Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bundsförvanter, särskildt af Preussen. S:s utrikespolitik
under Georg I:s tid utmärktes f. ö. genom en stark
påverkan af den franska. Walpole störtades 1742,
sedan han ej kunnat hindra, att assiento-tvisterna
1739 invecklat landet i krig med Spanien. Detta krig
antog snart ett större omfång, då det för S:s del 1743
sammanföll med det efter kejsar Karl VI:s död 1742
utbrutna österrikiska tronföljdskriget (se d. o.),
och det blef den första i den rad af väldiga strider,
där S. och Frankrike på världshafvet böljor, i Indiens
djungler och på Amerikas prärier brottades på lif och
död om herraväldet öfver två världsdelar. Väl slöts
kriget genom freden i Aachen 1748 utan landvinning
för S., då gjorda eröfringar ömsesidigt återställdes,
och väl hade det ej kunnat hindra den franske hjälten
Dupleix att i Indien bereda möjligheter för eröfringen
af ett stort rike åt hans fädernesland, men genom
vunna sjösegrar hade S. häfdat sina vapens ära, och
dess makt på hafvet var starkare än någonsin. Bredvid
denna jättekamp förbleknar alldeles minnet af dess
deltagande i fastlandets kabinettskrig, där furstar
och statsmän bröto besvurna fördrag och sletos om
land och folk eller bytte bort dem som åkertegar och
boskapshjordar. Visserligen segrade Georg II 1743 vid
Dettingen öfver en fransk armé, men konungens son,
hertigen af Cumberland, som sedan förde befälet öfver
S:s här på fastlandet, skar inga lagrar mot den 1745
vid Fontenoy segrande franske fältherren, marskalken
af Sachsen, och S. klagade, att dess intressen
åter igen sattes tillbaka för Hannovers. Själfva
konungahuset skulle genom detta krig se sin
ställning allvarsamt hotad, i det Frankrike, för
att hålla England i schack, förstod att ånyo skjuta
fram det stuartska huset på skådebanan. Den äldre
pretendenten Jakob var nu en gammal man och förblef i
overksamhet ända till sin först 1766 inträffade död,
men hans son Karl Edvard, "den yngre pretendenten"
(se Karl, sp. 1018-19), uppträdde plötsligt - utan
att på förhand ha invigt sin i Rom bosatte fader
i sina planer - aug. 1745 i Skottland för att våga
en kamp för sina fäders tron. Den ridderlige unge
hjälten vann anslutning från skilda håll och kunde
17 sept. intåga i Edinburgh. Uppmuntrad af franska
löften om hjälptrupper, beslöt han (nov.) att inbryta
i England. Där stodo i början alla handfallna,
och så godt som utan motstånd gick det dristiga
tåget ända till Derby, men några tecken till en
stuartsk folkresning i England förspordes ej,
och Karl Edvards officerare förmådde honom att (6
dec.), undan annalkande engelska arméer, anträda
återtåget till Skottland. De engelska arméerna
följde efter, och besegrad i det afgörande slaget
vid Culloden (16 april 1746), måste prinsen under
faror och äfventyr söka sin räddning i flykten. De
upproriske straffades med fruktansvärd stränghet. Den
nationella prägel, som resningen fått, då den
egentligen uppbars af de keltiske högländarna,
bestämde regeringen för att i grund nedbryta deras
uråldriga klanförfattning. England, som midt under
sina segrar i främmande världsdelar varit nära att
falla i händerna på en flock oförvägna äfventyrare,
lärde sig af denna sista resning för huset Stuarts sak
inse nödvändigheten att ej stå maktlöst emot framtida
öfverrumplingar, och insikten därom ledde bl. a.
till en utsträckning efter den mest storartade
måttstock af dess landsvägs- och kanalsystem. Som
ledande minister hade Walpole 1742 efterträdts af
Carteret, hvilken redan 1744 störtades, lämnande
makten i händerna på bröderna Pelham (Thomas,
hertig af Newcastle, och Henry). Den senare
var 1746-54 ministärens chef, "ett slags mindre
Walpole, förträfflig finansman, slug och älskvärd
partiledare". Han efterträddes af brodern, som 1756 i
sin tur nödgades afgå och ge rum för en kortlifvad
ministär under nominell ledning af hertigen af
Devonshire (nov. 1756-april 1757).
Mestadels till följd af den oberömliga krigföringen
på fastlandet hade freden i Aachen blifvit mindre
fördelaktig, än väntadt var, men viktigare var,
att den lämnat de hufvudsakliga tvistefrågorna
oafgjorda. Gränsen mellan engelska och franska
området i Nord-Amerika var alltjämt obestämd, och i
västerns vildmarker fortgingo nybyggarnas fejder,
under det indianerna höllo med än den ena, än den
andra makten. Då nu fransmännen sökte besätta hela
den ofantliga Mississippidalen och med en kedja af
fästen förbinda sina besittningar vid Mississippi-
och S:t Lawrenceflodernas utlopp, blef det klart,
att den slutliga kampen stod för dörren, som en gång
för alla skulle afgöra, om romanska eller germanska
nybyggare skulle leda uppodlingen af Nord-Amerikas
vida slätter. Kriget var oundvikligt och utbröt liksom
af sig själft (1755). På samma gång ledde i Indien
den bengaliske fursten Siraj-ud-daulas barbariska
behandling af engelska fångar ("svarta hålan i
Calcutta", se Indien, sp. 528) till ett nytt utbrott
af fientligheterna, efter det såväl S. som Frankrike
hvar för sig länge sökt stärka sitt inflytande och
vidga sitt maktområde genom förbund och motförbund
med de indiske furstar, som de kunnat draga öfver
på sin sida. I Europa var och förblef Hannover
den punkt, där S., själf tryggt mellan sina haf,
alltid kunde såras och som, långt ifrån att tillföra
det någon förstärkning, tvärtom försvagade det och
band dess händer i afgörande ögonblick. Georg II var
naturligtvis bekymrad för, att Frankrike skulle rikta
en stöt mot denna Akilleshäl, och sökte afvärja faran
genom ett förbund med Preussen, hvars själfskrifne
fiende, Österrike, nu slöt sig till Frankrike. Så kom
kriget på andra sidan världshafven att äfven denna
gång flyttas öfver till Europa och att flyta samman
med ett allmänt krig, Sjuåriga kriget (1756-63).
Hertigen af Cumberland, som åter ställdes i spetsen
för den engelska fastlandshären, ledde den ej med
större ära än förra gången, och det kapitalstarka
S. kämpade där mera framgångsrikt med sina penningar
än med sina vapen, då det för s. k. subsidier köpte
sig trupper till krigets förande af penningbehöfvande
tyska småfurstar. Harmen öfver de på fastlandet lidna
förödmjukelserna förde omsider till statsrodret den
ende man, som i dessa afgörande tider var skickad
att leda sitt folks öden. Denne man var William Pitt
(den äldre), sedermera earl af Chatham - kanske den
störste statsman brittiska folket frambragt sedan
Oliver Cromwells dagar. Sedan tjugu år var han känd
som underhusets främste talare och hade alldeles
fördunklat de medelmåttor, som i konungens namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
