Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Struktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundom yttrar sig den centriska strukturen däri, att
mineralelementen ordna sig till koncentriska skal,
som tillsammans bilda små kulor, klotstruktur
(se d. o.). - Vanligtvis ligga bergartens
mineralbeståndsdelar om hvarandra, utan iakttagbar
ordning (fig. 2), riktningslös struktur; i andra fall
synes magman, under det mineralen utkristalliserade,
ha varit stadd i flytning åt ett bestämdt håll,
hvarvid kristallindividerna inriktades med sin
längdaxel i strömriktningen (fig. 1), flyt-,
fluidal-, fluktuationsstruktur. Den härigenom
framkallade parallellstrukturen har också kallats
primärskiffrighet. Om vid sådan strömning inom magman
vissa redan utskilda kristallindividers randpartier
sönderbrytas, uppstår protoklasstruktur, som i viss
mån kan komma att påminna om porfyrstruktur. - Vid
stelningen bli vissa bergartsvarieteter kompakta,
andra däremot porösa. Alltefter hålrummens form och
storlek skiljer man emellan cellig, kavernös, blåsig,
svampig och slaggig struktur. Om porerna utfyllts
genom senare infiltrerade mineralsekretioner, säges
bergarten visa mandelstensstruktur.
Sedimentära bergarter äro vanligtvis bildade af
större eller mindre brottstycken af andra förut
bildade bergarter och sägas på grund häraf ha
klastisk struktur. Alltefter beståndsdelarnas storlek
skiljer man emellan psefitisk struktur med grofva
brottstycken, som kunna vara runda (konglomeratartad
struktur) eller kantiga (breccieartad struktur),
psammitisk l. sandstens-struktur, af beståndsdelar
stora som sandkorn, och pelitisk struktur, om
bergarten är bildad af fint slam. Omkring ett
sandkorn, ett fossilfragment o. d. afsätter stundom
trådig kalkspat järnföreningar o. s. v. till små, af
koncentriska skal bestående kulor. Äro dessa ärtstora,
säges bergarten ha pisolit- l. ärtstensstruktur;
romstora korn ge upphof till oolitstruktur. - Om de
fysikaliska förhållandena vid afsättningen ändras,
kommer det afsätta sedimentet att visa en lagdelning
eller skiktning, skiktstruktur (i motsats till de
stelnade bergarternas massformiga struktur). Vid
en afsättning t. ex. i vatten af bladiga, fjälliga
eller stängliga element ställa sig dessa ej på kant,
utan lägga sig parallellt med bottnen. Härigenom
framkallas hos den sedimentära bergarten en viss
planparallell bladighet, en primärt skiffrig struktur,
där skiffrigheten går parallellt med skiktningsytorna.
Kristalliniska skiffrar. Hithörande bergarter äro
urspr. eruptiva eller sedimentära och ha fått sin
slutliga struktur genom omkristallisering af en
redan fast bergartsmassa, en omkristallisering,
som orsakats af ett ensidigt verkande tryck,
hvarigenom bergartsmassan undergick icke blott en
mekanisk förvandling, utan äfven, på kemisk väg, en
substantiell omgestaltning. Visar sig förvandlingen
vara i stort sedt af mekanisk natur, kallas den
så uppkomna strukturen kataklasstruktur. Denna
är emellertid aldrig så rent mekanisk, att den
icke åtföljes af en mer eller mindre djupt gående
kemisk förvandling. Under inverkan af ensidigt
tryck och vid närvaro af fuktighet undergå nämligen
bergartens beståndsdelar en lösning, en förkortning,
i den riktning, som är parallell med tryckets,
men en pålagring, en förlängning, i den mot trycket
vinkelräta riktningen. Vid konstant i
samma riktning verkande tryck på cii
borgartsmassa erhåller denna sålunda en
utpräglad parallellstruktur. Man kallar denna för
kristallisationtsskiffrighet (fig. 6, 7, 8). Är
omkristalliseringen så fullständigt genomförd, att
inga rester af den ursprungliga bergartens struktur
stå att upptäcka, säges den omkristalliserade
bergarten ega kristalloblastisk struktur (fig. 6,
7); finnas däremot sådana rester kvar, säges
bergarten visa relikt- l. palimpseststruktur
(fig. 8). Kristallisationsskiffrigheten liknar
i viss mån de förut omnämnda primärskiffriga
strukturformerna, men är till sin uppkomst och
natur väl skild från dessa; dess plan går vanligtvis
snedt eller tvärs öfver skiktningens plan, hvarför
den också kallas förskiffring eller transversalt
skiffrig struktur. En mindre väl genomförd,
ojämn och föga utbredd skiffrighet kallas flasrig
struktur. - Den kristalloblastiska strukturen kan
vara antingen jämnkornig, homeoblastisk struktur,
med alla beståndsdelarna af ungefär samma storlek,
eller också kunna vissa bergartselement tillväxa
raskare och sålunda bli större än de öfriga,
heteroblastisk eller, på grund af sin yttre
likhet med porfyrstrukturen, porfyroblastisk
struktur l. ögonstruktur. Särskilda former
af nyss nämnda homeoblastiska struktur äro den
korniga (granoblastiska, fig. 6), den fjälliga
(lepidoblastiska) och den trådiga (nematoblastiska)
strukturen, allteftersom hufvudbeståndsdelarna äro
utbildade som korn, fjäll eller stänglar. Äro dessa
kristallkorn sinsemellan ungefär lika stora och
polyedriska, säges bergarten ha gatstens- (fig. 7),
mosaik-, bihake- l. cyklopstruktur. Därjämte höra
hit också den poikiloblastiska strukturen, med väl
utbildade små kristaller i ett slags grundväfnad
som bildas af sammanslutna större, osjälfständigt
begränsade mineralindivider, och den diablastiska
strukturen, med mineralelement, som genomträngt
hvarandra ungefär som i den pegmatitartade
strukturen hos eruptiva bergarter. En form af den
diablastiska strukturen är kelyfitstrukturen med
oftast stängliga förvandlingsprodukter liggande i
radiär anordning omkring en kvarstående oförvandlad
rest af det ursprungliga mineralet. - Af ofvannämnda
reliktstruktur finnes en massa olika former,
beroende på den ursprungliga bergartens natur; af
ursprunglig granit uppkommer blastogranitisk, af
porfyr porfyroblastisk, af sandsten blastopsammitisk
(fig. 8), af lera blastopelitisk reliktstruktur
o. s. v. En särskildt anmärkningsvärd reliktstruktur
är den enbart genom mekanisk sönderpressning
framkallade kataklasstruktur, som fått namnet
porfyroklastisk l. murbruksstruktur, utmärkt
därigenom, att vissa större mineralrester
motstått sönderpressningen och nu ligga kvar,
omgifna af de uppkrossade delarna af mineralet,
ungefär som tegelstenarna i en mur omges af
finkornigt murbruk. Denna strukturform öfvergår
till granulitstruktur, som ofta är mera jämnkornig
än murbruksstrukturen, och till mylonitstruktur, då
bergarten utgöres af en finrifven, hårdt sammanpackad
massa. Hvad man kallat gnejsstruktur däremot är icke
resultatet enbart af stark mekanisk krossning, utan
i ännu högre grad af en i samband med pressningen
stående substantiell omlagring. I allmänhet kan sägas,
att ren kataklasstruktur orsakas af pressning inom
zonen nära jordytan, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
