Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro för en gång ense om att i stram, kortsynt
maktfullkomlighet hålla på sin höghetsrätt. Fåfängt
varnade Pitt i frihetens namn, fåfängt förenade de
yngre statsmännen Fox och Burke sina vältaliga röster
med hans. Såg regeringen sig tvungen att aflysa en
pålagd skatt, infördes genast en annan, om ock endast
för att ge uttryck åt moderlandets beskattningsrätt
(så tetullen 1770). Men kolonisterna höllo orubbligt
fast vid sina kraf och läto hvarken påverka sig däraf,
att de af parlamentet beslutade pålagorna sänktes
till ett minimum, eller däraf, att dessa summor
anslogos till koloniala ändamål. Ännu på 1760-talet
tänkte ej många af deras ledande män på koloniernas
lösslitande från moderlandet; men omständigheternas
makt tillspetsade alltmer konflikten. Kolonierna
började värna sin rätt till själfbeskattning med
vapen i hand, och följden blef de tretton koloniernas
själfständighetsförklaring 4 juli 1776 (se
Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1214-16). De för
sitt oberoende kämpande kolonierna funno efter
hand villiga förbundsvänner i Frankrike (1778)
och Spanien (1779), som ville återvinna så mycket
som möjligt af det land de förlorat eller i alla
händelser genom koloniernas frånskiljande försvaga
S:s makt och återgälda de gamla nederlagen. Sedan
S. flera gånger under kriget bjudit handen till
försoning och återförening, måste det i freden i
Versailles (1783) erkänna de tretton koloniernas
själfständighet. Men Canada mäktade hvarken dessa
eller Frankrike skilja från S.; och det väldiga
kolonialrike, som sträckt sig från Labrador till
Florida, var splittradt i två hälfter. På hafvet
hade den brittiska sjömakten värdigt häfdat sin
ställning mot Frankrike och Spanien, till hvilka
fiender äfven kom det från sin storhetshöjd nästan
omärkligt nedglidna Holland. Kriget mot Holland
blef utan viktiga följder; mot Frankrike och
Spanien försvarade sjöhjälten Rodney med framgång
Västindiska öarna. Däremot gick Menorca förloradt,
under det Gibraltars fästning på ett lysande sätt
höll ut en i krigshistorien minnesvärd belägring
(1782-83). Freden återgaf Menorca och Florida åt
Spanien, Tobago och besittningarna vid Senegal åt
Frankrike; alla andra i kriget gjorda eröfringar
återställdes ömsesidigt. Utanför de nya Förenta
staterna (i en fast union med detta namn sammanslötos
de frigjorda kolonierna först 1789) hade alltså det
brittiska kolonialväldet ej lidit nämnvärdt afbräck. I
Indien hade väl Frankrike lyckats mot S. uppkalla
en ny och fruktansvärd fiende i Haidar Ali, raja af
Mysore; men Warren Hastings (se d. o.) fullföljde
på ett värdigt sätt sin föregångare Clives verk, och
det brittiska väldet i Indien kvarstod vid krigets
slut i oförminskad styrka.
Oafsedt förlusten af de tretton kolonierna hade
S. sålunda på ett ganska lyckligt sätt försvarat
den maktställning det under föregående krig
vunnit. Handeln med det raskt uppblomstrande Amerika
blef snart vida lifligare och mera inbringande såsom
fri, än då den skyddats af stränga påbud. James Cook,
Söderhafvets Columbus, hade genom sina upptäckter på
det södra halfklotet visat vägen till en ny världsdel,
Australien, som med tiden i någon mån skulle ge
vederlag för hvad i Amerika gått förloradt. Men det
hade kostat dryga offer såväl att förvärfva som att
försvara det brittiska
kolonialväldet. Statens skuld hade stigit i oerhörd
grad; efter att på 1730-talet ha utgjort omkr. 54
mill. pd st. hade den vid freden 1748 stigit till
78, 1763 till 146 och 1783 ända till 257 mill. Dess
sänkande blef sedermera ett af hufvudföremålen för
de brittiske statsmännens omsorger; men faran af
en dylik skuldbörda minskades i ej ringa mån däraf,
att det här till största delen gällde en skuld till
inländska fordringsegare, hvarjämte äfven samtidigt
det allmänna välståndet stegrats efter en icke mindre
storartad måttstock. Stegringen tog sin början, då
S. höjde sig till världshandelns hufvudmakt, och
den ledde till en social revolution, som icke var
mindre genomgripande därför, att dess fortgång var
nära nog omärklig. Det är medelklassens, det "tredje
ståndets", höjande till allt större betydenhet, till
en grad af inflytande vida högre än på fastlandet,
som främst kännetecknade denna utveckling. Den
brittiska handelns uppblomstring medförde en tillväxt
i köpmännens rikedom, som snart i sin ordning ledde
till en alltmera märkbar förändring i deras sociala
ställning. Genom sin stigande kapitalstyrka kunde
S. snart utsträcka sin öfvermakt från världshandelns
område till storklassens, det "tredje ståndets",
höjning till allt vidsträcktare användning, och denna
utveckling påskyndades af mekaniska uppfinningar,
egnade att på det industriella området åstadkomma
den fullständigaste omhvälfning, som världen någonsin
skådat. Det var nu, som Arkwright genom uppfinningen
af spinnmaskinen lade grunden till Lancashires
bomullsindustri; det var nu, som Watt genom sin än
mera storartade uppfinning ställde ångan i industriens
tjänst samt gaf England och Wales användning
för deras väldiga stenkolslager och därmed S. ett
öfvertag på storindustriens område, som ingen annan
makt i världen under mer än ett sekel framåt kunde
tänka på att göra det stridigt. En stark väckelse
fick äfven det brittiska affärslifvet mottaga från
den ekonomiska vetenskapens nydanare, A. Smith. Då
merkantilsystemet haft sin dryga andel i skulden
för koloniernas affall, var hans system med sin äkta
engelska lära om fri täflan, där hvar man fick svara
för sig själf under minsta möjliga inblandning af
staten, förträffligt egnadt att tränga igenom på alla
områden och gjuta nytt lif i alla näringar. S. blef
med hvarje dag rikare; handelns och industriens
stormän med sina hopade millioner reste djärft
sina hufvud vid sidan af den gamla adelns stolta
ätteläggar. De nye handels- och industrimagnaternas
sträfvan efter en politisk makt, som svarade mot deras
sociala betydenhet, förde dem in i whigpartiets led,
och frågan om en parlamentsreform började redan på
allvar bringas å bane. Men denna reform mötte segt
motstånd hos aristokratien, hvars intressen den på
det ömmaste berörde. Underhuset behärskades till
största delen af de ombud, hvilkas val jordadeln
genomdrifvit i de många småstäder, som lågo på dess
gods eller inom gränsen för dess inflytande. Och
detta inflytande var snarare ökadt än minskadt, så
länge jordadelns rikedomar växte i bredd med handels-
och industrikapitalisternas. Engelsmännens gamla
motvilja mot arfvejordens delning och deras sträfvan
att samla all ättens jord på en hand ha låtit den
fasta egendomen samlas hos allt färre egare med ty
åtföljande utveckling af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
