Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbittring. En förening mot spannmålslagarna
(anti-corn-law league; se d. o.) hade 1838 stiftats
i Manchester af Richard Cobden, grundläggaren af
Manchesterskolan, som ifrade mot statens inblandning
på det ekonomiska området. För arbetarnas höjande
genom föreningar, samverkande till inbördes
själfhjälp, sträfvade både radikala och konservativa
filantroper, hvilka äfven stödde Peel mot de
liberale fabrikanterna i hans och Grahams storartade
arbete för en human arbetarskyddslagstiftning. Med
stor energi igångsattes mot spannmålslagarna en
omfattande agitation genom folkmöten och den allt
mäktigare vordna tidningspressen, och 1846 fann
sig sir Robert Peel, trots häftigt motstånd från
en del af hans egna anhängare, föranlåten att i
parlamentets båda hus genomdrifva spannmålshandelns
frigifning (endast en obetydlig registreringsafgift
för importerad spannmål bibehölls). Knappast hade
detta varit möjligt, om ej jordegarnas makt inom
parlamentet varit inskränkt, och deras ytterligt
ringa antal gjorde det svårt att binda en tillräcklig
del af den hastigt växande folkmängden vid deras
intressen, helst de många arrendatorerna ej hade
samma fördel af de höga spannmålsprisen, i bredd med
hvilka äfven arrendena stegrades. Spannmålslagarnas
fall påskyndade än mer den brittiska industriens
jättelika tillväxt, som dessutom gynnades af en
alltmer uppdrifven samfärdsel genom järnvägar med
alla delar af landet och genom ångbåtslinjer med de
mest skilda delar af jordklotet. Peels eget partis
högerflygel förlät honom ej hans politik i frågan
om spannmålslagarna; en protektionistisk, mestadels
af godsegare bestående grupp under ledning af lord
George Bentinck och Benjamin Disraeli begagnade
första tillfälle att störta honom på en irländsk fråga
(juni 1846). Nu följde en liberal ministär under lord
John Russell som premiärminister och lord Palmerston
som utrikesminister; den genomförde fullständigt
frihandelssystemet, och kronan på verket sattes genom
den första allmänna världsutställningen, som efter
prinsengemålen Alberts plan hölls i London 1851.
1848 års stormar lämnade England tämligen
oberördt. Brittiska folket var alltför vant att
genomföra sina önskningar på den lagliga reformens
väg, utan att behöfva anlita revolutionens. Ej ens
det olyckliga Irland reste sig, ehuru nyss förut
härjadt af flera års förfärlig hungersnöd till följd
af potatisskördens felslående. Endast några rätt
ofarliga sammansvärjningar och smärre oroligheter
förekommo. Irländarna valde, liksom de missnöjde
eller vanlottade i England och Skottland, att i stor
utsträckning utvandra till kolonierna eller till
Nord-Amerika, dit oceanångfarten öppnat en lätt och
bekväm väg, och det torde ha varit den i oerhörd
skala drifna utvandringen, som mer än något annat
befriat S. från de följande årtiondenas på kontinenten
ofta så våldsamma sociala skakningar, men som ock
å andra sidan gjort det möjligt att undanskjuta de
vidtomfattande sociala spörsmålen. Lika litet som af
revolutionen berördes S. nämnvärdt af den därpå
följande reaktionen. Det inlade en kraftig gensaga
mot bourbonernas tyranni i Neapel och främjade på
många sätt, om ock blott indirekt, det italienska
enhetsverket. Under 1850-talet var lord Palmerston
den ledande mannen i det brittiska statslifvet,
och hufvudvikten lades på den
utrikespolitik. Mer och mer spände denna sina trådar ut
öfver hela världen, och i st. f. den gamla täflan
med Frankrike, hvilken alltifrån Ludvig Filips
tid (med ett afbrott under 1840-41 års af den
orientaliska frågan vållade utrikespolitiska kris)
gett vika för ett hjärtligare förhållande mellan
de båda västmakterna, trädde nu en icke mindre
skarp motsats mot det ryska jätteriket. Med den för
tsardömet egna sega ihärdigheten hade det långsamt,
men oaflåtligt skridit framåt mot det dubbla målet,
Konstantinopel och Indien. I Central-Asien närmade sig
alltmera dess och S:s maktområden, sedan eröfringen
af sikhernas stat i Punjab - den sista af Indiens
själfständiga hufvudmakter - gjort S:s indiska rike
till omedelbar granne med Central-Asiens halfvilda
småstater. Vid Bosporen hade S. alltifrån Katarina
II:s dagar satt sig till mål att hejda den ryska
maktens fortgående tillväxt på Turkiets bekostnad,
icke af omsorg om det murkna turk väldet, utan för
att hindra Ryssland att en dag från Konstantinopel
behärska Medelhafvet. Den yngre Pitt och Canning
såväl som Palmerston hade verkat i denna anda, men
ej mäktat hindra Ryssland att upphäfva sig till de
grekisk-kristnes beskyddare i Orienten. Då kejsar
Nikolaus I 1853 trodde tiden vara inne att måtta ett
afgörande slag mot Turkiet, trädde S. och Frankrike -
hvars förbund det vunnit genom att erkänna Napoleon
III:s nyupprättade kejsardöme - under vapen till dess
skydd. Kriget, som förnämligast fördes på halfön Krim
och däraf fått sitt namn (se Krimkriget), inbragte
icke S. någon synnerlig ära och blottade på ett
slående sätt bristerna i dess härordning. Underhusets
harm öfver försummelserna på detta område vållade
1855 ett ministärskifte. Ur Russeils ministär hade
Palmerston dec. 1851 nödgats afgå till följd af sitt
partitagande för Napoleon III efter statskuppen af
2 dec. s. å. Han störtade då, jan. 1852, ministären,
och efter ett kortvarigt experiment med en konservativ
ministär under Stanley (efter faderns död earl af
Derby) bildades dec. s. å. en koalitionsministär
af liberaler och moderatkonservativa "Peeliter"
under lord Aberdeen som premiärminister. Det var
denna, som störtades på sitt lama sätt att föra
Krimkriget, och den af folkmeningen som "den starke
mannen" utpekade Palmerston blef premiärminister med
Gladstone kvarstående som finansminister och Russell
som utrikesminister. Den under påtryckning från den
ombytlige Napoleon III alltför hastigt afslutna freden
i Paris 1856 tryggade illa segerns frukter. Ur en
synpunkt var dock fredens snara afslutande förmånligt
för S., som därmed befriades från att på en gång
kämpa mot två farliga fiender. Närmast föranledt
af sårade religiösa fördomar, utbröt nämligen 1857
i Indien ett fruktansvärdt uppror, som i grund
skakade det brittiska väldet där. Hinduiska och
muhammedanska upprorsmän hade förenat sig mot de
hatade västerlänningarna, och en plan var uppgjord
att sätta den siste skuggkejsaren af Stora Moguls
ätt i spetsen för ett indiskt fursteförbund. Efter
resningens kufvande var det ej längre möjligt att
låta det stora och rika landet förbli en domän under
det engelsk-ostindiska kompaniet, hvars mäktiga
köpmansfurstar trots all regeringskontroll låtit
krämarpolitikens grundsatser få alltför stort
inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
