Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Strandberg, Olof
- Strandberg, Karl (Carl) Vilhelm August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jahns "W. A. Mozart" (1865) och Topsöes "Från
Amerika". Den honom äfven tillerkända öfversättningen
af Hertz’ "Kung Renés dotter" nedskref han efter
J. M. Roséns diktamen (enl. dennes påstående; se
"Svensk musiktidning" 1882). - Om hans första hustru,
Aurora Vilhelmina, se Strandberg 4; om hans andra,
Charlotta, se Strandberg 5.
2. Karl (Carl) Vilhelm August S., den
föregåendes broder, skald, f. 16 jan. 1818
i Stigtomta, nära Nyköping, d. 5 febr. 1877 i
Stockholm, genomgick Nyköpings trivialskola, hvarifrån
han 1830 flyttades till Strängnäs. Där drabbades han
af en ögonsjukdom, som tvang honom 1831 att afbryta
skolgången. Efter att redan 1835 ha fått lof att ta
plats som informator aflade han 1837 studentexamen
i Uppsala, där han likväl stannade endast ett halfår
vid universitetet. Jämte sin äldre broder Olof begaf
han sig 1838 till Lund. Där sysselsatte han sig med
vidsträckta studier inom de humanistiska ämnena med
graden som slutmål, men egnade äfven mycken tid åt
sång (han var en af Studentsångföreningens stiftare),
studentpolitik och litteratur. Redan som yngling
hade han börjat offentliggöra dikter, tidigast i
"Mariestads weckoblad" 1835, dels öfversättningar
från flera tyska skalder, dels originaldikter,
som visa intryck från Matthisson, Tegnér m. fl. Från
första början nyttjade S. signaturen Talis Qualis, som
torde ha haft betydelsen: jag är sådan jag är. I Lund
fortsatte han sin diktning med tillfällighetspoem,
dystert färgade erotiska sånger, svårmodiga
reflexionsdikter och politiska verser. I likhet
med flertalet af studenterna i Lund var S. till
sin åskådning oppositionell och politiskt radikal,
hvilket fick uppseendeväckande uttryck särskildt i
dikterna Vid folkvännen Anders Danielssons graf (1839)
och Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson
(1840). Ett i den sistnämnda inlagdt angrepp på den
dåmera konservative Tegnér väckte ovilja på flera
håll, S. ansåg sig ha mothåll att vänta vid akademien
och slog tankarna på doktorsgraden ur hågen. I stället
fortsatte han sina fria studier och en ganska rik
litterär alstring, som spreds i kalendrar ("Hertha",
"Brage og Idun", "Vinterblommor" m. fl.) och
tidningar ("Freja", "Lunds weckoblad", "Aftonbladet",
"Malmö allehanda" och "Skånska correspondenten", som
S. 1844 var redaktör för). Den bestod framför allt af
dikter, men omfattade äfven vitter prosa (bl. a. de
af Almquist påverkade Nattstycken) och ett stort antal
litteraturgranskningar, i hvilka han särskildt egnade
liflig uppmärksamhet åt H. K. Andersen.
På S:s politiska
lyrik kom bekantskapen med Georg Herwegh att öfva stort
inflytande, och äfven den öfriga ungtyska poesien påverkade
S., som i "Nyare tysk poesi" (1844) lämnade ypperliga
tolkningar af Herwegh och Hoffmann von Fallersleben.
Särskildt de skandinaviska studentmötena och rörelsen
för en utrikespolitisk sammanslutning mellan Nordens
länder framkallade en liflig och allmänt uppskattad
diktning af S. Den siste kungen (1839) hyllar det fria
ordet, Ett litet ord till farväl (1840) lofvade svensk
hjälp, om danskarna skulle bli anfallna söderifrån,
Utmaning, folksången Ur svenska hjärtans djup (se
d. o.) 1844 och det 1845 af honom själf med lysande
föredrag vid studentmötet deklamerade Vaticinium
("Finland! så jag ville ropa"), som väckte stormande
hänförelse, äro riktade mot Ryssland. S. å. utkom S:s
första samling, Sånger i pansar (2:a uppl. s. å.),
innehållande, som namnet visar, stridsdikter,
frihetssånger, samt en längre cykel, Drömbilder,
skildringen af en frihetsskalds lidandeshistoria,
skrifven i anknytning till Anastasius Grün. Icke
endast i Lund, där han var sitt tidsskedes skald, utan
i hela Sverige var han jämte Nybom och Orvar Odd den
ryktbaraste af de yngre skalderna, och hans alstring
utgör otvifvelaktigt det mognaste och märgfullaste
af den dåvarande svenska tidsdikten. Ytterligare
stärktes denna hans ställning 1848, då han utsände
en ny diktsamling, Vilda rosor, inneslutande en rad
sonetter, som tillhöra diktartens yppersta. De äro
riktade mot det politiska förtrycket, mot de Slesvig
hotande tyskarna, mot Böttiger och andra "känslosamma"
samt kräfva, att svenskarna skola skynda Danmark
till hjälp. Poesien var emellertid föga inbringande,
och då S. efter flera års trolofning 1846 gift
sig, måste han söka afsluta sina studier. Han tog
s. å. kansliexamen och lämnade 1847 Lund, varmt
hyllad af studenterna. Återkomsten till hembygden
framkallade den vackra sången Södermanland, som hyllar
dess naturskönhet, folklynne och klara tungomål. Snart
bosatte sig S. som tidningsman och fri skriftställare
i Stockholm, där ett hårdt arbete för det dagliga
brödet upptog honom. Han måste på beställning skrifva
vers som text till kalenderillustrationer och var
mycket anlitad som teateröfversättare (lustspel
och operatexter af bl. a. Hertz, Devrient och
Molière). I "Stockholms aftonpost" tolkade han 1850
Poul M. Möllers "Eyvind Skaldaspiller". 1851 var han
recensent i "Bore" och hade 1852-65 fast anställning i
"Stockholms dagblad" som teateranmälare, i hvilken
egenskap han var en af våra främsta genom stora
kunskaper, moget omdöme och opartiskhet (delvis
skref han under märket Rinaldo). För S. liksom
för så många af hans meningsfränder var 1850-talet
i politiskt afseende en missräkningens tid, och
detta förklarar i viss mån, att hans diktning sinade
under denna tid. Däremot var han lifligt verksam som
tolkare af utländsk poesi, framför allt Byrons. Af
dennes episka verk öfversatte S. "Mazepa" (1853),
"Belägringen af Korinth", "Fången på Chillon", "Beppo"
och "Parisina" (1854), "Giauru" och "Bruden från
Abydos" (1855), "Ön" (1856), "Don Juan" (1857–65),
"Corsaren" (1868) och "Lara" (1869), ett motstycke
till Hagbergs Shaksperetolkning, ett alltifrån
"Beppo" mästerligt genomfördt storverk, som når sin
höjdpunkt i de med kärleksfull noggrannhet och lysande
bravur återgifna stanserna i "Don Juan". Äfven för
S:s egen poetiska utveckling hade öfversättarskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:03:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcg/0167.html
