Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skickligt ledda underhandlingar förstod England
att betinga sig viktiga förmåner för sin handel
och sjöfart. I freden i Utrecht (1713) lät det köpa
sitt erkännande af bourbonska konungahuset i Spanien
mot Frankrikes afträde af Newfoundland och Akadien
(Nova Scotia och New Brunswick) samt Spaniens af
Gibraltar och ön Menorca. Från Gibraltar behärskade
det inloppet till Medelhafvet, från sina eröfringar i
Amerika kunde det hålla fransmännen i Canada i schack,
af Spanien hade det genom assientofördraget (se
Assiento) betingat sig rätt att under trettio år
med andra makters uteslutande införa negerslafvar
till dess amerikanska kolonier. England - såsom
riket på kontinenten allmänt fortfor att kallas i
st. f. Storbritannien - utgick ur det långa kriget
som en af Europas erkända stormakter, och på hafven
mäktade ingen mer göra det första rangen stridig.
Alla drottning Annas 17 barn i hennes gifte med prins
Georg af Danmark dogo i späd ålder, och mot slutet af
hennes regering trädde därför frågan om tronföljden i
förgrunden. Väl var den i själfva verket redan ordnad
genom 1701 års Act of settlement, som uteslöt Jakob
II:s manliga arfvingar i deras egenskap af katoliker
och näst efter Annas linje tillerkände kronan åt
afkomlingarna af Jakob I:s dotter Elisabet af Pfalz,
alltså närmast åt dennas dotter, kurfurstinnan Sofia
af Hannover. Men drottningen själf syntes böjd
att ge sina känslor som syster försteget framför
sina plikter som regent och ansågs af många verka i
sin halfbroders intresse, medan hon kanske faktiskt
hufvudsakligen leddes af motvilja mot att öfver hufvud
befatta sig med frågan om sin efterträdare. Jakob
II:s son, vanligen kallad "den äldre pretendenten",
som hans anhängare efter faderns död 1701 hälsade
som konung Jakob III (se Jakob, sp. 1186-87),
skulle lätt ha förmått undantränga de för England
alldeles främmande hannoveranerna, om han velat köpa
regeringsmakten medelst ombyte af trosbekännelse. Af
sin hemlige anhängare toryministern Bolingbroke
(S:t John) tillråddes han ifrigt att gå öfver till
den anglikanska kyrkan. Men pretendenten var en
alltför nitisk katolik för att vilja köpa sin krona
med offret af sin tro och en alltför hederlig man
för att följa sina jesuitiska uppfostrares råd och
bedraga sitt folk genom en skenbar omvändelse. Han
vägrade, och innan ännu hans vänner i England hunnit
bli färdiga med sina vidare planer och tillrustningar,
insjuknade Anna plötsligt (juli 1714); på dödsbädden
förmåddes hon (30 juli) att till riksskattmästare
utse hertigen af Shrewsbury, en ifrig anhängare af
hannoveranska tronföljden, och när hon 31 juli afled,
var denna redan faktiskt tryggad.
De fyra Georgarnas tid (1714-1830). Den protestantiske
tronarfvingen var den kort förut, 8 juni 1714, aflidna
kurfurstinnan Sofias son, kurfursten Georg Ludvig af
Hannover, som också genast utropades till konung under
namn af Georg I (1714-27). Den nya konungaätt, som
med honom besteg tronen, företer en rad af mestadels
aktningsvärda medelmåttor, hvilka till såväl skaplynne
som politik vida mera visa sig som hannoverska
kurfurstar än som storbritanniska konungar. Dessa
småtyska prinsar ingåfvo föga aktning hos S:s folk,
ännu mindre hos dess stolta aristokrati, och man
gjorde sig lustig öfver deras rådbråkade tyskengelska
och öfver deras utländska vanor. Men själfva deras
medelmåttighet var till så mycket större fördel
för S:s fria samhällsskick, som den konstitutionella
monarkien fick utbilda sig och stadga sina former utan
störande intrång af några absolutistiska sträfvanden
från konungamaktens sida. Engelska folket fortfor
under Georgarna oafbrutet att bygga på sin framtida
storhet, och den kraft det samlat under 1600-talets
frihetsstrider räckte till att låta det fira lysande
triumfer på den andliga såväl som på den materiella
kulturens område. De engelske deisterna byggde
vidare på den grund, som Newton och Locke lagt,
och förberedde i sin ordning den omhvälfning i de
europeiska folkens åskådning, som i sinom tid kom
till genombrott i franska revolutionen.
Jakobiterna, såsom Stuartarnas anhängare kallades,
hade ej mäktat hindra huset Hannovers tronbestigning,
men ämnade ej låta det förbli i okvald besittning
af makten. En resning under, earlens af Mar ledning
utbröt sept. 1715 till pretendentens förmån, men den
blef utan framgång, och de trogne högländarna spillde
sitt blod förgäfves. När pretendenten ändtligen
beslöt att förena sig med sina vänner, var det
för sent; han landsteg jan. 1716 i Skottland, men
återvände redan i febr. till Frankrike, nöjande sig
med att i främmande länder låta hälsa sig som konung
af sina olyckskamrater i landsflykten. En betydande
del af torypartiet, särskildt bland godsegarklassen,
höll emellertid troget fast vid honom; och mången
ärlig man led djupt af slitningen mellan plikterna
mot sitt fädernesland å ena sidan och mot den han
höll för sin rättmätige konung å den andra. Emot den
jakobitiska torygruppens dynastiska opposition måste
helt naturligt Georg I lika väl som hans son Georg
II (1727-60) stödja sig på whigs. Skedde än detta
mer af intresse än af böjelse, så blef det dock
ej utan inverkan på framtiden. Med sin kärlek till
freden och sitt åsidosättande af den yttre politiken
för den inre gaf whigstyrelsen (ledd under Georg
I:s första regeringsår af Stanhope och Townshend)
mera rum för statsskickets utbildning i en friare
riktning, än motpartiet skulle ha gjort. Särskildt
under George Walpoles (se d. o.) ledning, hvilken
i öfver tjugu år (1721-42) satt vid statsrodret,
företedde det parlamentariska lifvet en allt annat än
tilltalande bild af partigräl och korruption, som i
åtskilligt påminner om vår egen frihetstid med dess
hattar och mössor och dess tyskfödda konungar. Den
utländska politiken påverkades ej till sin fördel af
de hannoverska intressena. S. hade ingen nytta af,
att Hannover under Stora nordiska kriget 1715 passade
på tillfället att rycka till sig Bremen och Verden
och efter Karl XII:s död lyckades vinna erkännande af
detta förvärf från det till döds utmattade Sverige,
under det S. för denna hannoverska eröfringspolitiks
skull måhända rent af ett ögonblick riskerat en
förenad svensk-rysk invasion till pretendentens
förmån. I Nordiska krigets afveckling tog
S. framträdande del, men Georg I:s planer att
stäcka Rysslands farligt växande makt vid Östersjön
strandade på Sveriges svaghet och omöjligheten för
honom att i det afgörande ögonblicket vinna medverkan
af handlingskraftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
