Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturforskardilettant. De lifliga ockultistiska
strömningarna i dåtidens Paris gjorde starkt
intryck på S., som mottog lifliga impulser både af
katolicismen, olika moderna magiska åskådningar och,
outplånligt, af Swedenborg. 1896 återvände han till
Sverige (först Lund, sedan Stockholm). Inferno
(2 uppl. 1897) är en med mästerligt klar och
lefvande stil utförd dagbok från dessa tider,
där S. skildrar sina lidanden och pinor under
"makternas" bann, redogör för sina vidskepliga
och sjukliga fantasier och uttolkningar af rön
och intryck. Dess fortsättning, Legender (1898),
är mattare. "Infernoperioden" slöts med vissheten
om, att skräck och sorger varit Försynens tuktan
till bättring, och dess erfarenheter kommo till
litterärt bruk i det mysterieaktigt stiliserade
dramat Till Damaskus (s. å.) och de under samtiteln
Vid högre rätt (1899) förenade skådespelen Advent,
ett ohyggligt mysterium om skuld och skuldkänsla,
och Brott och brott, spelande i det moderna Paris,
med försonande slut. Samtidigt återupptog S. det
historiska skådespelet. Gustaf Vasa (1899) är
en storslagen resignationstragedi, hvars första
akt når en rent af fascinerande verkan; Erik XIV
(s. å.) ger titelfiguren som en med S. befryndad
själssjuk; sympatiskt gripande tecknas Göran Persson;
Folkungasagan (s. å.), som författades tidigare än
de två andra, var ojämnare och godtyckligare. Serien
fortsattes med ett stort toleransdrama om Gustaf Adolf
(1900) med en djupt ohistorisk hjälte, Engelbrekt
(1901), likaledes framställd som en vankelmodig
tvekare, Carl XII (s. å.), den bisarra Kristina
(1903), Gustaf III (s. å., uppf. 1916 med stor
framgång), Näktergalen i Wittenberg (1903), med
Luther som hufvudperson, Sista riddaren (1908),
om Sten Sture d. y., Riksföreståndaren (1909), om
den unge Gustaf Vasa, och Bjälbojarlen (s. å.), de
tre sistnämnda bleka och matta. I alla dessa märkes
genialiteten endast i glimtar, inspirationen sinade
lätt under fortgången, och upprepningar af samma
saker tröttade. Djupare och märkligare gestaltade
sig i allmänhet de samtidiga skådespelen med
mystiskt religiös helhetsstämning. Kaspers fettisdag
(uppf. 1901) var förfeladt och Midsommar (s. å.) utan
verkan, men passionsdramat Påsk (s. å.) egde
gripande poetiska scener och äktenskapstragedien
Dödsdansen (s. å.) en hemskhetens styrka som endast
"Fadren". Påverkade af både gammal och ny romantik
voro Kronbruden (1902), med folkmotiv, sagospelet
Svanehvit (s. å.), med trolsk stämning, och det
ljufva Drömspelet (s. å.), af S. betecknadt som
"buddhistiskt och urkristet", där scenföljden och
hela personteckningen efterlikna drömbildernas
fantastik. Tredje delen af Till Damaskus (1903)
slöt denna dramatiska period, som fick en kortare
efterföljd i en rad "kammarspel", skrifna för den
af S. med stora ekonomiska uppoffringar understödda
"Intima teater", som upprättades 1907 med syftet
att endast spela verk af S.: Oväder (1907), Brända
tomten (s. å.), Spöksonaten (s. å.) och Pelikanen
(s. å.) samt den lyriska fantasien Svarta handsken
(1909). I samband med detta teaterföretag står
ett antal 1907–09 offentliggjorda småskrifter om
Shaksperes dramer och andra sceniska ämnen. Dessutom
skref S. ett sagospel för barn, Abu Casems tofflor
(1908). Sist i raden står den dramatiska epilogon
Stora landsvägen (1909), en svårmodig sista
själfbekännelse.
S:s nervöst öfverflödande alstring alltifrån
1890-talets slut inneslöt äfven en rik alstring i
berättande form, till största delen fortsättande
tidigare linjer. Fagervik och Skamsund (1902)
innehåller skärgårdsnoveller, de förstucket
själfbiografiska "Karantänmästarens berättelser" och
dikter, af hvilka Trefaldighetsnatten på hexameter
är rik på ypperlig stämningslyrik och som utkommo
tillökade som Ordalek och småkonst 1905. En vinnande
samling Sagor (1903) och den vemodiga dagboken Ensam
(s. å.) voro stilla och behärskade, medan däremot
den stora romanen Götiska rummen (1904), ett slags
fortsättning af "Röda rummet", är full af ursinniga
anfall och med ofta karikatyrmässig karaktärsteckning
samlar uttalanden i de mest skilda frågor. Svarta
fanor (skrifven 1904, tr. 1907) fortsätter fejden mot
forna meningsfränder; den är hänsynslös som "Det nya
riket", men råare i tonen och full af fruktansvärda
beskyllningar. - Af skiftande art och värde äro en
samling berättelser med utomsvenska ämnen, Historiska
miniatyrer (2 bd, 1905), och Nya svenska öden
(1906). Småstadsinteriörer behandlas i Taklagsöl och
Syndabocken (1907). Ett stort sammelverk af aforismer
och väsentligen smärre uttalanden och uppsatser i
allehanda vetenskapliga, religiösa, sociala och andra
ämnen, anfall på fiender, anklagelser och hugskott är
En blå bok (3 dlr, 1907–08, med "En extra blå bok"
1912 och "Register" s. å.). – S. skref dessutom ett
icke ringa antal andra afhandlingar och artiklar
af olika anledningar, bl. a. Der bewusste wille
in der weltgeschichte (1903), Ein freies Norwegen
(1905), flera etymologiserande och etnografiska
arbeten 1910-12 och de under titlarna Tal till
svenska nationen (1910), Folkstaten (s. å.), Religiös
renässans (s. å.) och Czarens kurir (1912) samlade
polemiska artiklar, hvarmed S. 1910 ff. förde en
våldsam pressfejd mot sin vän från 1880-talet Verner
von Heidenstam och andra tidigare meningsfränder,
mot teologer och politiker, mot Sven Hedin m. fl., en
kampanj, som var den mest omfattande och förbittrade
striden af detta slag i vår litteratur sedan
nyromantikens. Hans uttalanden i politiska frågor
visade honom härvid åter som öfvertygad demokrat, och
den nationalgåfva, som insamlades till hans 63-årsdag
1912, var ej blott en hyllning åt författaren,
utan också en opinions- och oppositionsyttring af
politisk och social innebörd. 1901–04 var S. gift
med skådespelerskan Harriet Bosse (se denna).
Med den öfverlägsna begåfningens koncentrerade
arbetsifver förenade S. dess isolering och motvilja
för att gå i flock, om han också ständigt togs till
intäkt af partier och själf gärna begagnade deras
hjälp. En grundkraft i hans litterära alstring var
alltifrån början tviflet, ett tvifvel på alla ärfda
åsikter och all auktoritet, och han trodde fanatiskt
på sitt tvifvels berättigande, som vishetens källa. En
omisskänlig nitälskan för sanning och människoväl
dref honom att bryta sig nya banor, att, städse
otillfredsställd, med misstro betrakta hvarje färdigt
resultat, att obändigt angripa allt det förtryck och
det skenväsen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
