Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som franska uppviglingar framkallat på det af
engelsmännen misshandlade Irland, kväfdes med blodig
stränghet (1798) och ledde till, att ön 1800 förlorade
sitt egna (protestantiska) parlament, och till
Irlands union med S. (se Irland, sp. 864). Däremot
förstod England mästerligt att mot Napoleon betjäna
sig af resningen i Spanien, där Wellington mot hans
välde riktade tungt drabbande slag. I Indien hade
redan konventet knutit förbindelser med Tippo Sahib
af Mysore, Haidar Alis son, och jakobinklubbar hade
bildat sig vid "medborgaren-sultanens" hof, men han
fann 1799 döden i sin eröfrade hufvudstad. Maratternas
nederlag stadfäste än mera S:s makt, så att dess
indiska rike, långt ifrån att försvagas, blef allt
fastare grundadt samt nådde en vidd och en folkmängd,
vida utöfver det napoleonska väldets på höjden af
dess storhet. Ett krig med Förenta staterna (1812-15)
lämnade väl allting i samma skick som förut, men
väckte - i synnerhet genom brittiska truppers sköfling
af den eröfrade unionshufvudstaden Washington (1812)
- i den unga republiken ett nationalhat mot England,
som länge lefde kvar och lätt kunnat leda till de
mest ödesdigra följder för de båda folken. Det
mest storartade af Napoleons angrepp på England
var kontinentalsystemet (se d. o.), hvarmed han
tänkte träffa det engelska nationalvälståndet i dess
lifsrot; men äfven detta misslyckades och ledde ej
till andra följder, än att S:s beröring med fastlandet
för en kort tid minskades, så att den europeiska
kontinenten fann sig mera hänvisad till sin egen
industri, hvaremot den brittiska fann ersättning i nya
och stärkta förbindelser med andra världsdelar. När
den långa jättekampen ändtligen nått sitt slut
och S. sändt den fångne kejsaren till S:t Helena,
hade dess kolonialmakt, oaktadt många eröfringar
återställdes, vunnit betydlig tillökning. I Europa
behöll det Helgoland, Malta och Joniska öarna. Utom
Europa hade det mest riktat sig på det af Frankrike
kufvade Hollands bekostnad, och, äfven då Holland åter
blef fritt, behöllo engelsmännen Kaplandet, Ceylon och
en del af holländska Guyana. Först 1824 fastställdes
gränsen mellan de brittiska och de holländska områdena
i östra Asien, så att S. fick härska på fastlandet,
Holland på Sundaöarna. Från Frankrike tog England
i freden ett par små västindiska öar och det genom
sitt läge på vägen till Indien viktiga Ile-de-France
(Mauritius). Konungahuset förstod dessutom att skaffa
sitt kära Hannover vidgadt område och värdighet
af konungarike.
På S:s inre historia visade krigen först sin
återverkan genom en reaktionär strömning,
som på 1790-talet ledde till hårda ingrepp i
den medborgerliga friheten (suspendering af
Habeas-corpus-akten 1794, politiska processer
i mängd, inskränkning af församlings- och
föreningsfriheten 1795). Pitt hade vid genomförandet
af unionen med Irland 1800 tänkt sig "katolikernas
emancipation" (afskaffande af de föråldrade
bestämmelser, som beröfvade dem politiska och många
sociala rättigheter) som en nödvändig konsekvens
af unionen. Då han mot konungens envisa motstånd ej
kunde inlösa de löften, som han gett i denna riktning,
afgick han mars 1802. Hans efterträdare, den svage
och inskränkte Addington,
afslöt "den experimentella freden" i Amiens med
Napoleon, men var ej mannen att rida ut den storm, som
utbröt, när kriget 1803 åter blossade upp och Napoleon
i Boulogne samlade en invasionsarmé mot England. Han
afgick april 1804, och Pitt, som förgäfves sökt
åstadkomma en nationell samlingsministär, öfvertog
regeringsmakten i spetsen för en ministär af idel
tories (Portland, den reaktionäre lordkanslern lord
Eldon, Dundas och de uppåtstigande yngre förmågorna
Perceval, Castlereagh, Canning och Huskisson). Pitt
afled (23 jan. 1806) under det nedstämmande intrycket
af Napoleons stora seger vid Austerlitz (2 dec. 1805),
och den af Grenville bildade nya ministär, som
följde, kallad "The ministry of all the talents",
räknade visserligen många talangfulla män bland
sina medlemmar, men saknade, trots att Fox till
sin död (sept. 1806) innehade utrikesportföljen,
alldeles kraft och sammanhållning. Dess enda betydande
statsmannahandling var genomdrifvandet af lagen om
slafhandelns afskaffande (mars 1807). Grenville föll,
liksom före honom Pitt, på en konflikt med konungen
om katolikernas emancipation (mars 1807), och en
toryministär under Portland följde med Perceval,
Canning och Castlereagh som ledande ministrar. Genom
en rad ryktbara Orders in council af 1807 dref
ministären handelskriget mot Napoleon till sin
spets, och den angrep honom på en sårbar punkt genom
att flytta det brittiska landkrigets tyngdpunkt
till Pyreneiska halfön; konflikter inom kabinettet
efter den misslyckade expeditionen till Walcheren
1809 vållade dess rekonstruktion med Perceval som
premiärminister (Canning och Castlereagh aflägsnades
efter den duell, hvari en personlig politisk tvist dem
emellan kulminerat) och lord Wellesley, Wellingtons
broder, som utrikesminister. Ministären genomdref
(febr. 1812), att prinsen af Wales utsågs till
regent, sedan Georg III:s sinnessjukdom konstaterats
vara obotlig. Mordet på Perceval (maj s. å.) ledde
till en ny rekonstruktion af toryministären. Lord
Liverpool blef förste skattkammarlord, Castlereagh
utrikesminister, den unge lord Palmerston
krigsminister. Det var denna ministär, som ledde
S:s politik under Napoleonskrigens sista skede,
och sedan, tid efter annan lätt rekonstruerad,
ända till 1827.
Segern öfver Napoleon var omsider vunnen, men den
var dyrköpt. Krigskostnader och subsidier till de
allierade hade drifvit statsskulden upp ända till
900 mill. pd st. Den till följd däraf ofantligt
ökade skattebördan påskyndade utbrottet af ekonomiska
kriser, som också ytterst hade sin rot i de af kriget
framkallade missförhållandena. Dessa skärptes, när en
stor del i krigsindustrierna sysselsatta arbetare vid
fredsslutet drabbades af arbetslöshet, och de ledde då
till en nöd bland massorna, som gaf upphof åt häftiga
folkrörelser, i synnerhet då jordadeln 1815 genomdref
ett långt gående förbud mot införsel af utländsk
spannmål, för att på konstlad väg uppehålla de
sjunkande sädesprisen 1816 års dåliga skörd stegrade
ytterligare nöden. Missnöjets utbrott (t. ex. "the
Spa-fields riot") i London dec. 1816 kväfdes med
hårdhet, och 1817 gaf den lydiga torymajoriteten
i underhuset sitt bifall till Habeas-corpus-aktens
suspendering. Snart följde nya missnöjesutbrott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
