Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig på fria knittelvers i Sömngångarnätter
(1884), en fantasikraftig skildring af, huru
tviflaren otillfredsställd genomilar trons, konstens,
uppfinningarnas och vetandets rymder, men till
slut hoppfullt prisar det osjälfviska arbetet att
förbättra den stora mängdens lefnadsvillkor. Som en
direkt själsfrände till Rousseau framstår S. i de
resonerande uppsatserna Likt och olikt (2 häften,
s. å.). Han förordade där, som botemedel mot det
allmänna missnöjet och kulturmänniskans lidanden,
en återgång till naturligare tillstånd, samhällets
"rättvändning, så att det nyttiga kommer öfverst",
utdömde konst, poesi och vetenskap m. m. En
konstnärlig, om än ojämn gestaltning af dessa
teorier återfinnes i hans fyra noveller Utopier i
verkligheten (1885), där det försonliga, stundom
känslosamma i stämningen återklingar i stilens
mjuka toner; bäst är berättelsen "Samvetskval", som
bekämpar kriget. Emellertid hade S. på hösten 1884
utsändt en novellsamling Giftas, nutidsberättelser,
genom hvilka han ville belysa äktenskapet,
betona dess natursida, protestera mot de ibsenska
"dockhems"-teoriernas orättvisa mot mannen och slå
tillbaka den litterära kvinnodyrkan, som härskade
i Norden. Författarens ofta okynniga fritalighet
och skeft tendentiösa utmålning af de faror, som
återhållsamheten innebure, väckte mycken anstöt, och
ett i boken förekommande anfall på nattvardsläran gaf
anledning till ett tryckfrihetsåtal, hvilket öfver
hela landet åstadkom stor rörelse i sinnena, men
slutade med frikännande; på S:s öfverkänsliga sinne
synes åtalet likväl ha haft mycket olycksbringande
verkningar. Andra samlingen med samma namn, "Giftas"
(1886), är mera hård och bitter mot kvinnokönet; en
hätsk och illvillig ton, med barocka och sjukliga
inslag, och en form, som icke längre hållit ihop,
göra boken delvis pinsam och underhaltig. Äfven i
flera följande arbeten reagerade S. vredgadt mot hela
den moderna kvinnoemancipationen, hvarvid han från
darwinistisk utgångspunkt och med fanatikerns ifver
sökte allehanda bevisgrunder för kvinnans fysiska,
moraliska och intellektuella underlägsenhet under
mannen. Han såg i henne en "lägre existensform", som
söker öfverlista och underkufva mannen. I det själfbiografiska
verket Tjensteqvinnans son (3 dlr,
"En själs utvecklingshistoria", "Jäsningstiden" och
"I Röda rummet", 1886-87; 4:e delen, "Författaren",
utgafs först 1909) skildrade S. med fullständig
öppenhjärtighet sin egen utvecklingsgång, utan att
bekymra sig om de indiskretioner, som äro oskiljaktiga
från ett sådant företag. Boken tillkom under ett skede
af liflig polemik och stridbar åsiktstro och är därför
mycket ensidig, men naturligtvis af största vikt för
kännedomen om S:s utveckling. Till hans arbeten om
förhållandet mellan man och hustru höra vidare det
hemska, öfverlägset väl gjorda sorgespelet Fadren
(1887; uppf. i Köpenhamn 1887, i Stockholm 1888),
och den sceniskt tacksamma komedien Kamraterna
(1888). Naturalistiskt psykologisk, af sällsynt styrka
som teaterverk är Fröken Julie (1888), med hvilken
S. ville omskapa den dramatiska tekniken; andra små
skådespel från samma tid äro Paria, Fordringsegare
("tragikomedi") och Samum. Alster af ett i större
lugn försänkt skaplynne äro hans organiskt komponerade och trovärdigt
realistiska roman <i>Hemsöborna/i> (1887) och de smärre
berättelserna Skärkarlslif (1888), högst åskådliga
teckningar af naturen och de ljusare sidorna samt
"halfskuggorna" hos folklifvet i Stockholms skärgård,
så ock skisserna Blomstermålningar och djurstycken
(s. å.). Ett led i S:s sträfvanden att lära känna
jordbrukarnas lefnadsförhållanden i olika länder
voro ständiga resor, hvilka gåfvo upphof till en
följd resebref (1885) i den danska "Politiken";
de samlades i bokform som Bland franska bönder
(1889). S. vistades 1887-89 i Danmark (han var där
liksom förut i Frankrike och Tyskland medarbetare i
större pressorgan) och slog därefter ånyo ned sina
bopålar i hemlandet, där han denna gång stannade
till 1892. I Tryckt och otryckt (2 dlr 1890, III
1891, IV 1897) samlades uppsatser, dramer, resebref,
berättelser, fabler och naturskildringar. De under
några år svåra slitningarna inom äktenskapet ledde
1891 till skilsmässa, begärd af S. redan 1887. Sitt
äktenskaps historia hade han 1887-88 beskrifvit
i Le plaidoyer d’un fou (tr. 1895; i tysk öfv.,
"Die beichte eines thoren" 1893; öfv. till sv. af
J. Landqvist, "En dåres försvarstal", 1915), hvars
första och andra del bilda en ypperlig själfbiografisk
roman, medan tredje delen är en monoman
anklagelseskrift med starka patologiska drag. Länge
sliten mellan sin blodsfrändskap med underklassen och
sin kulturgemenskap med öfverklassen, hade S. efter
åttiotalets midt börjat aflägsna sig från socialismen
och utilitarismen för att i stället kräfva den högre
bildades rättigheter utan hänsyn; han styrktes i sin
nya åskådning, som fick uttryck i novellerna De små
och De stora m. fl., genom bekantskapen och
brefväxlingen med Nietzsche, på hvilken Georg Brandes
fäst hans uppmärksamhet. S. omtolkade nu slagordet
om kampen för tillvaron till att betyda den stores
strid för att fritt få utveckla sin personlighet, och
i våldsam motsats mot de föregående förkunnelserna
stodo i ett och allt den på 1600-talet spelande
romanen Tschandala (utg. på da. 1889, på sv. 1897) och
den till Stockholmsskärgården förlagda I hafsbandet
(1890), hvars yppersta partier bildas af vetenskapligt
poetiska naturskildringar. Till 1890-talets första
år höra några bittra enaktare: Debet och kredit,
Leka med elden, Inför döden, Första varningen,
Moderskärlek och Bandet, hvilkas teknik är afslöjande
diskussioner. Svagt är sagospelet Himmelrikets nycklar
(1892).
S. begaf sig 1892 till Berlin, där han kom i beröring
med åtskilliga kretsar af konstnärer och litteratörer,
under ifrig sträfvan att vinna en ställning af
internationella mått. Hans rykte spreds och växte,
han påverkade afgjordt åtskillig tysk litteratur
under 1890-talet, rnen vann ingen tryggad utkomst. Ett
1893 ingånget gifte med en österrikiska, Frida Uhl,
upplöstes redan 1895. Från Tyskland och Österrike
flyttade han till Paris och sysslade en tid framåt med
kemiska och alkemistiska experiment; 1893-96 var han
alldeles borta från den svenska vitterheten, medan
arbeten som Antibarbarus (på ty. 1894; sv. 1906),
Jardin des plantes (på sv., 1896) och Sylva sylvarum
(på fr., s. å.) visa honom som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
