Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schubart [Jo-], Christian Friedrich Daniel - Schubert [Jo-], Friedrich Theodor - Schubert [Jo-], Gotthilf Heinrich von - Schubert [Jo-], Franz Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1193
Schubert
1194
(1888), Holzer (1902 och
1905) och Nastriepke (1910).
R-nB.
Schubert [jo-], Friedrich Theodor, tyskrysk astronom,
f. 30 okt. 1758 i Helmstädt, d. 21 okt. 1825 i
Petersburg, blef 1789 led. af ryska vet. akad.,
1800 akademiens bibliotekarie och 1816 verkligt
statsråd. Utom en mängd afhandlingar i astronomi
och besläktade vetenskaper, de flesta publicerade
i ryska vet. akad:s skrifter, utgaf han flera
läroböcker, bl. a. Theoretische astronomie (3 bd,
1798), Geschichte der astronomie (1804) och Populäre
astronomie (3 bd, 1804-10). S. blef led. af svenska
Vet. akad. 1801. B-d.
Schufaert [jo-], Gotthilf Heinrich von,
tysk filosof, f. 1780 i Hohenstein, d. 1860,
professor i naturhistoria i Erlangen 1819 och i
Mtinchen 1827. S. anslöt sig till den schel-lingska
naturfilosofien, men rönte sedan inflytande af Böhme,
Saint-Martin och andra mystiker. Han utgaf en mängd
skrifter, i hvilka han sökte belysa naturföreteelserna
genom sin mystiskt religiösa lifs-åskådning, hvarjämte
han särskildt intresserade sig för drömmarna och andra
yttringar af själslifvets "nattsida". Hans arbeten
Ansichten von der nachtseite der naturwissenschaft
(1808; 4:e uppl. 1840) och Symbolik des traums
(1814; 4:e uppl. 1862; "Drömmarnes symbolik", 1820)
voro mycket lästa och af icke ringa betydelse
för den samtida litteraturen och psykologiska
uppfattningen. Som hans hufvudarbete torde man
kunna betrakta Die geschichte der seele (1830;
5:e uppl. 1878). S:s Vermischte schriften utgåfvos
1857-60. Af intresse för historien om tidens andliga
rörelser är S:s Selbstbiographie (2 bd, 1854-56). Af
S:s vittra verk finnas på sv. "Skildringar ur
lifvet" (1843-44, 2:a uppl. 1861) och "Sagor och
berättelser för barn" (1884). Litt.: E. Merkel, "Der
naturphilosoph S. und die deutsche romantik" (1913).
R-nB. S-e. Schubert [J5-], Franz Peter, österrikisk
tonsättare, viskompositionens största namn, f. 31
jan. 1797 i Lichtenthal, en af Wiens förstäder,
d. 19 nov. 1828 i Wien, var son till en skollärare
med talrik barnskara. S:s ovanliga musikaliska anlag
upptäcktes tidigt af fadern, som gaf honom den första
undervisningen i violinspel och lät honom deltaga i de
flitigt idkade stråkkvartettsöf-ningarna hemma. Hans
vackra sopran förskaffade honom 1808 inträde i den
s. k. kon-vikten, en konstskola för hof kapellet,
där äfven gymnasialbildning meddelades. Den obetydliga
kompositionsundervisning han där åtnjöt af Rucziska -
som förklarade, att S. "redan förut kunde allting och
måtte ha lärt af himlen" - var för hans utveckling af
mindre betydelse än de orkesteröfningar (med Haydns,
Mozarts, Beethovens o. a:s verk), hvari han deltog,
samt en tids teoretiska studier för A. Salieri
(1812). Då S. synes ha saknat
smak för bokliga studier, lämnade han konvikten redan
1813, och för att undgå konskription tog han 1814
plats som lärare i faderns skola, där han likväl
hade tid öfrig till flitigt komponerande; invigd
i Goethes diktvärld, komponerade sjutton-åringen
en så ypperlig sång som Gretchen am spinnrade och
året därpå den mäktiga balladen Erlkönig (förutom
s. å. 6 operor och sångspel, 2 mässor, 4 sonater
och 130 sånger m. m.). Från skolundervisningens släp
befriades han 1816 genom en vän, Franz v. Schober,
som tog honom hem till sig och länge understödde
honom med penningar. Genom samme vän blef han bekant
med sångaren Michael Vogl, som blef den förste och
en af de bäste tolkarna af hans visor. S. förmådde
lika litet som Mozart skapa sig någon oberoende
existens. Den enda anställning han hade var som
musiklärare hos grefve Esterhåzy, på landtgodset
Zelész i Ungern, under sommarmånaderna 1818 och
1824. För öfrigt var han hänvisad till honoraren för
sina kompositioner, hvilka trots hans mot slutet
växande popularitet betaltes skamlöst uselt af
giriga förläggare, som sedan på honom förtjänade hela
förmögenheter. S. förstod alls icke att framhålla sig
eller "imponera på aristokratien", såsom Beethoven
med själfkänsla sade sig kunna; han trifdes bäst i
borgerliga kretsar och var bland främmande ytterst
blyg. Ej heller hade han framgång med sina ansökningar
till några kapellmästarsysslor. Föga hade han väl
ock passat för någon regelbunden tjänstgöring. Han
komponerade med verklig lidelse samt otrolig lätthet
och fruktsamhet. Knappt hade han nedskrifvit en sång,
förrän han började en ny. Detta öfver-ansträngande
lefnadssätt, med rastlöst komponerande och aftnarnas
tillbringande i vänners lag (sådana samkväm, där
han lät höra sina färska tonsättningar, kallades
"Schubertiader"), gjorde, i förening med alltför
torftiga omständigheter, att hans hälsa i förtid
undergräfdes. Han dog redan vid 31 års ålder,
i nervfeber, och begrofs efter egen önskan nära
Beethoven. Minnesstoder öfver S. restes i Wien (1872,
mod. af Kundmann), Gablonz (1900) och Teschen (1901).
S. hör till de mest snillrike och ursprunglige
tonsättare musikhistorien kan uppvisa, och i
visst afseende står han t. o. m. alldeles ensam,
nämligen uti hvad Vogl kallade hans "musikaliska
clairvoyance". Han är fullständig improvisatör,
i detta afseende tonkonstens störste lyriker i
egentligaste mening, och det blef ock hans mission
att ge den konstnärliga fulländningen åt den
mest lyriska musikarten, visan. Den knappa form,
som redan Reichardt och Zelter hade förebildat,
i arkitektonisk anslutning till Goethes lyriska
strofer, fyllde S. med varmt personligt innehåll
och dramatiskt lif. Därjämte ledde han utvecklingen
öfver till den bredare, genomkomponerade vis- eller
romansformen, t. o. m. den halft deklamatoriska,
målande sångscenen eller balladen (Zumsteegs ballader
påverkade honom därvidlag). Allting fick prägeln
af hans blommande fantasi, friskhet och slående
sanning i uttrycket, outtömligt rika melodiska och
harmoniska uppfinning. S. stod i vändpunkten mellan
två musikaliska skeden, klassici-teten och romantiken,
och han har med skäl betecknats som romantikens
klassiker. Beethovens
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
