Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schubert [Jo-], Franz Peter - Schubert [Jo-], Hermann Cäsar Hannibal - Schubert [Jo-], Anna. Se Hildach, E - Schubert [Jo-], Hans von - Schuberth [Jo-], Karl - Schubin, Ossip, pseudonym för A Kirschner (se d. o.) - Schubra, slott vid Nilen. Se Kairo, sp. 563 och kartan - Schuch [Joch], Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1195
Schubert-Schuch
1190
tonspråk hade tidigt blifvit modersmål för honom,
och folkvisan förvandlades på hans läppar till
konstnärligt formad sång. Hans melodi har den
klassiska musikens enkla och säkra konturer,
medan hans harmonik i sin stora rörlighet, sina
dristiga fortskridningar och rikare afskuggningar
röjer romantikern, som trängtar att återge sina
intryck icke i typisk allmänlighet, utan som något
personligen upplefvadt, med alla förtoningar i
känslorna af lifsglädje, längtan och svårmod. Högst
når S. i tonsättningar till betydande lyriker (Goethe,
ett 100-tal, Uhland, Wilh. Muller, Riickert, Heine
och delvis Schiller), men äfven öfver små-poeters
mera torftiga alster, som han ofta okritiskt fattat
tycke för, göt han en förklaringsglans. - Medan
S. som melodiker hör till de främste, utgör hans
harmonisering -i mycket en förebild för Schu-mann,
Liszt och Wagner m. fl. Mindre framstående är han,
till följd af ofulländade studier, som kontrapunktist,
men epokgörande ej blott i den verkliga visan, utan
ock i visformens öfver-flyttning på pianot Hans
impromptun och "moments musicaux" utgöra mönstren
för såväl Schu-manns albumblad som Mendelssohns
"lieder ohne worte", Då S. ändtligen blifvit känd
och populär, ansågs han länge som egentligen blott
sångkompositör, men sedan Schumann tio år efter hans
död upptäckte och framhöll hans C-dursymfoni, har
han alltmer kommit till heders äfven i sina många
orkester-, kammar- och körverk. Väl medförde hans
improvisatoriska arbetssätt en viss flyktighet, som
särskildt i hans större instrumentalsaker orsakade
banala ställen och monotona upprepningar, men flera
af dessa själfulla och klangfagra verk höra till
den absoluta musikens yppersta. Hans operor och
sångspel (bl. a. Aljonso und Estrella, Rosamunde
och Fierabras) ha ej visat sig scen-kraftiga. Af
körverk skref han Mirjams siegesge-sang, Gebel,
Gesang der geister uber den wassern, Nachthelle,
Nachtgesang im walde, Schlachtgesang samt andra
hymner och kantater, oratoriet Laza-rus, flera mässor
och andra kyrksaker. Af hans symfonier äro åtta mer
eller mindre fullständigt bibehållna; den stora och
strålande vårfriska i C dur (1828) samt den elegiska
i H moll (1822; känd först 1865) räknas bland de
allra mest betydande efter Beethoven. S:s tidigare,
ganska beethovenska B-dursymfoni (1814) har nu börjat
bli en kär gäst i konsertsalen. I kammarmusik flnnas
14 stråkkvartetter (hvaraf de i D moll och G dur
särskildt framstå), 2 pianotrior (en utmärkt i Ess
dur, Fo-rellenkvintett med piano, en stråkkvintett,
en oktett med blåsare samt flera duor för piano och
violin, hvaribland en ypperlig Rondo brillant. För
piano komponerade han ett antal marscher, danser (hans
valser gåfvo uppslag till den Straussiska Wienvalsen),
rondos (bl. a. F-mollphantasie och Diver-tissement
å la hongroise), 20 sonater, Impromptus, Moments
musicaux m. m. Antalet af hans solosånger stiger till
öfver 600, bland hvilka märkas Erlkönig, W änder er,
Lob der thränen, Friihlings-glaube, Ave Maria, Gruppe
aus dem T artarus, Die allmacht, Sei mir gegriisst,
Der tod und das mädchen, Rastlöse liebe, Rosamunde,
Ständchen m. fl. äfvensom de stora sångcyklerna Die
schöne mullerin (1824; en den friskaste idylliska
novell i toner), Winterreise (1826-27; en tragiskt
gri-
pande hjärtesaga, bägge till Wilh. Mullers
diktcykler), Schwanengesang (postum samling,
hvaribland en sådan Heine-sång som Der doppelgänger}j
Gesänge aus Ossian (1814) o. s. v. - Tematisk
förteckning öfver hans kompositioner utarbetades af
Nottebohm (1874). En kritisk helupplaga af S:s arbeten
utgafs i 40 bd 1885-97 af Mandyczew-ski. Biografier
skrefvo Kreissle v. Hellborn (1865), Reissmann
(1873), Niggli (1889), Heuberger (19U2), Duncan
(1905), Klatte (1907), Bourgault-Ducou-dray (1908),
Dahms (1912) m. fl. A. L. (E. F-t.)
