Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra läsning visade sig emellertid tecken till
ett försonligt närmande mellan nationalister och
Ulstermän, och sedan home-rule-billen för tredje
gången antagits af underhuset (25 maj med 351
röster mot 274) och "ändringsbillen" framlagts i
öfverhuset och där förvandlats till en bill om Ulsters
definitiva uteslutande från Irlands själfstyrelse
(14 juli), företogs ett nytt kompromissförsök i
form af en af konungen personligen öppnad konferens
mellan partiledarna (21 juli). Den blef emellertid
resultatlös, och ständigt nya fall af vapenimport
till Irland vittnade om lägets allvar, allra helst
som också nationalisterna å sin sida organiserat en
"frivillig armé" och äfven i stor skala importerade
vapen. Inbördeskriget på Irland syntes stå för
dörren, men utbrottet af Världskriget (se nedan)
föranledde omedelbar vapenhvila mellan Ulstermän
och nationalister.
Liksom home-rule-billen hade öfverhuset förkastat
äfven de ånyo framlagda lagförslagen om statskyrkans
afskaffande i Wales och upphörandet af vissa personers
rätt att vid val till underhuset rösta i flera
valkretsar (Plural voting bill). Home-rule-billen
och billen om statskyrkan i Wales, som för tredje
gången antagits af underhuset, blefvo nu, enligt 1911
års lagstiftning, sanktionerade som gällande lag (19
sept.), dock efter antagande af en särskild lag, som
uppsköt deras trädande i kraft, först sedan kriget
slutats, och efter ett nytt löfte från regeringen
att i home-rule-frågan framlägga en ny "ändringslag"
rörande Ulsters ställning.
Om förhistorien till S:s deltagande i Världskriget
och om dess insats i den jättelika striden se
artikeln Världskriget. S:s krigsförklaring mot
Tyskland utfärdades 4 aug., mot Österrike-Ungern
12 aug. Krigspolitikens seger inom regeringen och
parlamentet föranledde två kabinettsmedlemmar, lord
Morley och John Bums, samt understatssekreteraren
Ch. Trevelyan att afgå; krigsministerposten öfvertogs
af lord Kitchener. 5 sept. ingick S. med Frankrike
och Ryssland en öfverenskommelse, sedermera biträdd
af nytillkomna allierade, om att ej afsluta någon
separatfred. Inom inrikespolitiken proklamerades
allmän "borgfred", men särskildt den irländska
frågan fortfor att hålla partisöndringen vid
makt. Krigstillstånd med Turkiet proklamerades
5 nov., och i samband därmed förklarades den
sedan 1878 af S. förvaltade ön Cypern formligen
annekterad. Egypten förklarades 17 dec. för
brittiskt protektorat; 18 dec. förklarades kediven
Abbas Hilmi afsatt, och hans farbroder Hussein
Kemal utropades till landets nominelle regent med
titeln sultan. I Syd-Afrika utbröt i okt. en dock
relativt föga omfattande boerresning under ledning
af öfverstelöjtnant S. G. Maritz med upprättande,
under tysk medverkan, af en sydafrikansk boerrepublik
som syftemål. Redan efter några veckor måste Maritz
taga sin tillflykt till Tyska Sydväst-Afrika,
men nya resningsförsök följde under generalen Ch. De
Wet och Beyers; den förre tillfångatogs 2 dec., och
Beyers stupade 7 dec., hvarpå resningen inom kort
alldeles undertrycktes; omkr. 7,000 deltagare hade
tillfångatagits eller gett sig. Mot årets slut torde
en omfattande sammansvärjning ha upptäckts i Indien
och oskadliggjorts genom masshäktningar, innan det
planerade upproret hann på allvar utbryta. Våren 1915
skärptes inom parlamentet och
i pressen alltmer kritiken mot regeringens
krigföringsåtgärder såsom ej tillräckligt
genomgripande (särskildt i fråga om
ammunitionsanskaffningen), och med anledning
däraf aflöstes den liberala ministären 25
maj af en koalitionsministär med Asquith som
premiärminister. Främst bland de afgående märktes
den i pressen som tyskvän häftigt anfallne
lordkansleren lord Haldane. Den nya ministären
bestod af 12 liberaler, 8 unionister, 1 medlem af
arbetarpartiet och lord Kitchener. Bland de nykomne
märktes sjöministern Balfour, kolonialministern
Bonar Law (sedan 1911 det konservativa partiets
officielle ledare), ministern utan portfölj lord
Lansdowne, sigillbevararen lord Curzon, ministern
för Indien Austen Chamberlain och attorney general
Carson. Lloyd George öfvertog ledningen af ett
nyupprättadt ammunitionsministerium, och ledare
för blockadpolitiken blef Salisburys son lord
Robert Cecil. Ur kabinettet utträdde i okt. Carson
på grund af en schism framkallad af regeringens
Balkanpolitik och det lama sätt, hvarpå man sökt
bringa Serbien hjälp. För att vinna större enhetlighet
och kraft i regeringens krigföringsåtgärder tillsattes
(nov.) inom kabinettet ett särskildt "krigsråd" på 5
medlemmar, och i samband därmed afgick Churchill,
hvilkens impulsiva ingripande i krigföringen
vållat stark kritik. Sedan ett af lord Derby ledt
försök att på frivillighetens väg sätta nytt lif
i den otillfredsställande soldatrekryteringen
ej ledt till åsyftad framgång, beslöt regeringen
(dec.) godtaga principen om allmän värnplikt, i följd
hvaraf inrikesministern Simon afgick. Värnpliktsbillen
framlades jan. 1916 i underhuset och genomdrefs trots
rätt starkt motstånd från fackföreningshåll. En ny
värnpliktslag, utsträckande värnplikten till alla
män mellan 18 och 41 års ålder, antogs kort därefter
(maj). På Irland utbröt (april) en rätt vidtutseende
resning, organiserad af sinn-fein-partiet, som
sträfvade efter att med vapenmakt genomföra
öns fullständiga skilsmässa från brittiska
riket. Resningen kunde i Dublin undertryckas först
efter häftiga gatustrider, ministern för Irland,
Birrell, som underlåtit att i tid ingripa mot de
demonstrativt öppet vidtagna upprorsförberedelserna,
afgick (maj) och efterträddes af unionisten
H. E. Duke. En svår förlust led regeringen genom lord
Kitcheners död (5 juni) på färd till Ryssland på en
kryssare, som torpederades af en tysk undervattensbåt;
han efterträddes (juli) af Lloyd George. Nya klagomål
öfver bristande energi i regeringens krigspolitik samt
en schism mellan Asquith och Lloyd George förmådde (5
dec.) den förstnämnde att afgå. Han efterträddes (7
dec.) af Lloyd George, i samband hvarmed ministären
rekonstruerades. Krigsärendena öfverlätos nu åt
ett "krigskabinett" på 5 medlemmar (Lloyd George,
Curzon, Bonar Law, lord Milner och arbetarledaren
Henderson), utrikesportföljen öfvertogs af Balfour,
sjöminister blef Carson, och i ministären inkallades
ett antal erfarna fackmän utan parlamentariska
meriter. Den tekniska krigsledningen reorganiserades
i Army council för landtarmén (april 1917), och
marinens högsta ledning ombildades grundligt (maj
1917) under sir J Jellicoe som förste sjölord och
amiralstabschef. Förenta staternas inträdo i kriget
(5 april 1917) föranledde intimt krigstekniskt
och finansiellt samarbete mellan S. och den nye
förbundsbrodern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
