Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdöme", och under den upprörda stämning, som
detta öfverhusets (af underhuset, 2 dec., som
författningsbrott stämplade) ingripande i en
budgetsfråga vållade, upplöstes underhuset och
företogos nya allmänna val (jan. 1910). Liberalerna
behöllo trots förlusten af ett hundratal mandat
sin majoritet, men endast under förutsättning af
arbetarpartiets och nationalisternas stöd; valda
blefvo nämligen 275 liberaler, 273 unionister,
40 medlemmar af arbetarpartiet och 82 irländska
nationalister. Detta nya läge betydde, att frågan om
home rule för Irland ånyo blef aktuell, och det var
uteslutande med hänsyn till denna, som nationalisterna
gåfvo regeringen sitt stöd i den kamp mot öfverhuset,
som nu blifvit regeringens lösen. Asquith
framlade i det nyvalda underhuset (21 mars) en
rad resolutionsförslag, som fråntogo öfverhuset all
befogenhet att ändra eller förkasta finansbiller (med
underhusets talman i tvistiga fall afgörande, huruvida
en bill vore att hänföra till sådana) samt dessutom
i öfriga frågor inskränkte öfverhusets vetorätt till
allenast suspensiv sådan. För att det på så sätt med
starkt vidgad maktbefogenhet utrustade underhuset
skulle kunna uppträda med obestridd auktoritet
som folkviljans representant, föreslogs äfven, att
valperioderna till underhuset skulle förkortas från
7 till 5 år. öfverhuset sökte besvärja stormen genom
att taga initiativ till djupgående förändringar i
sin egen sammansättning i syfte att därigenom vinna
större auktoritet, än folket ville tillerkänna åt
ärftliga lagstiftare. Asquiths resolutioner antogos
af underhuset (14 april), hvarpå fjolårets budget ånyo
antogs och erhöll retroaktiv kraft; denna gång antogs
den äfven af öfverhuset (28 april). Innan attacken
mot öfverhusets statsrättsliga ställning hunnit föras
vidare, afled konung Edvard efter några dagars sjukdom
(6 maj), och hans son och efterträdare Georg V
(1910–) tillträdde regeringen just i det ögonblick, då
ministären hoppats att med stöd af hans faders stora
personliga auktoritet bryta öfverhusets motstånd genom
ett direkt ingripande från monarkens sida. Tronskiftet
nödvändiggjorde nu i stället en kortare vapenhvila
i författningskampen, och ett försök gjordes att
genom förtroliga konferenser mellan de stridande
partiernas främsta män få till stånd en för båda
parterna antaglig kompromisslösning. Dessa hemliga
konferenser började 15 juni och fortsatte till 10
nov., utan att leda till något resultat. Parlamentet
samlades 15 nov. till höstsession, och redan 18
nov. meddelade Asquith, att regeringen ämnade
skrida till ny parlamentsupplösning för att hos
valmännen inhämta klart besked om deras mening i
författningsfrågan. Före parlamentsupplösningen
förelades emellertid regeringens förslag
till författningsreform öfverhuset i vanlig
lagförslagsform, och i en af lord Lansdowne föreslagen
resolution preciserade öfverhuset sitt program
i frågan: det afstod från rätten att förkasta
finanslagar, tvister, om en bill hörde till dessa,
skulle afgöras af ett utskott från båda husen,
hvari underhusets talman skulle presidera och ha
utslagsröst; i st. f. öfverhusets suspensiva veto
föreslogs vid meningsskiljaktighet om andra lagar
gemensam omröstning eller, i frågor af särskild
vikt, deras hänskjutande till valmännen genom
referendum. Äfven antog öfverhuset lord
Roseberys resolutionsförslag med utkast till förändring
i dess sammansättning, så att det skulle bestå af
representanter för ärftliga peerer, dels valda
af sina ståndsbröder, dels utnämnda af kronan,
samt vidare ett antal på grund af ämbetsställning
själfskrifna och ett antal genom fria val utsedda
ledamöter. Valstriden om dessa författningsprogram
blef mycket het; valen (dec. 1910) lämnade
partiernas styrkeförhållanden nästan oförändrade: 272
unionister valdes mot 272 liberaler, 42 medlemmar af
arbetarpartiet och 84 irländska nationalister. I det
nyvalda parlamentet framlade Asquith 21 febr. 1911 i
underhuset regeringens vetobill, som efter långvarig
detaljbehandling antogs i tredje läsningen 15 maj
med 362 röster mot 241. Sedan konungens kröning
i traditionella högtidliga former egt rum (22
juni), började öfverhuset, som förut sysslat med
ett detaljeradt förslag till ny sammansättning
efter de i Roseberys resolution angifna linjerna,
att behandla vetobillen, som det (20 juli)
antog i tredje läsningen, men i rätt väsentligt
ändrad form (bl. a. med stadgande om referendum vid
meningsskiljaktighet mellan husen i särskildt viktiga
frågor). Underhuset höll på vetobillen oförändrad,
och först sedan Asquith af konungen erhållit
tillstånd att i nödfall bryta motståndet genom
peersutnämningar i massa, beslöto de konservative
öfverhusledarna att tillråda nedläggande af partiets
röster, så att billen skulle antagas på de liberale
lordernas ansvar. Då ett rätt stort antal peerer
beslöt fortsätta striden till det yttersta, röstade
till sist ej så få moderata peerer med liberalerna,
och 10 aug. antogs sålunda vetobillen (med 131 röster
mot 114) äfven af öfverhuset.
Författningskrisen sommaren 1911 hade delvis
till tiden sammanfallit med en elakartad
transportarbetarstrejk och med en om ock hastigt
öfvergående krigsfara, i det att regeringen (21 juli)
lät finansministern Lloyd George under ett kritiskt
ögonblick i den fransk-tyska Marokkokonflikten hålla
ett tal, hvars innebörd var en direkt hotelse om, att
S. i ett fransk-tyskt krig i denna fråga skulle ställa
sig på Frankrikes sida. Grey hade städse fortsatt
Lansdownes franskvänliga utrikespolitik, och redan
före Marokkokrisen 1911 (så t. ex. i Algeciras 1906,
vid förhandlingarna om Nord- och Östersjöaftalen
1908 o. s. v.) hade den växande spänningen mellan
S. och Tyskland framträdt. Den kom särskildt till
synes i form af marin kapprustning, och ett af den
tyskvänlige lord Haldane febr. 1912 gjordt försök
att vid personligt besök i Berlin åvägabringa en
uppgörelse blef resultatlöst. Tvärtom band sig
Grey s. å. på ett, som det sedan skulle visa sig,
afgörande sätt vid Frankrike genom att bemyndiga
samarbete mellan båda ländernas generalstaber för
eventualiteten af gemensam strid mot Tyskland. Med
Förenta staterna förbättrades ytterligare det goda
förhållandet genom afslutandet 1911 af ett allmänt
skiljedomsfördrag och genom uteslutande, vid japanska
allianstraktatens förnyande, af de bestämmelser, som
skulle ha, under vissa förutsättningar, bundit S. att
vid en konflikt mellan Japan och Förenta staterna,
med vapenmakt bispringa det förra. De rikskonferenser
(se d. o.), som höllos 1906 och 1911, röjde en viss
motsats mellan moderlandets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
