Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schuch [Joch], Karl - Schuch [Joch], Werner - Schuch [Joch], Ernst von - Schuchardt [Jochart], Hugo - Schuchardt [Jochart], Karl - Schuckert [Jok-], Siegmund - Schuh [Jo], Franz - Schuiskij, rysk furstesläkt. Se Sjuiskij - Schu-king. Se Kinesiska litteraturen, sp. 91 - Schukowskij, tysk transkription för Zjukovskij [se d. o.) - Schukri pascha - Schukurije, afrikansk folkstam. Se Hamiter - Schulchan aruk - Schulenburg [Jo-), Von der, tysk, från Altmark härstammande adlig släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nom från att arbeta. Monogr. af K. Hagemeister (1913).
G–g N.
Schuch [ʃoch], Werner, tysk målare, f. 1843 i
Hildesheim, studerade arkitektur i Hannover och
var 1870–80 professor vid tekniska högskolan där,
egnade sig sedan åt målning, studerade i Düsseldorf
och München samt har på senare tid varit bosatt
i Berlin. S. målade först bilder från Trettioåriga
kriget, sedan mest från Sjuåriga kriget samt stora
ryttarporträtt
(Zieten vid Hennersdorf och
Seydlitz vid Rossbach samt
kejsar Vilhelm II,
samtliga i Berlins nationalgalleri), väggmålningar
(Slaget vid Leipzig i Feldherrnhalle i Zeughaus m. fl.).
G–g N.
Schuch [ʃoch], Ernst von, österrikisk dirigent,
f. 1847 i Steiermark, d. 1914 i Dresden, var
från 1873 kapellmästare vid hofoperan i Dresden,
som under hans fint konstnärliga ledning häfdade
sin rang som en af de förnämsta lyriska scenerna i
Europa. Han utnämndes 1889 till generalmusikdirektor
och 1899 till geheime hofråd samt upphöjdes
1897 i ärftligt österrikiskt adelsstånd.
E. F–t.
Schuchardt [ʃochart], Hugo, tysk romanist,
f. 4 febr. 1842 i Gotha, studerade i Jena och Bonn,
vistades därpå i franska Schweiz och Italien, vardt
professor 1873 i Halle och 1876 i Graz samt tog 1900
afsked. S. har utvecklat ett mycket omfångsrikt och
betydande vetenskapligt författarskap, af hvars
frukter kunna nämnas
Der vokalismus des vulgärlateins (3 bd, 1866–68),
Ritornell und terzine (1874),
Über Hasdens altrumänische texte (1880),
Kreolische studien (9 dlr, 1882–90),
Slawo-deutsches und slawo-italienisches (1885),
Über die lautgesetze (s. å.),
Romanisches und keltisches (1886),
Baskische studien (I, 1873),
Weltsprache und weltsprachen (1894),
Über den passiven charakter des transitivs in den kaukasischen sprachen (1895),
Romanische etymologien (2 bd, 1898–99),
Baskisch und romanisch (1906),
Die iberische deklination (1907) och
Die sprache der saramakkaneger in Surinam (1914).
I de polemiker, som världskriget framkallat,
har S. deltagit med ströskrifterna
Deutsch gegen französisch und englisch (1914; 3:e uppl. 1915) och
Aus dem herzen eines romanisten (1915).
S. är led. af vet. akad. i Wien.
Schuchhardt [ʃochart], Karl, tysk arkeolog och
prehistoriker, f. 1859 i Hannover, företog
1883–87 resor i arkeologiskt syfte genom
Rumänien, Mindre Asien och Grekland, blef 1889
föreståndare för Kestnermuseet i Hannover och 1908
för den förhistoriska afdelningen af k. museet i
Berlin. Skrifter bl. a.:
Schliemanns ausgrabungen (1890; 2:a uppl. 1891; "Schliemanns upptäckter", bearbetning, 1891),
Die hannoveranischen bildhauer der renaissance 1550–1700 (1909),
Alterthümer von Pergamon (I, 1913–14),
ett efter mycket stor måttstock anlagdt arbete,
med bidrag af många andra lärde. S. har utgett
Atlas vorgeschichtlicher befestigungen in Niedersachsen (1905);
han är en af redaktörerna för "Præhistorische zeitschrift".
