Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 233-234 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormsvalesläktet - Stormtak - Stormufti - Stormun - Stormvarningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bremen) och Shakspere (Jago) som det moderna
skådespelet, framför allt Ibsen (fogden i "Brand",
Lundestad, rektor Kroll, Morten Kiil, både
Engstrand och Manders i "Gengangere") och Björnson
(Falk i "Over evne" I o. II m. fl.). Han
deltog i bl. a. Nationaltheatrets gästspel i Stockholm
1916. Som uppläsare har S. berest hela
Norge, flera svenska städer och 1904–06 Förenta
staterna.
K. V. H.

Stormogul. Se Stora Mogul och pl. till
art. Diamant.

Stormont [stå′mənt], viscount. Se Murray.

Stormpjäser. Se Fort, sp. 921, och
Fästningskrig.

Stormport, skpsb., en vanligen själfreglerande
lucka i relingen för aflägsnande af öfverspolande
sjö.
C. K. S.

Stormpump. Se Pump, sp. 592.

Stormpålar. Se Palissad och
Stormhinder.

Stormsegel, sjöv., af gröfsta sorten segelduk
förfärdigadt stag- eller gaffelsegel, företrädesvis
afsedt att användas, då fartyget i storm ligger bi.
På större örlogsfartyg hade stormstagseglen
(stagfocken, mesanstagseglet m. fl.) sin egen lösa
tackling, som vid dylika tillfällen uppsattes.
R. N.*

Stormsignal. Se Stormvarningssignal,

Stormsky, meteor. Se Stormmoln.

Stormstege, krigsv. Se Stormningsredskap.

Stormströmmar, meteor., kallas de hafsströmmar,
som åtfölja cyklonstormarna i de tropiska
hafven. Emedan rundt omkring cykloncentrum
olika vindar råda i olika väderstreck, framkalla
de strömmar i hafvet, som på olika sidor af cyklonen,
äfven de, ha olika riktning. Vindens stora
intensitet gör ock, att dessa strömmar bli tillräckligt
starka för att kunna märkas äfven på större
afstånd. (Se Stormdyning.)
N. E–m.

Stormstång, bygnk. Se Fönster, sp. 359.

Stormställning, krigsv., kallas den af det ansatsvis
mot ett fästningsverk eller en befäst ställning
framryckande infanteriet intagna sista eldställningen,
från hvilken eldöfverlägsenheten skall vinnas och
från hvilken man sedan skall framgå till stormning,
så snart fienden bragts till tystnad. Den bör intagas
så nära den fientliga ställningen som möjligt,
beroende dock på terrängens beskaffenhet och den
försvarandes lifaktighet. Helst bör man vara på
endast 150, men i nödfall på 300 m. afstånd och i
öfrigt, synnerligast i fästningskriget, inrätta sig
säkert och bekvämt i stormställningen för att där
kunna ostördt utföra de oumbärliga förberedelserna,
mestadels af teknisk natur, för den blifvande
stormningen. Äfven i permanenta befästningar och
särskildt i forten anordnas stormställningar för
skyttar och snabbskjutande artilleri, som först vid
den anfallandes stormning äro afsedda att träda i
verksamhet. Jfr Fästningskrig, sp. 324, och Stormning.
L. W:son M.

Stormsvalesläktet, Thalassidroma l. Hydrobates,
zool., tillhör fam. stormfåglar, Procellariidos,
ordn. Procellariiformes bland fåglarna. Stormsvalorna
höra till de minsta formerna bland simfåglarna och
karakteriseras genom näsborrarnas beskaffenhet,
hvilka äro förenade på basen af
näbbryggen.

Näbben är kortare än hufvudet (se fig.),
stjärten i spetsen tvär eller klufven. Lilla
stormsvalan (T. pelagica) är svartaktig, med undre
kroppsdelarna något ljusare och hvit öfvergump;
den har stjärten i spetsen tvär; 14 cm. lång. Lilla
stormsvalan förekommer mest kring Hebriderna,
Orkney-, Shetlands- och Färöarna. Till Sveriges
kuster närmar den sig sällan. Företrädesvis om
aftonen och under kulna, stormiga dagar ser man
den under långsamma vingslag liksom springa på
vattenytan äfven under den häftigaste storm ("S:t
Petersfågel"). Flygförmågan är utomordentligt stor,
hvaremot fågeln ogärna simmar, och det påstås, att
den slår sig ned på vattnet endast för att hvila,
ej för att simma. Dess förkärlek för upprörd sjö
beror därpå, att under stormen en del små hafsdjur,
hvilka utgöra fågelns näring, drifvas upp till
hafsytan. Sjöfarande ha beskyllt den för att framkalla
stormen och anse den som en olycksfågel. Dess
starka tranlukt skyddar den för att förtäras af
människan. Däremot brukade man förr på Färöarna
använda skjutna stormsvalor som lampor, i det man helt
enkelt drog en veke igenom kroppen och antände den.
L–e.

Stormtak, krigsv., den skyddande täckning,
som i forntiden användes dels för att skydda
murbräckan (l. stormbocken), då denna användes
för en murs förstörande, dels för att skydda
de anfallande mot försvararnas kastvapen, i hvilket
senare fall stormtaket brukade utbyggas till
ett på rullar rörligt täckt galleri. Jfr
Murbräcka.
L. W:son M.

Stormufti. Se Múfti.

Stormun, zool. Se Lerskäddsläktet.

Stormvarningar. Att ur vissa väderleksmärken,
såsom molnens utseende, gårdar kring solen eller
månen, afton- och morgonrodnad m. m. förutse en
annalkande storm ha fiskare och sjömän utan
tvifvel försökt sedan urminnes tid. Därom vittnar
en mängd bland dem gängse ordspråk om väderleken.
Men först efter barometerns uppfinning (på
1640-talet) fick man ett mera tillförlitligt
hjälpmedel för detta ändamål. Mycket snart synas de
engelske sjömännen lärt sig värdera barometern som
stormvarnare, men bland de lärde dröjde det länge,
innan man närmare studerade hithörande fenomen
och sökte tillämpa kunskapen om dem till de
sjöfarandes nytta genom utsändande af stormvarningar.
Ett viktigt framsteg gjordes genom uppfinningen
af den synoptiska metoden. Här var Edmund
Halley förgångsmannen, ty hans synoptiska karta
öfver passadvindarna och monsunerna publicerades
1686 och öfver kompassens missvisning 1701, men
under mer än hundra år tillämpades denna metod
endast på medelvärden af väderleksiakttagelser och
blef därför tills vidare utan nytta för stormvarningsfrågan.
Visserligen grundade på 1800-talet Dove
sin teori om stormarna på medeltalsberäkning.
Enligt denna teori voro stormarna i den tempererade
zonen en kamp mellan ekvatorial- och polarströmmar.
Under 10½ år på 1860- och 1870-talen
utsändes från Berlin af Dove på denna teori grundade
stormvarningar till de tyska Östersjöhamnarna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>