Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potatissjuka - Potchefstroom - Potemkin, Grigorij Aleksandrovitj - Potemkin-byar - Potens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kräfta, som framkallas af en parasitsvamp,
Chry-sophlyctis endobiotica och visar sig på
potatisknölarna, rötterna och rothalsen som först
hvita, sedan mörknande utväxter. De kunna omforma
hela potatisen till en oregelbunden svulstmassa,
som i fuktighet öfvergår i förruttnelse. Svampen
lefver inuti potatiscellerna som ett plasmodium,
hvari utbildas dels sporhus med talrika svärmsporer,
genom hvilka svampen sprides under sommaren, dels
hvilsporer, som öfverlefva vintern i jorden eller i
den angripna potatisen och således bibehålla svampen
från år till år. Smittan anses kunna bibehålla sig
i jorden flera år. Sjukdomen iakttogs första gången
1896 i Ungern och har sedan uppträdt i England,
Skottland, Irland, Tyskland och 1913 äfven på ett
par platser i Sverige (i Stockholmstrakten). Den
har visserligen mest uppträdt i täppor och mindre
vid egentligt åkerbruk, men då den synes vara i hög
grad smittsam och förödande, ha i flera länder de
kraftigaste åtgärder vidtagits för dess utrotande. I
Sverige har den angripna potatisen förstörts genom
bränning och den åkerjord, där den förekommit,
desinficerats med forma-lin. Andra sjukdomar äro sk
or f (se d. o.) 1. korkskabb, hvitröta, slemmögel,
rotfruktsröta (se Se l er otinia), torrf lack-sjuka,
rotfiltsjuka (se d. o.) och b l a d-rullsjuka
(se Krussjuka). H. J. Dit
Potchefstroom [-stram], en tid kallad V r i j-b u r g,
den äldsta hufvudstaden i Sydafrikanska republiken
(Transvaal), grundad 1838, vid Mooi, en biflod till
Vaal. 9,348 inv. (1904). Luftkurort. Staden belägrades
dec. 1880-mars 1881 af boerna. Om det svek, hvarigenom
dess brittiska garnison förmåddes att kapitulera,
se Cronje, sp. 890.
Potemkin [patjå’mkin], Grigorij
Aleksandrovitj, furst P., rysk hofman, krigare och
statsman, f. 1739 på ett gods vid Smolensk, d. 5
okt. 1791, var son till en obetydlig adelsman i
byn Tjizjovo. Till följd af sin fattigdom bestämdes
P. till kyrkans tjänst och studerade vid universitetet
i Moskva, men visade föga böjelse för det andliga
ståndet och ingick 1754 som soldat i gardet, där hans
atletiska kropp var bättre på sin plats. Vid 1762
års revolution, då kejsarinnan Katarina störtade sin
gemål Peter III, slöt P. sig till Katarinas parti och
blef af henne bemärkt. Han gjordes då till officer
och kammarjunkare samt erhöll stora gods. Efter
en tids tjänstgöring vid ambassaden i Stockholm
blef han anställd vid synoden, kommenderades som
fänrik till den stora lagkommissionen i Moskva 1767,
blef kammarherre och Katarinas älskare, men råkade
därigenom i fiendskap med Aleksej Orlov, som lyckades
genomdrifva, att P. sändes till den mot Turkiet
opererande armén. Detta skaffade honom generalmajors
rang. 1774 återkom han till hofvet, där Orlov en dag
slog ut hans ena öga, men där han snart blef Katarinas
mäktigaste älskare och formligen öfverhöljdes med
utmärkelser, gods och guld. Han erhöll de högsta
ordnarna, blef general en chef, generaladjutant och
generalguvernör i Azov och Nya Ryssland samt vice
president i krigskollegium och ledde den bedårade
kejsarinnan, mot hvilken han var ömsom servil, ömsom
brutal. Ty P. var en sällsam blandning af snille och
cynism, af bildning och råhet, af europeisk kultur
och asiatiskt barbari, en karaktär af så motsatta
egenskaper, att omdömet om honom blir helt olika,
allteftersom man fäster blicken mer på den ena
eller andra sidan af hans person. Äregirig och
härsklysten utan gräns, fick han rikt tillfälle
att tillfredsställa dessa lidelser. Man kan dock ej
påstå, att han alltid så väl använde sin ställning
och sin begåfning. Därför blir totalintrycket
af honom, att han var mera en äfventyrare och
lyckoriddare än statsman och hjälte. Hans inflytande
var emellertid mycket stort, större än någon annans
af Katarinas gunstlingar, särskildt 1774–79, men
äfven sedermera. Detta berodde helt och hållet på
Katarinas bevågenhet och oinskränkta förtroende
till honom. Hon uttalar gång på gång i sina bref
den största beundran öfver hans goda hufvud, hans
skönhet, hans rikedom på idéer. Hon kallar honom
en af tidehvarfvets största och originellaste
personligheter. 1775 blef han rysk grefve; 1776
gjorde Josef II honom till tysk riksfurste, och
äfven Europas andra monarker öfverhopade honom med
utmärkelser. 1783 blef han generalguvernör i södra
Ryssland, 1784 generalfältmarskaik, president i
krigskollegiet och storamiral på Svarta hafvet. I
dessa ämbeten utöfvade han stort inflytande på
Rysslands politik gentemot Turkiet och yrkade häftigt
på ytterligare eröfringar från denna makt. Han
genomdref Krims ockupering och russifiering samt
erhöll därför hedersnamnet "Tauriern" (Chersonesus
taurica var Krims forna namn) och det lysande
s. k. Tauriska palatset i Petersburg, nu riksdumans
sessionslokal. Då kriget med Turkiet 1787 utbröt,
blef P. öfverbefälhafvare samt stormade Otjakov, men
lämnade befälet, då han vunnit de utmärkelser, som han
ännu eftersträfvade. Ehuru han under de senare åren af
sin lefnad vanligen vistades i södra Ryssland, besökte
han ofta Petersburg och förstod att ända till sin död
bibehålla kejsarinnans vänskap och förtroende. Budet
om hans död, som inträffade vid Nikolajev, gjorde
Katarina själf sjuk. P. efterlämnade, trots sitt
praktfulla lefnadssätt, en förmögenhet af öfver
100 mill. rubel. Bland litteraturen om P. märkes
A. Brückner, "P:s gluck und ende" (1870) och
monografien "P." (1892). Jfr Potemkin-byar.
J. F. N.*
Potemkin-byar [patjå’mkin-], gängse benämning på
bedrägliga "skönmålningar", afsedda att dölja en
bedröflig verklighet bakom glänsande kulisser, så som
Potemkin (se d. o.) säges med på afstånd uppställda
teaterdekorationer, föreställande välmående byar,
ha sökt lura kejsarinnan Katarina under en resa på
det af honom förhärjade Krim.
Potens (lat. potetntia), förmåga, inneboende kraft;
form eller grad af potentialitet (se d. o.).
– 1. Filos., inneboende kraft, form l. grad af
potentialitet (se d. o.). Schelling kallar
potenser de olika verklighetsformer, som uppstå genom
bestämda förhållanden mellan det objektiva och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