J. C.
Schuckert [ʃo’k-], Siegmund, tysk
industriidkare, f. 1846 i Nürnberg, d. 1895 i Wiesbaden,
började sin bana som mekanisk arbetare, tillbragte
flera år i Amerika, där han bl. a. hade anställning
vid Edisons fabriker, samt grundade 1873 en
liten verkstad i sin födelsestad, där han egnade sig
åt arbeten inom det elektrotekniska området. Han
konstruerade en dynamomaskin, som fick stor
användning, och lyckades drifva upp sitt företag
till en ledande ställning inom den elektrotekniska
industrien. (Jfr Elektricitetsmätare). De
s. k. Schuckert-werke äro sedan 1903 förenade
med firman "Siemens & Halske" i Berlin i den stora
sammanslutningen Siemens-Schuckert-werke. 1911 restes
öfver S. en minnesvård i Nürnberg.
Schuh [ʃo], Franz, österrikisk kirurg, f. 1804
i Ybbs, d. 1865, blef 1842 professor i Wien och
föreståndare för kirurgiska kliniken där. Af hans
skrifter må nämnas
Über die paracenthese der brust und des herzbeutels,
Über nervenresektionen,
Pathologie und therapie der pseudoplasmen (1854).
Efter hans död utgåfvos
Abhandlungen aus dem gebiete der chirurgie und operationslehre (1867).
(R. T–dt.)
Schuiskij, rysk furstesläkt. Se Sjuiskij.
Schu-king. Se Kinesiska litteraturen, sp. 91.
Schuk-li, kinesernas namn på Ii. Se Hainan.
Schukowskij, tysk transkription för Zjukovskij (se d. o.).
Schukri pascha [ʃy’-], turkisk general, f. 1854,
d. i juni 1916, tillhörde en gammal krigarsläkt,
sändes 1885 till Tyskland, där han erhöll grundlig
modern militär utbildning, fick efter hemkomsten
snabb befordran, men föll plötsligt i onåd
hos Abd-ul-Hamid och aflägsnades till Adrianopel,
där han länge tjänstgjorde som brigadgeneral.
Efter den ungturkiska revolutionen 1908 kom S:s
militära begåfning åter till heders, och vid
Balkankrigets utbrott 1912 blef han kommendant
i Adrianopel. Hans långvariga och tappra
försvar af denna plats mot belägrande bulgariska
och serbiska trupper vann äfven fiendernas oförställda
beundran.
Schukurije, afrikansk folkstam. Se Hamiter.
Schulchan ’aruk, hebr. (eg. "dukadt bord"), en
vid midten af 1500-talet af rabbinen Josef Karo
(f. 1488, d. 1575) i Safed (Palestina) författad
judisk ritualkodex, judendomens efter talmud
populäraste kanoniska bok, innehåller den definitiva
kodifikationen af judarnas religiösa stadgar, den
s. k. halaka. S. kallas "slutstenen i ett årtusens
utveckling" såsom sammanfattande den religiösa
lagstiftningen sedan talmuds fullbordan (år 500
e. Kr.). Kodifikationerna före S., på 1000-talet
af Isak al-Fasi (Sefer Halakot), på
1100-talet af Mose b. Maimon (Jad Hachazaka)
och på 1300-talet af Jakob b. Ascher (Arba’aturim),
blefvo nämligen ej allmängiltiga. I anslutning
till "turim" har S. fyra afdelningar:
rituella föreskrifter för det dagliga lifvet,
sabbaten och högtidsdagarna (Orach chajjim);
måltidsbestämmelser (Jore de’a); giftermålsbalk
(Eben ha-’ezer); civilrätt (Choschen ha-Mischpat).
1:a uppl. utkom 1550 i Venezia. En spansk edition
utgafs 1568 i Saloniki. Handboken, som först efter
mycken motsträfvighet fick allmänt gällande kraft,
innehåller jämte den af Karo fastställda
texten Krakaurabbinen Mose Isseries (1520–72)
tillägg, de s. k. "rema". – Se Hoffmann, "Der S." (1894),
och Tschernowitz "Die entwickelung des S." (1915).
E–s.
Schulenburg [ʃo-], Von der, tysk, från Altmark
härstammande adlig släkt, som är känd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