Schubert [jo-], Hermann Cäsar Han-ni b a l, tysk
matematiker, f. 1848, sedan 1876 öfverlärare och
professor vid Johanneum i Hamburg, är bekant som
utgifvare af den s. k. ’’Samm-lung Schubert", en
rikhaltig serie af goda läroböcker i matematik och
matematisk fysik (62 bd, 1911). S. har äfven utgett
själfständiga arbeten, af hvilka Characteristicum
der raumkurven 3 ord-nung blifvit prisbelönt af
danska Yidenskabernes selskab 1875. S:s "Fullständig
kurs i aritmetik och algebra" utkom 1886 på sv.
I- F.
Schubert [jo-], Anna. Se Hilda c h, E.
Schubert [jo-], Hans von, tysk evangelisk
teolog, f. 1859 i Dresden, 1891 e. o. professor
i Strassburg, ord. professor 1892 i Kiel och
1906 i Heidelberg, är en af samtidens främsta
kyrkohistoriska forskare och författare. Bland hans
arbeten må nämnas Die alte kirche (1902, i Möllers
"Lehrbuch der kirchengeschichte"), Grundzilge der
kirchengeschichte (5:e uppl. 1914), Kirchengeschichte
Schleswig-H olsteins (I, 1907), viktig äfven för
Sveriges äldsta kyrkohistoria, en rad viktiga
undersökningar till den lutherska reformationens
och bekännelsebildningens tidigaste historia och
till den äldsta formen för germansk kristendom, de
senares resultat sammanfattade bl. a. i Staat und
kirche in den arianischen königreichen und im reiche
Chlodwigs (1912). Som föreläsare är S. högt skattad.
Hj. H-t.
Schuberth [jo-], Karl, tysk violoncellist, f. 1811
i Magdeburg, d. 1863 i Zürich, elev af Hesse
och Dotzauer, företog från 1833 framgångsrika
konsertturer, äfven genom Sverige (1847), och
var under 20 års tid anställd i Petersburg som
musikdirektör vid universitetet, hof kapellmästare
och musikinspektor vid hof teaterskolan. Han skref
två violoncellkonserter, en sonat, fantasier,
variationer m. m. för cello med orkester, en
oktett, tre kvintetter och fyra kvartetter för
stråkinstrument. S. blef 1848 led. af sv. Mus. akad.
Schubin, O s s i p, pseudonym för A. K i r s c h-ner
(se d. o.).
Schubra, slott vid Nilen. Se Kairo, sp. 563 och
kartan.
Schuch [joch], Karl, tysk målare, f. 1840 i Wien,
d. 1903, studerade i Wien, Mimenen, Bru-xelles,
Venezia och i Paris, där han vistades 1882 -94. Han
slöt sig till Leibl och Triibner och tog äfven
starkt intryck af Courbet. Han representerar en
kraftfull målerisk riktning. Arbeten af honom -
präktiga stilleben och små landskap - finnas i
Nationalgalleriet i Berlin, Kunsthalle i Hamburg,
Dresdengalleriet, Nya pinakoteket i München, museet
i Hannover m. fl. st. Han målade äfven genrebilder
och porträtt (bl. a. ett själfporträtt). Från senare
delen af 1880-talet hindrade sjuklighet ho-
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
