Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormvarningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men, som det uppges, utan framgång, och under
hela tiden utsändes endast 9 varningar. Den
synoptiska metoden måste nämligen användas för
att åskådliggöra samtidiga och ögonblickliga
fenomen, om den skall kunna med framgång tjäna
till medel för stormvarningar eller i allmänhet
väderleksförutsägelser. För att detta må kunna
medhinnas, kräfves också, att de på skilda orter
öfver ett större landområde gjorda iakttagelserna
på telegrafväg insändas till en meteorologisk
centralanstalt och där bearbetas samt att de med
stöd af bearbetningen utfärdade stormvarningarna
omedelbart på telegrafväg utsändas till de orter,
som skola varnas för den annalkande stormen. Den
första planen till dylika varningar synes ha varit
den, som Lavoisier och Borda i Paris uppgjorde med
stöd af den nyuppfunna optiska telegrafen och som
1793 i nationalkonventet framlades af deputeraden
Romme, men som ej ledde till något resultat. Första
steget för att åstadkomma synoptiska väderlekskartor
är naturligtvis att anskaffa de därtill behöfliga
iakttagelserna. Det togs af Palatinska meteorologiska
sällskapet (se Meteorologi och Meteorologiska
sällskap). Dessa iakttagelser användes på 1820-talet
af H. W. Brandes till undersökningar af samtidiga
väderleksföreteelser och konstruktion af några
väderlekskartor, hvarvid lufttrycksfördelningen
afbildades genom linjer, som visade afvikelsen
från medelvärdet; dessutom föreslog han inrättandet
af en väderlekstjänst för att ytterligare studera
stormarnas natur, men äfven dessa resultat och förslag
råkade i glömska. Något senare började Dove (1828),
Redfield (1831), Reid (1838), Piddington (1839)
m. fl. enligt en snarlik metod studera de tropiska
cyklonerna (tyfonerna, hurrikanerna, orkanerna),
men för den tempererade zonens stormar uppställde
Dove sedermera sin ofvannämnda teori, som för en
tid vann allmän tilltro. Elektriska telegrafens
uppfinning väckte emellertid ånyo tanken att
åstadkomma väderleksutsikter och stormvarningar
medelst synoptiska kartor (se Meteorologi),
hvarvid Leverrier och Fitzroy voro de egentlige
banbrytarna. Sedermera ha efter hand meteorologiska
centralanstalter med telegrafisk väderlekstjänst
och därpå grundade väderleksförutsägelser och
stormvarningar inrättats i nästan alla under den
europeiska kulturens inflytande stående riken (se
Meteorologiska centralanstalten och Meteorologiska
centralanstalter). I stället för den af Brandes och
andra nyttjade metoden att på de synoptiska kartorna
inskrifva det till 0° C. reducerade lufttryckets
afvikelse från medelvärdet införde Leverrier den
noggrannare metoden att medelst den af Laplace gifna
barometerformeln reducera lufttrycket på hvarje
station till 0° C. och hafsytan, innan det inskrefs
på kartan. Sedermera (på 1890- och 1900-talen)
infördes också reduktion af detta lufttryck till
normaltyngd. Genom alla orter med samma lufttryck,
vanligen för hvar femte millimeters kvicksilfverhöjd
af barometern, drogos på kartan linjer, som kallades
isobarer. Därigenom upptäckte man på 1860-talet, sedan
dylika kartor blifvit mera allmänna, att väderleken
i stort sedt bestämmes af två slags lufthvirflar,
nämligen å ena sidan det låga lufttrycket, äfven
kalladt barometerminimum, ovädershvirfvel,
depression, burrask eller cyklon, samt å andra sidan
det höga lufttrycket, äfven kalladt barometermaximum
eller anticyklon. Uppgiften blef nu att ur dessa
allmänna resultat förklara väderlekens växlingar,
särskildt stormarna, och om möjligt förutsäga
dem. Enligt denna metod, som utvecklades ytterligare
af Leverriers lärjungar och efterföljare, grunda
sig stormvarningarna på förutsägelse af rörelsen och
formförändringarna hos cyklonerna och anticyklonerna
samt deras afarter. Saken förenklades ytterligare,
särskildt af Koppen och van Bebber, därigenom,
att cyklonerna antogos företrädesvis följa vissa
bestämda banor, s. k. stråkvägar (ty. zugstrassen),
hvilka under 1860- och 1870-talen kartlades till
ledning för väderlekstjänsten. Men en noggrannare
undersökning ur större material visade, att dessa
stråkvägar, åtminstone hvad Europa beträffar, äro föga
mer än en fantasi. Hvar som helst inom Europas område
uppträda och röra sig cykloner. Vidare fann man,
att cyklonerna ofta ändra sin rörelse och sin form
på ett skenbarligen oregelbundet och oberäkneligt
sätt. Än fördjupas de, än grundas de upp eller
försvinna spårlöst, än dela de sig i småhvirflar,
än uppkomma plötsligt nya; deras banor äro ofta
oregelbundna och bilda tilltrasslade kroklinjer,
där hvirfveln stannar eller vänder; stundom ligger
en hvirfvel orörlig flera dygn, stundom går den
framåt med stormvindens hastighet (se Hildebrandsson,
"Några blad ur vår tids meteorologi", 1881). Af
allt detta syntes följa, att ifrågavarande metod
led af någon väsentlig brist eller ofullständighet,
hvarigenom också den praktiska nyttan af de enligt
densamma utfärdade stormvarningarna blef ganska
tvifvelaktig. Äfven en annan synoptisk metod för
stormvarningar hade redan före Leverriers uppträdande
blifvit angifven, nämligen af amerikanen Espy på 1840-
och 1850-talen. Han kartlade lufttryckets ändringar
och fann, att dalarna och topparna af dessa bildade
nästan räta linjer, som gingo i nord-sydlig riktning
och flyttade sig från ö. till v. nästan parallellt med
sig själfva med en hastighet af omkr. 58 km. i timmen
under nov. t. o. m. mars; barometerfallet åtföljdes
i regel af nederbörd och blåst, hvars hastighet
var proportionell mot barometerfallets hastighet
och storlek. Äfven denna metod var naturligtvis
bristfällig och ofullständig, eftersom den icke tog
någon hänsyn till de ofvan omtalade cyklonerna och
anticyklonerna, som bestämmas af den förhandenvarande
lufttrycksfördelningen. Också råkade den för lång
tid i glömska. Det är gifvet, att en fullständig
metod för väderleksförutsägelser och stormvarningar
måste taga i betraktande både den förhandenvarande
lufttrycksfördelningen och dess ändringar. Från
denna princip utgick N. Ekholm vid de undersökningar,
som han på 1890-talet började i afsikt att finna en
bättre metod för stormvarningar än den då använda. Han
visade, att grundfelet i den Leverrierska metoden
ligger i antagandet, att lufttryckets ändringar
vore en följd af lufthvirflarnas rörelse, ty ur
iakttagelserna framgår, att förhållandet snarare
är omvändt. Detta leder också till en väsentligen
ny uppfattning af väderleksväxlingarnas natur och
metoden att förutsäga dem. För att utföra denna
undersökning uppritades ett stort antal (flera tusen)
väderlekskartor, på hvilka afbildades icke blott
isobarerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
