Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storbruket; och gynnadt af exportpremier o. d.,
nådde detta redan då en höjd, som gjorde täflan
omöjlig för de små jordegarna. Dessa måste i stor
utsträckning sälja sin jord till godsherrarna,
och under det ett själfegande och själfständigt
bondestånd småningom upphörde att finnas till, trädde
i dess ställe en talrik, af jorddrottarna beroende
klass af arrendatorer. Motsatsen mellan bördens och
börsens aristokrati, mellan det fasta och det lösa
storkapitalet, fann inom det parlamentariska lifvet
alltmer sitt uttryck inom de gamla partierna tories
och whigs. Det förra hade sitt hufvudstöd på landet
och höll strängt på den gamla engelska sedvanerätten
med dess många ålderdomliga egenheter, men äfven
med dess djupa aktning för de ärfda friheterna; det
senare hade - ehuru det äfven fanns en inflytelserik
jordegande whigaristokrati - dock sin kärna i
de större städerna och påverkades i växande grad
af upplysningstidehvarfvets reformtankar. Innan
de kraf på grundlig ombildning af underhuset,
hvilka började framträda som en följd af den
pågående sociala omhvälfningen, hunnit vinna
gehör inom parlamentskretsarna, invecklades S. i
de franska revolutionskrigen, och därigenom kom
det inre reformarbetet att för lång tid träda
tillbaka. Lofvärda ansatser hade dock redan på
1780-talet försports, i främsta rummet härrörande från
den yngre William Pitt, som visade sig vara en icke
ovärdig son till sin 1778 aflidne store fader. Lord
North hade af en växande harmsen folkmening
nödgats afgå 1782, då kapitulationen vid Yorktown
ådagalade utsiktslösheten af ytterligare försök att
hindra de nordamerikanska koloniernas fullständiga
oafhängighet. Den nya ministären under Rockingham,
med Charles Fox och Chathams lärjunge lord Shelburne
som de inflytelserikaste ministrarna, råkade vid
Rockinghams redan juli 1782 timade död i upplösning,
och dess reformfientliga fraktion, hvilken hindrat en
af den yngre Pitt framlagd bill om parlamentsreform,
fick öfvertaget öfver den reformvänlige Shelburne,
hvilken efter Rockingham blifvit kabinettets chef. En
koalitionsministär Fox-North kom till stånd (mars
1783) med hertigen af Portland som ledare till namnet
och genomdref fredsslutet med de nordamerikanska
kolonierna och deras bundsförvanter. Konungen
afskydde whigaristokratiens anspråk på att bestämma
regeringskursen, och stöd af folkmeningen kunde
ministären ej heller vinna. Behandlingen af det af
Edmund Burke utarbetade lagförslaget om reform af
Brittisk-ostindiska kompaniets förvaltning af Indien
(Fox’ "India bill") urartade till en makttäflan om det
inflytande på parlamentspartierna rätten att utse
medlemmar i det kontrollerande förvaltningsrådet
skulle medföra. Genom personlig påtryckning
på lorderna lyckades konungen stjälpa billen i
öfverhuset; han kunde sedan afskeda ministären och
anförtro den nyas bildande åt Pitt (dec. 1783),
hvilken varit skattkammarkansler i Shelburnes
ministär. Den ungdomlige nye premiärministern (han var
blott 24 1/2 år) vann genom parlamentsupplösning 1784
tillfredsställande underhusmajoritet och genomförde
s. å. en "India bill", som var den af Fox föreslagna
betydligt öfverlägsen. Han lyckades däremot ej få
sina egna anhängare med på lagförslaget om
parlamentsreform (1785), men slöt 1786 en af A.
Smiths idéer präglad handelstraktat med Frankrike
och gaf handelsfriheten vidgadt spelrum i sina
reformåtgärder för Irland.
Franska revolutionens utbrott (1789) hade slagit S.,
liksom hela Europa, med häpnad. Det visade sig dock
icke hugadt att följa emigranternas maningar och draga
svärdet för det bourbonska konungadömet, ehuru ett
parti, med Burke i spetsen, ifrigt eggade därtill. Ej
ens den djupa harm, som Ludvig XVI:s afrättning
(jan. 1793) väckte äfven i S., skulle ha ledt till
krig, om ej konventet börjat drifva eröfringspolitik;
och det var Belgiens införlifvande med Frankrike, som
närmast gaf anledning till den fruktansvärda kamp,
hvarur det brittiska riket först efter mer än tjugu
år skulle utgå som segrare. Det var af gammalt ett
hufvudsyfte för de engelske statsmännen att till
hvarje pris hindra Frankrike att besätta Belgien,
där det vid Scheldes mynning kunde komma i ett farligt
grannskap till de brittiska kusterna. Det var ej svårt
att se, hvad ett dylikt grannskap kunde innebära, om
eröfringslusten finge makt med det franska folket
och om detta blefve hågadt att utkämpa den förut
förnämligast till hafvet och fjärran världstrakter
förlagda sekellånga kampen på Englands egen mark
och ändtligen med ett afgörande slag träffa den
gamle motståndaren i hjärtat. Den enklaste känsla
af själfbevarelse bjöd England, som på lång
tid ej sett en fientlig soldat beträda dess jord,
att med uppbjudande af sina yttersta krafter afvärja
en dylik fara. Dess deltagande i revolutionskrigen
och än mer i kampen mot Napoleon får därför en helt
annan prägel än fastlandsmakternas. Det kämpar ej som
Österrike det gamlas förtviflade strid mot det nya;
det försvarar i själfva verket sitt herravälde på
hafven i det sista och fruktansvärdaste af sina
kolonialkrig. Till krigets ideliga förlängning
medverkade dock i ej ringa mån konungens envisa
fasthållande vid sina bourbonska sympatier och hans
ifver att skydda sitt Hannover, som sålunda än en
gång kom att öfva ett betydelsefullt inflytande på
den engelska politiken. Emellertid var det Frankrike,
som efter föregångna ömsesidiga utmaningar förklarade
kriget (1793); men då tärningen en gång var kastad,
visade sig S. fast beslutet att en gång för alla
fullfölja kampen till det yttersta. Det var därför,
som Pitt alltigenom visade sig som Frankrikes
oförsonligaste och mest outtröttlige fiende; det var
därför, som han ideligen smidde nya planer, hopfogade
nya koalitioner, uppväckte nya fiender jämte de gamla
och eggade bundsförvanternas mod, när helst det syntes
börja slappas. Aldrig har väl det brittiska riket så
utvecklat hela sin kraft som i sin kamp på lif och död
med världseröfråren, som traktade efter intet mindre
än dess fullständiga undergång. Freden i Amiens (mars
1802) gaf blott ett kort andrum; Napoleons öfvergrepp
visade nödvändigheten att sätta en gräns för hans
maktutvidgning och bragte striden att flamma upp på
nytt (1803). Den på fastlandet allsmäktige
själfhärskaren måste med grämelse se Nelsons sjösegrar
vid Abukir 1798 och Trafalgar 1805 göra slut på
hvarje utsikt för honom att härska äfven på hafven,
och alla hans planer att från franska kusten våga en
landstigning i England visade sig outförbara. Ett
resningsförsök,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
