Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främjade af den radikala agitationen, som bland
massorna bedrefs bl. a. af folktalarna Cobbett
och Hunt, och aug. 1819 skingrades vid Manchester
deltagarna i ett jättestort folkmöte med vapenmakt
("The Manchester massacre"), hvarefter parlamentet
antog en rad vidtgående undantagslagar mot
församlingsfriheten ("the six acts"). Själen i
regeringen var under dessa år lord Castlereagh,
hvilken i sin utrikespolitik skickligt undvek att
låta S. mer än absolut nödvändigt indragas i "Heliga
alliansens" reaktionära interventionspolitik. Under
den nye konungen, Georg IV (1820-30), kom det af
nöden i landet och den reaktionära inrikespolitiken
vållade missnöjet snart till nytt utbrott i samband
med konungens olyckliga husliga förhållanden. Som
prins af Wales hade Georg redan tidigt ådragit
sig allmänt förakt genom sitt förargelseväckande
lefverne och sin uppenbara osämja med sin gemål
Karolina af Braunschweig. Hennes anspråk att vid
hans tronbestigning erkännas som drottning mötte
han med en ytterligt anstötlig rättegång inför
öfverhuset om skilsmässa på grund af (verklig eller
förment) otrohet å hennes sida. Allmänna meningen
tog afgjordt parti för den olyckliga drottningen;
och eldad af hennes försvarares (särskildt Broughams)
lysande vältalighet, steg oviljan till en höjd, som
omsider tvang konungen och hans ministrar att nedlägga
rättegången. Det var ett i hög grad kännbart nederlag
såväl för konungen som för hans toryministrar, och
själfva konungamaktens anseende hade lidit betydligt
afbräck. Kort därefter miste ministären sin ledande
statsman, i det att överansträngning hos Castlereagh
alstrade en sinnesrubbning, som bragte honom till
själfmord (1822). Som utrikesminister efterträddes
Castlereagh af Canning, hvilken redan 1816 inträdt i
ministären, men 1820 ånyo afgått som en protest mot
dess tarfliga politik emot drottning Karolina. Han
fullföljde nu med kraft Castlereaghs opposition
mot "Heliga alliansens" politik, särskildt genom
öppet och målmedvetet motstånd mot de reaktionära
kontinentalmakternas planer att inskrida till
Spaniens förmån mot dess för sin själfständighet
kämpande amerikanska kolonier. Till förmån för
grekerna - för hvilkas frihetskamp lord Byron i
England väckt en storm af hänförelse - inledde han en
diplomatisk aktion, som snart skulle öfvergå till en
militärisk. Dock bör ej förgätas, att i förra fallet
omsorgen om de brittiska handelsintressena bestämde
hans handlingssätt lika mycket som aktningen för
folkens frihet och att S:s kraftiga försvar för
grekerna var enda medlet att hindra Ryssland att
vinna öfvervikt i Orienten genom att ensamt utföra
deras befrielse. På inrikespolitikens område märktes
nu äfven ansatser till en friare åskådning. Den nye
inrikesministern (sedan 1821) Robert Peel genomförde
1823 en drastisk strafflagsreform, som särskildt
inskränkte dödsstraffets förut måttlöst öfverdrifna
användning vid tjufnadsbrott, och handelsministern
Huskisson mildrade de föråldrade navigationsakterna
(1823) samt gaf åt industriarbetarna (1825) en
viss, om ock till rena lönesträfvanden inskränkt,
föreningsfrihet. Dessa och andra reformåtgärder hade
sitt förnämsta stöd i Canning, som mot slutet af sin
bana, ehuru själf en tory af Pitts skola,
allt mer närmade sig whigs. Bl. a. förberedde han
katolikernas emancipation, för hvilken oresonligt
länge uppskjutna reform nu äfven uppträdde
dissenters, som småningom vunnit växande inflytande
i samhället, alltsedan bröderna Wesley på 1700-talet
väckt den metodistiska rörelsen till lif. Då
lord Liverpool af hälsoskäl afgick, blef Canning
premiärminister (april 1827), hvarvid Peel och
Wellington afgingo och några whigpolitiker inträdde
i ministären; men redan aug. s. å. afled Canning,
och sedan hans efterträdare Goderich redan jan. 1828
afgått, utan att med sin svaga ministär ens våga
möta parlamentet, bildade hertigen af Wellington
en ren toryministär af idel motståndare (Peel,
Lyndhurst m. fl.) till den på dagordningen sedan 1821
stående frågan om parlamentsreform, hvilken i den
unge liberale aristokraten lord John Russell hade
sin trägnaste förespråkare i underhuset. Wellington
medgaf dock, att testakten i hufvudsak upphäfdes
(1828), hvarigenom dissenters fingo tillträde till
ämbeten och rätt att inväljas i underhuset, och 1829
genomdrefvo han och Peel katolikernas emancipation
trots konungens från Georg III ärfda motvilja för
denna reform och trots öfverhusets motstånd. Det
var irländarnas häftiga, af Daniel O’Connell (se
d. o.) ledda agitation, som gjort det omöjligt att
i längden utestänga katolikerna från parlamentet och
de högre ämbetena.
Från striden om den stora parlamentsreformen till
drottning Viktorias död (1830-1901). Den franska
julirevolutionen inföll nästan samtidigt med Georg
IV:s död och hans broder Vilhelm IV:s (1830-37)
uppstigande på tronen. Härmed fingo sträfvandena
efter en reform af underhuset ny och ökad fart. Ett
fåtal öfverhusmedlemmar och andra jorddrottar kunde
genom öppen eller hemlig inverkan på de valkretsar,
som berodde af dem, i själfva verket förfoga öfver mer
än två tredjedelar af platserna i underhuset, som af
gammalt voro ytterligt ojämt fördelade, så att de
mest förfallna "ruttna köpingar" (rotten boroughs)
fingo välja två ombud, medan t. ex. Birmingham och
Manchester ej hade ett enda. Lika ojämt fördelad
var äfven valrätten, som i en del fall tillkom
korporationer af några få personer. Konungen var böjd
för en reform, och en whigministär tillsattes under
lord Grey, sedan Wellington störtats (nov. 1830)
genom en koalition mellan whigs och missnöjda tories
af Cannings politiska skola ("Canningiter"). Men
öfverhuset satte mot reformen det mest hårdnackade
motstånd, som ej bröts förr, än ett parlament blifvit
upplöst (1831) och konungen hotat att framtvinga
ett bifall genom peersutnämningar i massa. Folkets
stämning var oerhördt upphetsad, och inför den
öfverhängande faran af en revolution gaf öfverhuset
efter och biträdde reformbillen, som blef lag 7 juni
1832. De små städernas representation inskränktes
eller upphäfdes; de indragna platserna fördelades på
folkrikare valkretsar, och rösträtten gjordes beroende
af en viss census. Det var en af de mest omfattande
förändringar, som på fredlig väg genomförts i ett
lagbundet samhällsskick, då den gamla aristokratien
fick dela med sig af sin makt åt den uppväxande
bourgeoisien. Lord Durham och lord John Russell jämte
den i underhuset högt ansedde lord Althorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
