Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrde landet. Men äfven han skulle i det längsta
se sitt inträde i rådkammaren motarbetadt af den
kungliga afund, som ej tålde att se sig ställd i
skuggan af en öfverlägsen förmåga. Efter att 1756 ha
fått plats i Devonshires kabinett (i ministären hade
bröderna Pelham 1746 mot konungens motstånd beredt
honom plats) fick han redan våren därpå vika för
sina motståndares ränker, men nu dröjde det blott
några månader, innan konungen (juni 1757) måste
återkalla honom och lämna honom högsta ledningen
af statens ärenden (den med honom efter många
skiftande konflikter försonade Newcastle var som
förste skattkammarlord nominellt kabinettets främste
man). Den tid Pitt stod i spetsen för styrelsen var
kort - endast till 1761 -, men dessa få år räckte till
att bereda S:s öfvergång från en europeisk stormakt
till ett världsvälde. Hans styrelse var nationell
i ordets högsta mening; i Europa gaf han sitt stöd
åt Preussen såsom den protestantiska hufvudmakten på
fastlandet, och i de andra världsdelarna var det han,
som slutligen lyckades ge S. herraväldet på jordens
alla haf och befästa grundvalarna för de brittiska
koloniernas utveckling.
Nu blef hertigen af Cumberland ändtligen skild från
det befäl, som han så illa utöfvat; och under hans
efterträdare, hertig Ferdinand af Braunschweig,
upprättades snart åter den engelska vapenäran. Men
vida större händelser timade i kolonierna. Det var
inga väldiga strider, som där utkämpades, men de
skulle bli afgörande för alla tider. På spillrorna af
Stora Moguls välde, som sjunkit ihop under det tunga
slag, hvarmed Nadir schah och maratterna, utan att
veta det, banat vägen för de europeiske eröfrarna,
lade Clive (se denne) den fasta grunden till Englands
indiska rike. I Amerika köpte Wolfe (1759) med sitt
lif den seger öfver fransmannen Montcalm, som gaf
Canadas hufvudstad Quebec i S:s våld; och Amhersts
eröfring af Montreal året därpå gaf det sista slaget
åt Frankrikes välde i Nord-Amerika. Genom bourbonska
familjefördraget af 1761 invecklades äfven Spanien
i kriget och utsatte därigenom sina kolonier för
brittiska angrepp.
Freden i Paris 1763 kostade Frankrike hela dess
ofantliga besittningar på Amerikas fastland. Canada
och dess biländer tillföllo S. och af Louisiana
(hvarmed då betecknades hela Mississippidalen)
allt hvad som låg ö. om floden med undantag af
New Orleans, hvaremot återstoden lämnades till
Spanien som ersättning för det till England afträdda
Florida. Spanien lyckades icke återvinna Menorca
eller Gibraltar, men väl de under kriget eröfrade
Habana på Cuba och Manila på Filippinerna. Frankrike
återfick en del af sina västindiska småöar, som under
kriget gått förlorade, samt Pondichéry m. fl. orter
i Indien, en ringa återstod af det välde, som det där
förspillt. Det var den mest lysande fred S. någonsin
af slutat, och dock skulle den ha bragt det ännu
större förmåner, om Pitt fortfarit att leda dess
politik. Men han hade redan två år förut nödgats
afträda från makten, och andra fingo nu skörda frukten
af hans arbete.
Mycket hade blifvit annorlunda i S., då Georg II:s
sonson Georg III besteg tronen, som han innehade i
sextio år (1760-1820). För första gången på långliga
tider bar en infödd engelsman
kronan, och folket kunde fastare sluta sig kring det
nu åter nationella konungadömet. Georg III saknade
därför den anledning hans företrädare haft att stödja
sig på whigs och kunde fritt följa sin böjelse att
sluta sig till tories, hvilka för länge sedan uppgett
alla tankar på en stuartsk restauration. Hos dem
trodde han sig finna mera sympati för det stärkande
af den personliga konungamakten, som var syftet
för hans målmedvetna sträfvan, Konflikter mellan
konungen och Pitt blefvo därvid oundvikliga, och redan
okt. 1761 lämnade Pitt ministären med anledning af
sina kollegers och konungens vägran att omedelbart
förklara Spanien krig. I kabinettet hade redan
tidigare inträdt den skotske toryn lord Bute, en
trångbröstad, af folket illa tåld man, som förut ledt
Georgs uppfostran och som efter dennes tronbestigning
var hans närmaste förtrogne, vid Pitts afgång blef
kabinettets ledande man samt 1762 äfven efterträdde
Newcastle som förste skattkammarlord. Länge kunde
han ej bibehållas vid makten, men hans närmaste
efterträdare voro politiskt föga betydande män,
och bakom deras rygg fortfor han att styra konungen
under ideliga ingrepp i rådkammarens och parlamentets
rättigheter. Som förste skattkammarlord efterträddes
Bute 1763 af George Grenville, hvilken redan 1765
lämnade rum för en svag whigministär under markisen
af Rockingham. Den följdes 1766 af ett kabinett, hvars
främste man var Pitt, nu upphöjd till earl af Chatham,
med Charles Townshend som underhusets ledare,
men Pitts 1767 utbrutna sinnessjukdom förlamade
äfven denna ministärs handlingskraft, och 1770 vann
konungen sitt mål att - med lord North som förste
skattkammarlord - få till stånd en ministär, som var
beroende af hans egen vilja och ej framsprungen ur
parlamentspartiernas makttäflan.
Den afgörande seger, som ställt S. utan medtäflare
i Nord-Amerika, skulle ge dess amerikanska välde
den svåraste stöt i det ögonblick, då det syntes
som bäst tryggadt. Kolonierna kunde nu utan fara
för yttre angrepp taga upp mot moderlandet striden
för de fri- och rättigheter, som deras inbyggare
på grund af gammal engelsk rätt och sed gjorde
anspråk på. Det ännu allrådande merkantilsystemet,
till hvars statsekonomi det hörde att taga in så
mycket och ge ut så litet som möjligt, lade sig vinn
om att tillämpa den satsen, att den enes död är den
andres bröd; och hvarje stat sökte därför med godo
eller ondo utvidga sitt eget och inskränka de andras
handelsområde. Denna sträfvan efter nya marknader
var yttersta orsaken till de många kolonialkrigen;
men det ledde äfven därtill, att moderlandet sökte
höja sitt välstånd genom att minska koloniernas. De
senare voro hänvisade att handla uteslutande med
det förra, och stränga påbud hämmade all samfärdsel
med utlandet. Detta skulle man dock funnit sig i,
om ej parlamentet tagit sig för att, kolonierna
oåtsporda, lägga tullar och stämpelskatter på
dem. Nu upplågade striden om beskattningsrätten, som
parlamentet tillerkände sig och äfven utöfvade, men
som kolonierna blott ville medge de af dem själfva
valda lokala representationerna. Denna rättstvist
skulle lyckligen ha bilagts, om S. blott unnat dem
hälften af de friheter det numera villigt skänker
alla delar af sitt stora kolonialrike. Men konung,
ministrar och parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
