Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
irländarnas röster i underhuset. Valresultatet blef,
att liberalerna visserligen fingo majoritet öfver de
konservative, men ej öfver dessa och nationalisterna
tillsammans; liberalerna blefvo sålunda, just som
Parnell med sitt stöd åt de konservative åsyftat,
beroende af irländarnas röster för att erhålla en
säker regeringsmajoritet. I denna situation beslöt
Gladstone sig för att upptaga home rule på det
liberala regeringsprogrammet. Detta beslut försvårade
bildandet (febr. 1886) af den nya liberala ministären,
sedan de konservative afgått efter ett uttalande
af underhuset för den radikala egnahems-politiken
("tre acres och en ko"; se Collings). Flera forna
kolleger, såsom Bright, lord Hartington, lord Derby
och Goschen, vägrade inträda i ministären; andra
inträdde med tvekan, såsom Chamberlain; bland de
nye männen märktes ministern för Irland John Morley
och utrikesministern lord Rosebery. Ministärens
home-rule-bill vållade vid utarbetandet ytterligare
affall från unionisterna (sålunda afgick Chamberlain
mars s. å.), och vid billens andra läsning blef den
i underhuset förkastad med 30 rösters majoritet;
93 liberaler hade röstat emot regeringen. Dessa
bildade nu en fristående "liberal-unionistisk" grupp
under ledning af lord Hartington och Chamberlain
och samverkade efter parlamentets upplösning med
de konservative i valstriden med det resultat, att
den nya unionistiska koalitionen fick 118 röstera
majoritet öfver home-rule-programmets anhängare
(liberaler och irländska nationalister). En ny
konservativ ministär Salisbury bildades aug. 1886;
liberal-unionisterna gåfvo den sitt stöd, men bevarade
sin handlingsfrihet genom att ej låta sig företrädas i
ministären. I denna intogo de unge "tory-demokraterna"
en framskjuten plats, i det att lord Randolph
Churchill blef finansminister och Salisburys
systerson A. J. Balfour efter någon tid minister
för Irland; då Churchill plötsligt afgick dec. 1886,
intogs hans plats af liberal-unionisten Goschen. Under
den närmaste tiden upptogs den inre politiken mest af
de irländska oroligheterna, hvartill särskildt 1889
kommo utbrott af missnöje bland arbetarna, som då
föranstaltade flera mycket omfattande strejker. För
Irland uträttade regeringen icke så litet. Balfour
undertryckte med fast hand terrorismen på landsbygden,
och 1892 omdanades Irlands lokalförvaltning i nära
öfverensstämmelse med Englands; samtidigt genomdref
regeringen en lag "till underlättande af förvärf af
mindre bondgårdar" (Small holdings act). Den schism
bland de irländske nationalisterna, som följde på
Parnells invecklande i processen om fru O’Sheas
äktenskapsbrott (se Parnell, sp. 139), underlättade
väsentligt regeringens irländska politik. 1887 firades
under hjärtligt deltagande från befolkningen i hela
riket drottning Viktorias 50-årsjubileum som regent,
och vid detta tillfälle hölls den första koloniala
konferensen (se Rikskonferenser), hvarigenom
en ny institution till riksenhetens stärkande
skapades. Ett jordbruksministerium upprättades
1889, och en mycket djupt ingripande kommunalreform
genomfördes, hvarvid London med närmaste omnejd fick
sin egen grefskapsrepresentation (1888). Med Tyskland
vidmakthöll lord Salisbury godt vänskapsförhållande;
han hälsade offentligen med glädje trippelalliansens
tillkomst och afslöt 1890 med Tyska riket det
s. k. Helgolandsfördraget, hvarigenom ön Helgoland,
hvars strategiska värde då i S. underskattades,
afträddes till Tyskland i utbyte mot tyskt
erkännande af S:s protektorat öfver Sansibar och
en för S. fördelaktig reglering af gränserna för
dess och Tysklands besittningar och intressesfärer
i Öst-Afrika. Privilegiebref (charters) gåfvos
åt koloniserande kompanier i Brittiska Nigeria
(1886), Brittiska Öst-Afrika (1888), Mashonaland
och Matabeleland (1889), hvarigenom brittiska rikets
område högst ansenligt ökades. Vid parlamentsperiodens
slut började det härskande partiet visa tecken
till bristande sammanhållning, och detta förmådde
Salisbury att juni 1892 upplösa underhuset. De nya
valen kommo att hufvudsakligen få sin karaktär
genom frågan om home rule för Irland. Den gamle
Gladstone uppträdde energiskt i valstriden, medan
å andra sidan Irlands protestantiska befolkning
höll massmöten i Belfast emot home rule. Valen
utföllo emot regeringen; emot 262 konservativa och 52
unionister stodo 271 gladstonianer, 81 irländare samt
4 arbetarrepresentanter. Den liberala majoriteten var
sålunda något brokig, och Salisbury beslöt därför att
dröja med sin demission, till dess underhuset visat
sin färg. Efter en lång debatt om trontalet antogs
ett misstroendevotum mot det konservativa kabinettet,
som då afgick. Gladstone bildade (aug.) sin fjärde
ministär (1892-94), i hvilken han själf var förste
skattkammarlord, lord Rosebery utrikesminister,
H. H. Asquith inrikesminister, Morley minister för
Irland och sir W. Harcourt finansminister. Febr. 1893
framlade Gladstone sitt andra home-rule-förslag. Han
lyckades verkligen genomdrifva billen i underhuset,
dock endast med 34 rösters majoritet, men öfverhuset
förkastade den (8 sept. 1893) med 419 röster mot
41, och Gladstone lät då tills vidare frågan hvila
(se Gladstone, sp. 1261). Äfven detta år förekommo
stora strejker (bl. a. af 1/2 mill. stenkolsarbetare
i norra England och Wales). Efter ett krig mellan
British South Africa company och konung Lobengula
i Matabeleland införlifvades dennes rike med de af
kompaniet förvaltade områdena (1893). Öfver Uganda
upprättades ett brittiskt protektorat (1894). Ett
våldsamt anfall planerades efter home-rule-billens
fall mot öfverhuset, och Gladstone deltog däri med
tal både vid folkmöten och i parlamentet. Emellertid
tvangs han snart till följd af sjuklighet att nedlägga
sitt ämbete och efterträddes som premiärminister 4
mars 1894 af lord Rosebery, som förklarade, att han
i alla punkter tänkte fortsätta sin föregångares
politik, äfven i fråga om en reform af öfverhuset,
i hvilket han förklarade sig se en fara för
landet. Rösträtten till underhuset utsträcktes
genom förkortande af den tid, inom hvilken man fick
valrätt efter att ha inflyttat i ny bostad. S. å.
afskaffades statskyrkan i Wales, och en inbringande
progressiv arfsskatt infördes. Roseberys aldrig
mycket starka regering föll juni 1895 på en mot
krigsministern Campbell-Bannerman riktad klandrande
resolution i en detaljfråga, och Salisbury bildade
sin tredje ministär; äfven liberal-unionisternas
ledare ingingo i denna, hvarigenom koalitionen mellan
dem och det konservativa partiet blef definitiv. Med
ett gemensamt namn ha de båda partierna, ehuru ej
formellt sammanslagna, sedan dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
