Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strafflagstiftning - Strafflatitud - Straffminskningsgrunder - Straff- och arbetsfängelse - Strafford, earl af - Straffprocess - Straffpåle - Straffregister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strafflagsreformer. Sålunda är man i Schweiz sedan mer
än 20 år sysselsatt med arbetet på en ny för hela
Edsförbundet gällande strafflag (i redaktioner af
1896, 1903, 1908 och 1916). I Österrike föreligger
ett förslag till ny strafflag af 1909 (med en senare
redaktion af 1912), i Tyskland ett strafflagsutkast
af 1909, senare omarbetadt 1913. I Danmark föreligger
ett strafflagsförslag af 1912 (ett nytt sådant är
f. n. under utarbetning). Och slutligen föreligger
äfven i Sverige ett utkast till strafflagens allmänna
del af 1916. N. S-g.
Strafflatitud, jur. Se Latitudsystem.
Straffminskningsgrunder, jur. Se Mildrande
omständigheter.
Straff- och arbetsfängelse, sedan 1827 den
vanliga benämningen på sådana fästningsfängelser
(se Fästningsstraff), i hvilka sammanfördes såväl
straff-fångar, dömda på lifstiden eller viss
längre tid, som ock försvarslösa, dömda till allmänt
arbete. Sedan plats för de försvarslöse beredts på
särskilda arbetsanstalter, upphörde benämningen.
V. A-t.
Strafford [strä’fod], earl af. Se Wentworth.
Straffprocess, jur. Man skiljer emellan två
hufvudarter af process: straffprocess och
civilprocess. Den begreppsliga’ skillnaden emellan
dessa båda processarter sammanfaller icke med den
skillnad dem emellan, som eger rum enligt svensk
rätt. Vill man princip enligt draga gränsen emellan
straff- och civilprocess, blir bestämningen denna:
straffprocessen har till föremål ett statens
straffanspråk, civilprocessen har till föremål
ett privaträttsligt (eller, i hvarje fall,
ett icke-straffrättsligt) förhållande. Närmare
kan straffprocessens föremål anges på följande
sätt. Ett begånget brott grundar mellan staten
och den brottslige ett förhållande, som har
till innehåll ett anspråk från statens sida emot
den brottslige på straff till den art och i den
omfattning, som strafflagen ger vid handen. Den
gränsbestämning, som gällande svensk rätt ger, är,
såsom ofvan antyddes, en annan. Denna sistnämnda
gränsbestämning bygger därpå, att en brottslig
handling kan ge upphof till andra anspråk än
straffanspråk. Den kan vara rättsstiftande faktum äfven
på civilrättens område, ge upphof, exempelvis,
till skadeståndsanspråk. Afgörande för skillnaden
emellan straff- och civilprocess är i enlighet
härmed anspråkets grund, icke dess innehåll; när
helst ett anspråk grundas på brottslig gärning,
så - äfven om anspråket går ut på annat än straff
- föreligger ett brottmål. Det finnes icke något
lagstadgande, som fastställer, att nu sagda princip
skall ligga till grund för särskiljandet emellan
tvistemål och brottmål, men icke dess mindre är det
otvifvelaktigt, att svensk rätt intar ifrågavarande
ståndpunkt. Bortsedt från de historiska skäl, som
kunna åberopas till stöd härför, kommer i betraktande,
att det inom den svenska processteorien i det
närmaste råder enighet i ämnet, och vidare att samma
mening allmänt omfattas i praxis; därtill kommer,
att lagstiftningen efter tillkomsten af 1734 års lag
byggt åtskilliga stadganden på den förutsättningen,
att det ges brottmål, däri talan om ansvar ej föres
(t. ex. 11:33 Kättegångsbalken).
Den olika beskaffenheten hos de rättsförhållanden,
som civilprocessen och straffprocessen i trängre
mening (d. v. s. processen ang. straffanspråk)
ha till föremål, betingar väsentligen olika
principer för det processuella förfarandet. Den
omständigheten, att parterna ega fritt förfoga
öfver privata rättsförhållanden, medan en dylik
disposition öfver statens straffanspråk icke kan
få förekomma, medför särskildt olikhet i metoden för
anskaffande af processmaterial, hvarmed sammanhänger,
att domarens ställning ej kan vara densamma i
tvistemålen som i ifrågavarande grupp af brottmålen,
öfver hufvud har den antydda väsentliga olikheten
emellan de båda processarterna de mest vidtgående
konsekvenser. Insikten därom har i modern utländsk
rätt fört till straffprocessens afskiljande från
civilprocessen och behandling i lagstiftningen
som en själfständig rättsdisciplin; den regleras
följaktligen i särskild fristående lag. I svensk
rätt är gifvetvis detta särskiljande mellan de båda
processarterna ej genomfördt. Rättegångsbalken är
gemensam hufvudkälla för dem båda. Förhållandet torde
böra uppfattas så, att denna balk är närmast afsedd
för tvistemålen, men tillämplig äfven på brottmålen,
i den mån annat ej är uttryckligen stadgadt eller
en tillämpning skulle stå i strid med nu gällande
grundåskådningar på straffrättens område. I åtskilliga
afseenden innehåller Rättegångsbalken särskilda regler
beträffande brottmålen, så t. ex. i fråga om forum,
sättet för inledande af rättegång m. m.
Hvad särskildt angår frågan om skillnaden i anseende
till den processuella behandlingen emellan brottmål,
däri talan om ansvar föres, och öfriga brottmål,
så är det uppenbart, att den omständigheten, att
de senare behandlas i straffprocessens former,
icke kan utöfva något inflytande på parternas
dispositionsrätt öfver de privaträttsliga anspråk,
om hvilka målen röra sig, eller medföra tillämpning
af straffprocessuella grundsatser, som äro byggda
därpå, att det består ett själfständigt offentligt
intresse i processens utgång. För öfrigt gäller
ang. förfarandet, att de brottmål, i hvilka
talan om ansvar icke föres, hemfalla under samma
regler som de brottmål, hvilka angå ansvarstalan,
så framt ej annat uttryckligen bestämts. Se
E. Kallenberg, "Svensk civilprocessrätt" I (1917).
E. K.
Straffpåle, j<i></i>ur. Se Kåk.
Straffregister, förteckning, innehållande vissa
uppgifter ang. dem, om hvilka genom utslag af domstol
eller myndighet i riket blifvit dömdt på sätt lag
af 17 okt. 1900 närmare anger, skall enligt denna
lag föras hos Fångvårdsstyrelsen. Lagen innehåller
f. ö. bestämmelser om skyldighet att till registret
lämna uppgift, om sätt för registrets förande och
om rättighet att erhålla utdrag af registret. Hvad
det sista angår, må framhållas, att utdrag af
registret öfver hufvud lämnas endast till domstolar
och myndigheter, som ha med straffrättskipningen
att göra; annan myndighet eller enskild person eger
erhålla utdrag, allenast om konungen för särskildt
fall gett tillstånd därtill. Straffregistrets
utomordentliga betydelse för straffrättskipningen
ligger i öppen dag. I samma mån som rättskipningen
lägger stegrad vikt på brottets subjektiva sida, på
viljeriktningen, motiven och karaktären, är det för
domstolen i högre grad af nöden att erhålla kännedom
om brottslingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
