Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallats "unionister". Balfour blef förste
skattkammarlord och underhusets ledare, Chamberlain
statssekreterare för kolonierna och Hartington,
nu hertig af Devonshire, president för Privy
council. Den nya regeringen började med att upplösa
underhuset och vann vid valen en majoritet af 153
röster. Hufvudparten af sitt intresse egnade den
nya regeringen åt utrikespolitiken. De sväfvande
tvistefrågorna med Förenta staterna om fisket
vid Alaska (se Berings haf) och med Portugal om
en gränstvist i sydöstra Afrika fingo en för
S. gynnsam lösning. Viktiga följder fick ett
af det Sydafrikanska kompaniets trupper under
befäl af d:r Jameson i dec. 1895 företaget infall
på Sydafrikanska republikens område. Därigenom
rubbades det goda förhållandet till denna fristat,
och då Tysklands kejsare öppet och i mot S. hotfulla
ordalag uttalade sin sympati för denna, väckte hans
ord stark förbittring i S., där man visserligen måste
straffa Jameson och de öfrige ledarna, men dock i
hemlighet torde ha önskat planen framgång. Härigenom
söndrades än mer S. och Tyskland, och S. intog
för en tid framåt en skäligen isolerad ställning
("splendid isolation") bland stormakterna. Det kunde
ej likgiltigt åse en styckning af Kina, där Ryssland
"arrenderade" Port Arthur och Tyskland Kiau-tschóu,
utan "arrenderade" i sin tur (1898) hamnen Wei-hai-Wei
och några vid Hongkong belägna hamnområden. En
tvist med fransmännen rörande Nigerområdet antog
ett ögonblick ett hotande utseende, men slutade
sommaren 1898 utan vapenskifte. Med berättigad
tillfredsställelse hälsades de framgångar, som
general Kitchener i spetsen för brittisk-egyptiska
trupper 1898 vann i Afrika, i det han slutligen,
genom segern vid Omdurman (2 sept. 1898),
fullbordade Sudans återeröfring, störtade "máhdins"
välde och befäste det brittiska inflytandet ända
ned till Nilsjöarna. Därigenom närmade han till
dess förverkligande det särskildt af Kapkoloniens
premiärminister C. J. Rhodes uppställda syftet ett
sammanhängande brittiskt besittningsområde i Afrika
"från Kap till Kairo". Men denna plan tycktes
skola gäckas därigenom, att en af major Marchand
ledd fransk expedition, som i största hemlighet
framträngt genom Sudan, samtidigt tagit Fashoda
vid öfre Nilen i besittning. Då Kitchener ilade
dit med en öfverlägsen truppstyrka och brittiska
regeringen förde ett hotande språk, nödgades
fransmännen dock uppge platsen (se Fashoda). Med
Förenta staterna utbröt 1895 en allvarlig konflikt
till följd af presidenten Clevelands inblandning
i en gränstvist mellan S. och Venezuela; till sist
enades man om tvistens hänskjutande till skiljedom
(febr. 1897), hvilken okt. 1899 utföll väsentligen
till S:s förmån (se Venezuela). Med Ryssland hade i
Central-Asien redan Gladstone 1885 haft en elakartad
gränsregleringskonflikt ("Penjdeh-affären"); nu
bilades på liknande sätt gränsfrågan om högslätten
Pamir (1895), och i nordvästra Indien annekterades
Chitral-området s. å. I Frankrikes, Tysklands
och Rysslands gemensamma aktion mot Japan 1895,
hvarigenom detta land beröfvades en stor del af
segerns frukter efter sitt krig med Kina, deltog
ej S., hvarigenom väg banades för dess framtida
allians med det raskt framåtgående öriket i yttersta
östern. Om de konflikter mellan S. och
boerrepubliken Transvaal, hvilka okt. 1899 ledde till
utbrottet af Boerkriget, se d. o. och Syd-Afrika
(Historia). Detta krig, som ett ögonblick tycktes
allvarligt hota hela brittiska rikets maktställning,
men hvars följder i stället blefvo ett befästande
af denna maktställning i Syd-Afrika och ett
väsentligt stärkande af hela rikets sammanhållning
och enhetskänsla, var i full gång, då den gamla
drottningen efter nära 64 års ärorik regering afled 22
jan. 1901. (V. S-g.)
Tiden efter drottning Viktorias död (1901-17). Med
Edvard VII (1901-10) uppsteg på S:s tron en
diplomatiskt högt begåfvad monark, som smidigt
förstod att på utrikespolitikens område indirekt göra
sitt personliga inflytande rätt starkt gällande, medan
han samtidigt inom inrikespolitiken fogade sig i den
tillbakadragna ställning konungamakten i S. småningom
genom den fortgående parlamentariska utvecklingen
kommit att intaga. Att den traditionella lojala
vördnaden och tillgifvenheten för kronans bärare ej
därigenom minskats, visade sig bl. a. i det bekymrade
deltagandet inom alla samhällslager och i alla
delar af riket, då konungen omedelbart före sin till
juni 1902 beramade kröning lifsfarligt insjuknade,
och i det allmänna jublet i samband med kröningen
(aug. s. å.) efter tillfrisknandet. Boerkriget hade
redan 31 maj s. å. bragts till afslutning genom
den efter långvariga förhandlingar i Vereeniging
slutligen ingångna öfverenskommelsen i Pretoria
(31 maj 1902). Enligt denna underkastade sig de
båda boerrepublikerna det brittiska väldet, men åt
boerna tillförsäkrades allmän amnesti, frikostig
hjälp till dessa trakters ekonomiska återuppbyggande
och vid lämplig tidpunkt framdeles representativa
institutioner med full kolonial själfstyrelse som
slutmål. Kort därefter (juli s. å.) drog sig Salisbury
tillbaka från det politiska lifvet; hans efterträdare
som premiärminister blef systersonen A. J. Balfour,
i samband hvarmed en rekonstruktion af ministären
företogs (utrikesministern markisen af Lansdowne,
kolonialministern Chamberlain, lordpresidenten
hertigen af Devonshire och ministern för Irland
G. Wyndham voro jämte Balfour dess tongifvande
medlemmar). Den liberala oppositionen hade under
1890-talets slut genomgått en svår inre kris,
förorsakad af djupgående meningsbrytningar mellan
en af Gladstone-traditionerna ledd gammalliberal
grupp, förstärkt med partiets radikala flygel å ena
sidan, och en "liberal-imperialistisk" falang å den
andra. Till den förra hörde bl. a. sir W. Harcourt,
J. Morley, sir H. Campbell-Bannerman och den
walesiske radikalen D. Lloyd George, till den
senare lord Rosebery, sir E. Grey, H. H. Asquith
och R. B. Haldane. Ett slags koncentrering hade
egt rum 1899 under Campbell-Bannermans ledning, men
Rosebery aflägsnade sig alltmera från partiet, och nya
konfliktanledningar tillkommo under boerkriget till
följd af den ifver, hvarmed Campbell-Bannerman och än
mer Lloyd George åtogo sig boernas sak (pro-boers),
medan särskildt Rosebery, Grey och Asquith trots skarp
kritik i detaljer dock i hufvudsak i riksenhetens
intresse i allmänhet stödde regeringen. Vid de
s. k. khakivalen hösten 1900 ökades till följd af
den patriotiska krigsstämningen unionistmajoriteten
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
