Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormvarningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och öfriga dittills uppmärksammade meteorologiska
företeelser, utan dessutom lufttryckets ändring
under det sistförflutna halfdygnet, åskådliggjord
genom isallobarer. Därur framgick följande allmänna
resultat. Isallobarerna bilda runda eller aflånga,
slutna figurer af fyra olika slag, nämligen
stigningsområden med största stigningen i midten,
dylika med minsta stigningen i midten, fallområden med
största fallet i midten och dylika med minsta fallet i
midten. Viktigast och vanligast äro de af första och
tredje slaget, och det är främst på dessas rörelse
och inverkan på lufttrycksfördelningen, som denna
metod för väderleksförutsägelser och stormvarningar
grundar sig. Ifrågavarande figurer kallas allobarer;
ett stigningsområde kallas också anabar och ett
fallområde katabar. Då allobarerna ha en betydligt
regelbundnare rörelse än cyklonerna och anticyklonerna
och då de förorsaka de formförändringar, som dessa
undergå, bli därigenom alla väderleksförutsägelser
betydligt säkrare än enligt ofvannämnda äldre
metoder. Det visar sig också, att allobarerna i
allmänhet röra sig hastigare än de genom isobarer
af bildade lufthvirflarna, hvilket sannolikt beror
därpå, att allobarerna äro fenomen, som förorsakas af
hvirflar i de öfre luftlagren, hvarest luftströmmarna
ha större hastighet än nära jordytan. Äfven Espys
iakttagelse, att lufttryckets ändringar, oafsedt
lufttrycksgradienten, kunna framkalla nederbörd,
blåst eller storm, har vunnit bekräftelse, hvilket
äfven bidragit att ge ökad tillförlitlighet åt
väderleksförutsägelserna enligt denna metod. Dagligen
ser man anabarer och katabarer af olika storlek och
form röra sig öfver de synoptiska kartorna, stundom
hastigare, stundom långsammare. Banorna gå i alla
möjliga väderstreck, dock oftast med en dragning
från v. Några "stråkvägar" synas icke förekomma, men
allobarerna visa en tydlig tendens att omkretsa de
stationära anticyklonerna medsols och de stationära
cyklonerna motsols. När en eller flera allobarer
komma i närheten af en dylik stationär hvirfvel,
kunna de h. o. h. omforma den: den kan förstärkas,
försvagas, utplånas eller sönderfalla i flera delar,
hvilka fenomen i allmänhet kunna förutses enligt denna
metod, under det att de för den äldre metoden synas
oberäkneliga. För att kunna tillämpa denna metod för
stormvarningar är det gifvetvis nödvändigt att känna
sambandet mellan lufttrycket och dess förändringar å
ena sidan samt vindens riktning och styrka å andra
sidan. Detta samband har härledts på följande
sätt. Ekholm började med att jämföra ett stort
antal synoptiska väderlekskartor och sammanställde
dem, som liknade hvarandra. Det visade sig då, att
en karta icke är tillräcklig för en förutsägelse,
enär det är mycket vanligt, att kartor med liknande
utseende ändra sig på helt olika sätt, så att det
följande vädret blir helt olika. Därigenom leddes han
till att jämföra serier af flera kartor och undersöka
ändringen från en karta till den följande. Det bästa
sättet härför är att också kartlägga ändringarna i
form af isallobarer. Men icke heller en karta med både
isobarer och isallobarer visade sig tillräcklig, ty
äfven isallobarerna på två kartor af lika utseende
kunna ändra sig på helt olika sätt. Men om två
successiva kartor visa samma isobarer och isallobarer
som ett annat
par dylika kartor, då kan man vara ganska säker om,
att de under närmaste dygn medföra samma väderlek
som de förra. Matematiskt kan detta uttryckas så,
att lufttrycket (funktionen) tillsammans med dess
ändring (första differensen) under sista halfdygnet
och med ändringens ändring (andra differensen) under
sista heldygnet, ganska väl bestämma väderleken
under nästa dygn. Men äfven denna metod lämnar
åtskilligt öfrigt att önska, i synnerhet när vädret
är mycket ostadigt. Man tar då också i betraktande
de synoptiska väderlekskartorna för den närmast
föregående tiden, men stöter därvid på svårigheten,
att de ofta redan äro för gamla, i det att under
tiden nya inflytelser gjort sig gällande, hvilka
förut lågo utanför kartans område eller ej ännu
hunnit inverka på lufttrycket. Det enklaste och
bästa sättet att vinna större säkerhet i dylika fall
vore att göra iakttagelser och upprita kartor hvar
6:e timme eller ännu oftare. Detta kan emellertid
icke ske, innan internationell öfverenskommelse
träffats mellan de olika ländernas meteorologiska
centralanstalter om verkställande af de härför nödiga
iakttagelserna och dessas införande i de morgon
och afton afgående väderlekstelegrammen. Förslag
härom framlades af Ekholm 1904, men har ännu icke
ledt till åsyftadt resultat. Genom studium af ett
stort antal väderlekskartor af ofvan beskrifvet
slag kan man lära sig igenkänna de väderlekstyper,
som medföra storm under instundande dygn, samt
dessutom till hjälp för minnet sammanställa vissa ur
dessa kartor hämtade erfarenhetsregler, och vidare
klassificera kartorna för att lätt och hastigt
kunna uppsöka sådana af föregående tids kartor,
som sannolikt medfört samma väderlek som de vid den
pågående väderlekstjänsten förekommande. För att
äldre kartor må kunna med säkerhet användas för detta
ändamål, måste de efteråt granskas och kompletteras
med hjälp af de fullständigare observationer,
som småningom med post ankomma från inlandet och
från utländska meteorologiska centralanstalter. Ett
dylikt gransknings- och kompletteringsarbete pågår
alltsedan 1890-talet oafbrutet vid Meteorologiska
centralanstalten i Stockholm. För anskaffning af
behöfliga väderlekstelegram och för stormvarningarnas
utsträckning öfver Sveriges hela kust beviljade 1913
års riksdag nödiga penningmedel. Detta utvidgade
stormvarningssystem var färdigt att tillämpas vid 1914
års början, och de nya stormvarningsstationerna voro
färdiga att träda i verksamhet 1 okt. s. å. Men i
följd af den brist på utländska väderlekstelegram,
som Världskriget medförde, visade det sig, när
höststormarna började, bli för anstalten omöjligt att
på tillfredsställande sätt utfärda väderleksutsikter
och stormvarningar, gällande för den genom instruktion
fastställda tiden (instundande eftermiddag, natt
och morgon till kl. 8 f. m.), och genom skrifvelse
af 5 okt. 1914 påbjöd K. M:t alla stormvarningars
inställande tills vidare.
Stormvarningsväsendets utveckling i Sverige är i
korthet följande. Sedan till K. M:t från sjöfartens
målsmän inkommit petitioner om stormvarningar 1895
och 1903 och åtgärder i samma syfte vidtagits af en
nordisk fiskerikonferens och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
