Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan tryckte sin prägel på en del af hans
uppväxtår. Sedan han 1867 blifvit student,
tillbragte han en termin i Uppsala, var ett
halfår vik. folkskolelärare i Stockholm, innehade
därefter informatorsplatser därstädes och idkade
samtidigt förberedande studier för läkarexamen,
men lämnade dessa för att utbilda sig till
skådespelare. Debuten gick om intet, och S. for i
början af 1870 åter till Uppsala, där han stiftade det
vittra kamratförbundet "Runan" och dref studier för
filosofiska graden. Emellertid hade författarhågen
kommit till frambrott. Hans första arbete var det
nu bortkomna tvåaktslustspelet En namnsdagsgåfva;
därpå följde det dramatiska utkastet Fritänkaren
(1869; tryckt pseudonymt 1870), ett unitariskt, i
utförandet ungdomligt naivt alster. Det på blankvers
skrifna sorgespelet Hermione (1869; fick mention
af Svenska akad. 1870, tr. 1871) rör sig kring
Greklands fall för Filip af Macedonien. Klart byggdt,
gisslar det deklamatoriskt ungdomens sedefördärf och
ofosterländskhet samt demagogers lumpenhet. Hösten
1870 uppfördes på k. teatern S:s enaktare på
vers I Rom, med ämne från Thorvaldsens ungdom,
ett konstdyrkande och tamt alster. I sorgespelet
Den fredlöse (i en akt; uppf. på k. teatern 1871),
förlagdt till den fornnordiska hedendomens brytning
mot kristendomen, återspeglas hos personerna olika
sidor af författarens egna lefnadsrön; dialogen
är kärnfull och kärf (påverkan af isländska sagor
genom Ibsen och Björnson). Karl XV lämnade honom
nu understöd, men då detta upphörde 1872, måste
S. af brist på tillgångar lämna universitetet. Han
valde då skriftställarbanan samt började i Stockholm
skrifva kritik och skisser i tidningarna, medan flitig
läsning (bl. a. af Kierkegaard och Buckle) påverkade
honom. S. å. fullbordade han sitt prosadrama Mäster
Olof (först kalladt "En affälling", insändt till,
men ej belönt af Sv. akad.), med ämne från svenska
reformationen. Detta storslagna drama, fullt af rik
originalitet och stormande ungdomskraft, utgör en
omklädnad för S:s tidigare uppfattning af hans egen
samtids brännande frågor, och i hufvudpersonen,
den ömsom djupt missmodige, ömsom hänsynslöst
handlingskraftige idealisten, ville S. teckna
sig själf. Den motgång han rönte med denna pjäs,
som förgäfves hembjöds åt k. teatern (i denna sin
ursprungliga form trycktes och uppfördes den först nio
år senare), tillbakaträngde hans lust att dikta. Han
var 1874 medarbetare i "Dagens nyheter" och hösten
s. å. i landtmannapartiets organ "Svenska medborgaren"
samt tjänstgjorde dec. 1874-82 som e. o. amanuens
vid k. biblioteket. Där fick han anledning att kasta
sig på kulturhistoriska studier, bl. a. af kinesiska
språket och litteraturen, utgaf äldre kartor öfver
delar af Asien och handskrifter af svenska officerare,
som under Karl XILs krig skickats i fångenskap till
Sibirien, skref Kina, några gensagor mot gängse
irrmeningar (i "Framtiden", 1878), Relations de la
Suéde avec la Chine et les pays tartares m. m. 1877
ingick han äktenskap med den frånskilda friherrinnan
Siri Wrangel, född von Essen (se under Essen 1), sedan
känd som skådespelerska. Af vitterhet frambragte han
endast det satiriska lustspelet Anno Fyrtioåtta (1875,
tr. först 1881), de med en drastisk humor kryddade
studentnovelletterna <i>Från Fjerdingen och
Svartbäcken</I> (1877), med hvilka hans ypperliga
realistiska berättarkonst var fullvuxen, samt en på
blandad knittelvers och prosa gjord omdiktning af
ungdomsdramat "Mäster Olof" (1878), mera konstnärlig
och enhetlig i byggnaden samt röjande en mognad
humanitet i afvägandet af rätt och orätt mellan
de sammandrabbande viljorna. Någon synnerlig
uppmärksamhet hade emellertid hans författarskap
ej väckt, då han hösten 1879 utgaf Röda rummet,
som genast väckte ett ovanligt uppseende. Denna
skildring ur den artistiska och litterära
"bohêmens" lif i Stockholm, genom själfva sitt
ämne en nyhet i svenska litteraturen, var på samma
gång en obarmhärtigt genomförd, aktuell satir,
som i mer eller mindre karikerade skepnader prisgaf
åt förtrytelsen och åtlöjet en mängd företeelser,
hvilka man eljest vant sig att blicka upp till. Den
individuellt liffulla, målande och säreget kvicka
stilen, den radikala grundåskådningen jämte en för
vår vitterhet dittills främmande naturalism voro
bokens kraftigaste effektmedel. S. hade nu fått luft
under vingarna och utvecklade under ett årtionde en
rastlös litterär alstring. En särdeles vacker frukt
däraf var Gillets hemlighet (1880; uppf. s. å.),
ett optimistiskt drama, med tragiska element, byggdt
kring ett medeltidsämne. 1881 utgaf han sina samlade
ungdomsarbeten under titeln I vårbrytningen och
s. å. Kulturhistoriska studier. 1880-82 utarbetade
han (jämte Kl. Lundin) det kulturhistoriska arbetet
Gamla Stockholm. Samtidigt hade han gripit sig an
med författandet af det stora kulturhistoriska verket
Svenska folket i. helg och socken, i krig och fred,
hemma och ute (2 bd, 1881-82), hvilket dock, i viss
mån till följd af brådskan i utarbetandet, stannade
långt bakom sitt mål. Han bedömde däri företeelserna
från den ifrige demokratens ståndpunkt. De granskare,
som uttalat sig mest nedsättande öfver sistnämnda
arbete och öfver "Koda rummet", sökte S. förkrossa
genom sin hänsynslösa prosasatir Det nya riket (två
uppl. 1882)," hvari han därjämte ville uppvisa,
huru samhället fördärfvas af socialt hyckleri och
kastanda. Därnäst diktade han det i medeltidsdräkt
klädda karaktärsskådespelet Herr Bengts hustru
(1882; uppf. s. å.), ett moderat optimistiskt
bidrag till den gängse äktenskapsdiskussionen,
det svagare, satiriska sagospelet Lycko-Pers resa
(s. å.; uppf. med stor framgång 1883-84) och början
af den kulturhistoriska novellföljden Svenska öden
och äfventyr< (3 bd, 1882 ff.; fortsatt och tillökad
i senare uppl.), "berättelser från alla tidehvarf",
burna af rousseauistisk och buckleansk samhällskritik,
i hög grad fängslande genom framställningens
fyllighet och friskhet, den klara, lekande och
käckt humoristiska stilen, den dråpliga ironien,
en förledande slutkonst samt medkänslan med de
förtryckte, de små i samhället. 1883 lämnade han med
hustru och barn fäderneslandet och vistades under
åtskilliga år dels i Frankrike, dels i Schweiz. I sina
s. å. utgifna, till stor del satiriska Dikter, hvilkas
form är kantig och företer åtskilliga egenheter,
riktade han återigen månget våldsamt hugg mot det
äldre släktets ideal. Med större ledighet rörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
