Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Straff-förvandling - Straffhandräckning - Straffkoloni - Strafflag - Strafflagens promulgationsförordning - Strafflagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till afsättning eller suspension, icke
längre innehar det ämbete, hvari han sig
förbrutit (Straffl. kap. 2 § 17), eller då
böter vid saknad af utmätningsbara tillgångar
öfvergå till frihetsstraff enligt reglerna i
Straffl. kap. 2 §§ 9-13. Ofta afser man med uttrycket
straff-förvandling endast sistnämnda grupp af fall.
N. S-g.
Straffhandräckning. Se Straffexercis.
Straffkoloni kallas i regel ett utom Europa beläget
koloniområde, som upplåtits för mottagande af
deporterade, d. v. s. från eget land i straffändamål
förflyttade brottslingar. Ryssland har sådana kolonier
i Sibirien, Frankrike i Cayenne. 1912 deporterades
till sistnämnda ort 825 personer, näml. 467 dömda
till straffarbete och 358 till förvisning. De
engelska besittningarna i Australien befolkades
till en början hufvudsakligen genom dit deporterade
förbrytare. De förste till antal af 778 landsattes
1788. V. A-t.
Strafflag, jur., lag, som handlar om brott och
straff. Benämningen reserveras dock vanligen
för sådana lagar, som uteslutande eller alldeles
öfvervägande af handla dylika spörsmål. Då man hos
oss talar om strafflagen utan vidare, menas därmed
den allmänna strafflagen af 16 febr. 1864. Dessutom
finnes strafflag för krigsmakten, den nu gällande
af 23 okt. 1914. I dagligt tal plägar jämväl lagen
6 mars 1889 om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål benämnas den
prästerliga strafflagen. Jfr Strafflagstiftning.
N. S-g.
Strafflagens promulgationsförordning. Se SP.
Strafflagstiftning, Brottmålslagstiftning,
Kriminallagstiftning, jur., den del af lagstiftningen,
som af handlar de materiella rättsreglerna
om brott och straff. I de flesta länder är en
mera omfattande dylik lagstiftning en relativt
sen kulturprodukt. Äfven straffrätten är äldst
en oskrifven rätt. Vissa i den romerska rätten
förefintliga straffrättsliga regler vunno väl i och
med den romerska rättens reception i stora delar
af Europa karaktären af gällande lag. Äfven den
kanoniska rätten utgjorde till en del en för den
medeltida världen gemensam strafflagstiftning. Såsom
en dylik för hela den kristna världen gemensam
strafflagstiftning uppfattades äfven de stränga
strafföreskrifter, som funnos upptecknade på åtskilliga
ställen i Moseböckerna, ett uppfattningssätt,
som äfven efter reformationens inbrott länge med
stränghet upprätthölls äfven i de protestantiska
länderna. Men vid sidan häraf gällde fortfarande
inhemsk sedvanerätt. Mångenstädes upptecknades
denna, äfven hvad straffrätten angår, skriftligen
i s. k. rättsböcker. Sådana äro t. ex. i Sverige
flertalet af våra landskapslagar, de franska
s. k. coutumiers, i Tyskland Sachsenspiegel
m. fl. Inom särskilda områden (städer och
furstendömen) utfärdades emellertid äfven
särskilda straffrättsliga stadgar och förordningar
(s. k. statuta). Till en mera omfattande samlad
strafflagstiftning kom man i Europa, om man frånser
de smärre länderna, t. ex. Sverige, hvarest redan
Magnus Erikssons landslag betecknar en dylik för hela
riket gemensam strafflagstiftning, först i Tyskland
med kejsar Karl V:s "Peinliche gerichtsordnung"
(Constitutio criminalis carolina) af 1532. Äfven
denna hade emellertid endast subsidiär giltighet i
förhållande till den inom de särskilda territorierna
gällande rätten. Först med midten af 1700-talet börjar
ett lifligare intresse för strafflagstiftningen
vakna. De första produkterna däraf äro, förutom
Missgärnings- och Straffbalkarna i vår svenska
1734 års lag, den bajerska strafflagen af 1751
(Codex maximilianeus) samt den af Maria Teresia
1769 promulgerade strafflagen för de habsburgska
arfländerna (Constitutio criminalis theresiana). Mot
slutet af 1700-talet tillkommo så under inflytande
af upplysningstiden kejsar Josef II:s österrikiska
strafflag af 1787 (Constitutio criminalis josephina)
samt den preussiska allmänna landsrätten af 1794,
hvilken liksom vår 1734 års lag är ett hela den
borgerliga rättsordningen omfattande lagverk och i
hvars sista del afhandlas straffrätten. Frankrike
erhöll sin första hela riket omfattande strafflag
först med revolutionens inbrott genom strafflagen af
25 sept. 1791, hvilken dock afsåg endast de gröfre
brotten. Denna efterföljdes sedermera af Napoleons
berömda strafflag, Code pénal af 1810, hvilken,
ehuru med flera djupgående tid efter annan företagna
ändringar, alltjämt är där gällande. Den har äfven
öfvat mycket stort inflytande på de strafflagar,
som därefter kommo till stånd i öfriga romanska
länder samt äfven å andra länders strafflagstiftning,
särskildt i mycket afsevärd utsträckning äfven å
de strafflagar, som under 1800-talets förra del
tillkommo i de flesta tyska stater, bland hvilka de
mest bekanta äro den bajerska strafflagen af 1813
samt den preussiska af 1851. Den sistnämnda ligger
i sin ordning till grund för den nu gällande tyska
strafflagen af 1871. Bland öfriga äldre nu gällande
strafflagar i Europa märkas: den österrikiska af
1853, den danska af 1866 samt den belgiska af 1867,
hvilka samtliga emellertid undergått flera, ehuru
icke särdeles genomgripande ändringar. Till denna
grupp hör äfven vår svenska strafflag af 1864 med
en mängd senare ändringar, den mest genomgripande
af 1890. Bland de nyare europeiska strafflagarna
märkas: den ungerska (1878), den holländska (1881),
den italienska (1889) samt den finska (s. å.). De
allra nyaste äro den norska strafflagen af 1902,
hvilken trädde i kraft 1 jan. 1905, samt den ryska
af 1903, hvilken emellertid väl promulgerats, men
endast till vissa, mycket begränsade delar trädt i
kraft. Slutligen är att märka, att Japan skaffat
sig en modern strafflag af 1907, i väsentliga
delar byggd på den tyska, samt Kina en strafflag
af 1912, hvilken nära ansluter sig till den
japanska. I England existerar ännu ingen allmän
strafflagskodifikation. Straffrätten är där byggd
dels på oskrifven rätt, dels på en serie äldre och
nyare speciallagstiftning (statutes, statute law), af
hvilka den mest omfattande af 1861 afser de viktigaste
brotten mot förmögenhet och person. I Nord-Amerikas
förenta stater äro förhållandena likartade. Flera
af de särskilda staterna ha dock skaffat sig
strafflagskodifikationer, af hvilka den mest bekanta
är staten New Yorks strafflag af 1881. Därjämte
tillkom 1909 en kodifikation af de hufvudgrundsatser
i fråga om straffbara handlingar, hvilka gälla för
unionen i dess helhet (de s. k. statutes at large).
Att märka är slutligen, att åtskilliga europeiska
stater f. n. äro sysselsatta med djupgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
