Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormning - Stormningsredskap - Stormoen, Harald - Stormogul - Stormont - Stormpjäser - Stormport - Stormpump - Stormpålar - Stormsegel - Stormsignal - Stormsky - Stormstege - Stormströmmar - Stormstång - Stormställning - Stormsvalesläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund häraf ofta blifvit åtalad och fälld för brott
mot tryckfrihetsförordningen. Redaktör är sedan
tidningens början Zeth Höglund (f. 1884 i Göteborg);
bland dess medarbetare kunna nämnas K. Lindhagen,
F. Månsson, K. G. Ossiannilsson, T. Norman och
karikatyrtecknaren I. Starkenberg. Upplagan har
varit lägst 15,000 och högst 32,000 ex.
Stormkolonn. Se Stormning.
Stormkransar, artill., skjutk. Se Projektil,
sp. 343.
Stormlejdare, sjöv. Se Lejdare 1.
Stormlucka l. Stormventil, skpsb., en
vid en ventil eller ett fönster m. m. i
fartygssidan eller öfverbyggnaden anbragt
lucka, som i sjögång kan tillslutas och
är tillräckligt stark att skydda glaset.
R. N.*
Stormmarsch, mus. Se Marsch 2.
Stormmoln l. Stormsky (jfr Moln och Sky), meteor.,
benämnes den mörka molnbank, som vanligen åtföljer
centrum i en cyklonstorm (se Cyklon) under
dess rörelse framåt. Denna molnbank är ofta starkt
laddad med elektricitet. I stormmolnet befinner
sig icke sällan rätt öfver centrum en öppning i
molnet, hvilken plägar kallas "stormens öga". Den
starka molnutfällningen omkring centrum härleder
sig från den där lifliga, uppstigande strömningen,
hvarvid den uppstigande fuktiga luften adiabatiskt
(se d. o.) afkyles, så att den medföljande
vattenångan i riklig mängd utfälles i följd
af den därigenom framkallade låga temperaturen.
N. E-m.
Stormning, krigsv., kallas i en strid den sista
afgörande framryckningen, hvars afsikt är att
fördrifva fienden från den plats, af hvilken man
vill sätta sig i besittning. I fältkriget fordras
för stormningens lyckliga utgång, att fienden
är tillräckligt bearbetad af den föregående
elden, så att han icke kan göra alltför kraftigt
motstånd, att stormningen utföres med kraft och af
tillräcklig styrka samt att reserver finnas till
hands att möta de motrörelser, som fienden kan
vidtaga. Artilleriets understöd måste nämligen
undvaras fr. o. m. uppbrottet ur stormställningen
(se d. o.). Sedan infanteriet tillkämpat sig
eldöfverlägsenhet, rycker det fram i hastig takt,
och med fälld bajonett utföres stormningen. De
afdelningar, som följa främsta linjen, ersätta
föregående tiders stormkolonner. Då den anfallande,
sedan stormningen börjat, i allmänhet måste inställa
sin infanterield, måste de stormande söka framgå så
doldt och så hastigt som möjligt, ty försvararen är
under detta anfallsskede så godt som oförhindrad att
insätta all den eld han ännu kan ha till förfogande
för att hejda den anstormande. Denne måste därför
göra alla ansatser under språng och dessemellan
hastigt söka allt det skydd, som möjligen kan stå
till buds. Framför en på kortare tid anordnad
fältställning äro stormhindren i allmänhet ej
så farliga; men de sedan längre tid förberedda
sådana framför permanenta eller provisoriska
befästningar måste, om de ej förut kunnat undanröjas
medelst artillerield eller under mörker och dimma,
oskadliggöras af ingenjörtrupp, som härför medför
särskilda verktyg och redskap (jfr Stormhinder),
hvarefter den af hindren sålunda fördröjda stormningen
fortsattes genom de i hinderbältet uppröjda
mer eller mindre trånga gatorna. Detta är ett
svårt prof för den stormande; men än värre blir
det, om flankeringsanordningar, särskildt de i
grafvarna, ej kunnat förut förstöras, utan först
under stormningen måste tystas. En stormning bör
därför alltid göras öfverraskande, men numera och
synnerligast sedan strålkastare och luftspaning
tillkommit, är detta knappast möjligt. Stormningen
kan lämpligen utföras i daggryningen samt bör
vara så omfattande som möjligt, på det man må vara
skyddad mot motanfall af försvararens reserver. -
För att underlätta en stormnings afslående bör
den försvarande, när stormning befaras, hopa
lätt anbringade hinder på härför lämpliga platser,
förstärka trupperna på anfallsfronten, doldt uppställa
trupper och stormpjäser, som flankera anfallsfältet,
samt ställa i beredskap reserver, afsedda för
anfall mot den stormandes flanker. - Rörande
stormning under fästningskrig se Fästningskrig.
C. O. N. L. W:son M.
Stormningsredskap, krigsv., de tekniska hjälpmedel,
som erfordras för öfvervinnande af de hinder, som
ännu finnas kvar, då stormning af ett fästningsverk
eller en befäst ställning företages. För murars
öfverstigning ha af ålder stormstegar användts; de
gjordes fordom så lätta, att de kunde medföras och
uppresas af härför särskildt utbildadt manskap. Där
eskarpmurar ej finnas, behöfvas dock ej stormstegar,
ty utför kontereskarpmuren kan man komma med hjälp
af glidstänger, för så vidt ej långt utstående
stormgaller förhindra deras anbringande; i så fall och
äfven annars, då man vill undvika att utsättas för
grafflankeringens låga eld, måste man söka öfvergå
grafven på bärbara broar. Sådana stormbroar böra
dock ej öfverskrida en viss längd, om de skola kunna
med någorlunda lätthet handhas af manskapet, och bli
därför ofta vid lutande eskarper, som mycket öka
grafvens öfre bredd, oanvändbara. Försök ha dock
på senare tid och med godt resultat gjorts med ända
till 18 m. långa bärbara stormbroar af lätt, men dock
stark konstruktion, öfriga stormningsredskap utgöras
af stegplan (se d. o.), faskiner o. d. samt de
verktyg m. m., som erfordras för resp. stormhinders
undanröjande (jfr Stormhinder). Det är emellertid
tydligt, att det tekniska fullkomnandet liksom
äfven handhafvandet af stormningsredskapen alltmer
försvåras, hvilket åter nödvändiggör en allt
grundligare öfning och fredsutbildning hos de tekniska
trupperna; och med beaktande af den oerhörda vikten
af denna redskaps riktiga och snabba handterande
för en stormnings lyckliga resultat måste därför
fältingenjörtrupperna väl utbildas äfven i denna
detalj. L. W:son M.
Stormoen, Harald, norsk skådespelare, f. 1872 i
Nordre Odalen, Hedemarkens amt, blef student 1890,
anställdes 1897 vid Centraltheatret (Fahlströms) och
har alltifrån Nationaltheatrets öppnande 1899 hört
till sistn. scens bärande krafter. S. är en ypperlig
karaktärsskådespelare, träffande i sin psykologiska
karakterisering och plastiska utformning af rollerna
samt utrustad med rik humor; hans gestalter äro ofta
betydligt originella, men samtidigt fullblodiga och
realistiskt trovärdiga. Som komiker hör han till
de bästa i norsk scenkonst. Hans repertoar omfattar
såväl Holberg (Per degn, Vielgeschrei, Herman von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
