Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regering och koloniernas premiärministrar, särskildt
i tullfrågan, och voro tämligen fattiga på synliga
yttre resultat. Emellertid stärktes riksenheten
väsentligt, då de sydafrikanska kolonierna 1909
följde det exempel, som de australiska genom
tillkomsten af Commonwealth of Australia gett 1900,
och enades i en federativ sammanslutning (Union of
South Africa; se därom Syd-Afrika).
Den
liberala ministären, där Winston Churchill sedan
1911 innehade sjöministerposten, satte vid nämnda års
höstsession in sin mesta energi på att genomföra en
lag om statsförsäkring mot sjukdom och arbetslöshet
(en betydelsefull lag om ålderdomspensionering
hade genomdrifvits redan 1908). Öfverhuset sparade
sitt motstånd till billen om sjöprisrätt, hvilken
det förkastade; därigenom hindrades regeringen
att ratificera den 1909 på en konferens i London
tillkomna Londondeklarationen med dess moderna
reformbestämmelser om kontraband, blockad och andra
delar af folkrätten angående sjökrig.
Konungaparet företog nov. 1911-febr. 1912 en resa till
Indien, där konung Georg vid en högtidlig "durbar"
i Delhi (12 dec. 1911) utropades till kejsare af
Indien; samtidigt meddelades, att indiska regeringens
säte skulle flyttas från Calcutta till Mogulrikets
gamla hufvudstad Delhi. I samband därmed upphäfdes
den delning af provinsen Bengalen, som 1905 vållat
så stark jäsning bland hinduiska nationalister
(se Indien, sp. 533); genom åtskiljande af Assam
och den muhammedanska delen af östra Bengalen
samt upprättande af en ny provins, Behar and
Orissa, fick det nya "odelade Bengalen" dock vida
mindre utsträckning än det gamla (42 mill. inv. i
st. f. 80 mill. i den 1905 delade provinsen). De
nya bestämmelserna innehöllos i en Government
of India act, som sanktionerades mars 1912. - Den
irländska själfstyrelsefrågan behärskade de båda
följande åren det parlamentariska lifvet. Asquith
framlade april 1912 en ny home-rule-bill, enligt
hvilken på Irland skulle upprättas en särskild
ministär, ansvarig inför ett irländskt parlament,
bestående af en nominerad senat och ett folkvaldt
underhus. I riksparlamentet skulle 42 irländska
deputerade ha säte, och detta skulle bibehålla
högsta myndigheten, med ensamrätt att besluta
dels i utrikes-, försvars- och andra riksfrågor,
dels om ett antal tills vidare åt riksparlamentet
"reserverade" grupper af ärenden, hvilka vid
lämpligt tillfälle i framtiden skulle öfverflyttas
till det irländska parlamentet. Skatterna
skulle upptagas af rikets ämbetsmän och nödiga
medel för den irländska förvaltningen årligen
öfverföras från riksskattkammaren till irländska
finansministeriet. Irländska parlamentet skulle
emellertid erhålla en begränsad bestämmanderätt
i fråga om skatter och tullar på Irland. Billen
mottogs välvilligt af de irländske nationalisterna,
men rönte från början det häftigaste motstånd från
konservativt och Ulster-unionistiskt håll. Den
antogs 9 maj i andra läsningen (med 372 röster
mot 271), men detaljbehandlingen drog ut öfver en
höstsession. Ett stort antal detaljändringar i den
ursprungliga billen företogs; bl. a. beslöts, att
senatens medlemmar visserligen första gången skulle
nomineras, men att senaten därefter skulle väljas för
8 år medelst proportionella val (med de fyra
provinserna som valkretsar). Först 16 jan. 1913 blef
billen slutbehandlad i underhuset, där den i tredje
läsningen antogs med 367 röster mot 257. I öfverhuset
förkastades billen (30 jan.) med 326 röster mot
69. Under de hetsiga debatterna i underhuset, på
folkmöten och i pressen hade det blifvit klart,
att unionisterna i Ulster ej ämnade godvilligt
låta sig inneslutas i den nya irländska
själfstyrelsen, och agitationen för motstånd med
alla medel, ledd af sir Edward Carson, samlades
kring ett sept. 1912 offentliggjordt covenant, en
högtidlig förpliktelse att med alla medel motverka
tillkomsten af ett home-rule-parlament på Irland
och att, om ett sådant ändock komme till stånd,
vägra erkänna dess myndighet. Detta covenant hade
t. o. m. nov. undertecknats af 471,414 personer. Ett
gammalt liberalt programkraf, afskaffandet af
statskyrkan i Wales, genomdrefs i underhuset,
men äfven denna bill förkastades i öfverhuset (13
febr. 1913). Svåra arbetskonflikter hade 1912 flera
gånger påkallat regeringens ingripande: så en väldig
kolgrufarbetarstrejk, hvilken bilades, först sedan
parlamentet antagit en lag om minimilöner, som för
hvarje distrikt skulle bestämmas af distriktsråd,
bestående af representanter för arbetsgifvarna och
arbetarna under opartiskt ordförandeskap, samt en
omfattande hamn- och transportarbetarstrejk i London,
hvilken slutade med de strejkandes nederlag. - Inför
1913 års parlament framlades ånyo de af öfverhuset
förkastade regeringsförslagen om irländsk home
rule och afskaffande af statskyrkan i Wales. De
antogos ånyo i underhuset, men förkastades (juli) af
öfverhuset. På Irland tilltog upphetsningen; i Dublin
utbröt (aug.) en våldsam syndikalistisk strejk, och i
Ulster organiserade sig unionistrådet (sept.) som en
"provisorisk regering" för alla eventualiteter; dess
ledare, Carson, mönstrade demonstrativt de väpnade
frivilliga kårer, som uppställts och sades uppgå
till 60,000 man. Dublinstrejken aftynade först
jan. 1914. I home-rule-frågan fann sig regeringen
mars 1914 föranlåten att göra ett kompromissförsök
genom en "ändringsbill", enligt hvilken hvarje
grefskap i Ulster skulle få rätt att för 6 år
framåt genom omröstning utesluta sig från den
nya irländska själfstyrelsen. Efter de 6 årens
förlopp skulle de automatiskt underordnas denna,
om ej riksparlamentet dessförinnan annorlunda
bestämde. Förslaget vann, dock ej enhälligt,
understöd af nationalisterna, men afvisades
af Carson som "en dödsdom öfver Ulster med 6 års
uppskof med af rättningen". Då befarade oroligheter
i Ulster föranledde militära åtgärder, vägrade ett
stort antal officerare med brigadgeneral Gough i
spetsen att deltaga i militära operationer mot Ulster
(mars). Krisen afvecklades med svårighet, sedan en
del tillämnade tvångsåtgärder förklarats ha berott
på missförstånd; den föranledde en afskedsansökan
äfven af arméns generalstabschef, general French,
och krigsministern Seelys afgång (denne hade 1912
efterträdt lord Haldane). Asquith öfvertog själf
krigsministerposten, och krisen minskade rätt
betydligt regeringens prestige, i all synnerhet som
sensationsrykten beskyllde finansministern Lloyd
George och sjöministern Churchill för att ha velat
provocera Ulstermännen till våldsamheter i syfte att
sedan krossa deras stridsorganisation. Under debatten
om home-rule-billens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
