste framskaffas för
uppställandet af en enda strukturformel, så står,
i fråga om kvantiteten af det logiskt betvingade
iakttagelsematerialet, utan tvifvel teorien för de
organiska föreningarnas konstitution högst bland
alla teorier, som den mänskliga anden har uttänkt."
K. A. V-g.
Struktur-isomeri, kem. Se Isomeri, sp. 993.
Struma, lat. (fr. goître), patol., betecknade
urspr. ansvällda lymfkörtlar, hvar som helst i
kroppen, men synnerligast å halsen eller hvad som i
senare latin kallades scrophulæ. Nu menas därmed
uteslutande kronisk ansvällning och förstoring
af sköldkörteln (se d. o.), belägen på halsen
på ömse sidor om sköldbrosket (se Struphufvud,
fig. 1). Denna förstoring af sköldkörteln visar sig
under olika former, anatomiskt skiljbara. Virchow
har uppställt 3 slag af struma: follikulär, fibrös
och vaskulär. Det första slaget, det follikulära,
framträder mest under bilden af en eller flera
mjuka, fluktuerande knölar, hvilka i sitt inre visa
en gråröd färg och bestå af alltför riklig bildning
(hyperplasi) af körtelväfnadens vanliga follikulära
element (S. hyperplastica l. S. hypertrophica
follicularis). Denna bildning är i regel omgifven
af en tjock bindväfskapsel, hvarför ansvällningen kan
utskalas. Det andra slaget, det fibrösa (S. fibrosa),
utgöres af hårda, fasta, fibrösa knölar, som
vid genomsnitt visa ett blåaktigt eller nästan
hvitt utseende. I det tredje slaget, det vaskulära
(S. vascularis), är det antingen artärerna, som äro
abnormt utvecklade, eller, hvilket är vanligare,
venerna, som bilda buktiga strängar, t. o. m. hålrum
(S. varicosa), i körtelväfnaden, och icke sällan
visar sig denna utvidgning af de venösa kärlen som
slingrande, blåaktiga, grofva strängar å körtelns
yta. I den follikulära formen finnes ofta en aflagring
af kolloidsubstans (geléliknande bildning), som kan
antingen kvarstå, såsom i S. colloides, eller genom
fettförvandling absorberas, då säckar eller cystor
fyllda med en vätska (S. cystica) uppstå. De olika
formerna kunna samtidigt finnas i s. k. mångrummig
struma (S. multilocularis), och ibland uppträder
kalkafsättning i kärlens och cystornas väggar,
liknande hårda benskollor (S. ossea). Dessa former af
struma benämndes förr "godartade", till skillnad från
de "elakartade" former, där kräfta (karcinom) eller
förstörande nybildningar uppträda i sköldkörteln och
gripa öfver i angränsande organs väfnader samt äfven
uppträda med afsättningar i andra körtlar, i synnerhet
lymfkörtlarna. Rörande uppkomsten af struma är man
icke på det klara. Enskilda fall af detta lidande
förekomma här och där, uppträdande mest hos unga
personer, oftast kvinnor. Men på somliga orter är
sjukdomen ytterst allmän, och för dessa orter måste
man anta någon endemisk orsak (en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
