Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potatis - Potatisdrank. Se Drank och illustr. till Fodermedel, sp. 701 - Potatiskolera. Se Potatissjuka - Potatiskriget. Se Bajerska tronföljdskriget - Potatiskräfta. Se Potatissjuka - Potatismjöl. Se Stärkelse - Potatispest. Se Potatissjuka - Potatissjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om sjukdomar på potatis se Krussjuka och
Potatissjuka.
O. T. S. (G. L-m.) H. J. Dft.
Potatisdrank. Se Drank och illustr. till Fodermedel,
sp. 701.
Potatiskolera. Se Potatissjuka.
Potatiskriget. Se Bajerska tronföljdskriget.
Potatiskräfta. Se Potatissjuka.
Potatismjöl. Se Stärkelse.
Potatispest. Se Potatissjuka.
Potätissjuka, bot. Med detta namn bland många andra
(potatispest, potatiskolera, torr-röta, höströta,
stockröta våtröta, etc.) betecknas i dagligt
tal sjukdom på potatisens blast, förorsakad
af en snyltsvamp, bladmögelsvamp, Phytophthora
(Peronospora) infestans, jämte därmed följande,
delvis af andra parasiter, vållade sjukdomar
på potatisknölarna. Potatissjuka omtalas redan
under senare hälften af 1500-talet som med all
sannolikhet ursprunglig i potatisens eget hemland
i Syd-Amerika, och säkert torde vara, att den är
införd till Europa från Amerika. Troligen var det
denna sjukdom, som uppges ha uppträdt på skilda
trakter i Europa från 1770-talet cch i Sverige först
i början af 1800-talet. Man hyste då i allmänhet
ännu icke någon större farhåga för densamma, men
den började dock förorsaka större oro, då den 1830
visade sig på Europas fastland och starkt utbredde
sig på Brittiska öarna samt 1840 och 1842 förstörde
från 1/3 till 2/3 a* skörden inom en trakt i Bajern
och utmed Khen. I Danmark och Norge uppträdde denna
sjukdom 1841 och 1842, och sistnämnda år angreps
potatisen inom vissa socknar i Närke och Östergötland
af densamma. 1845 utbredde sig potatissjukan liksom
med ett slag öfver stora områden inom de flesta länder
i Europa. Förhållandet var likartadt under följande
år, och oroligt sökte man utforska rätta naturen hos
denna farsot, som syntes hota att tillintetgöra en af
mänsklighetens viktigaste kulturväxter. Man skyllde
på ålderdomssvaghet hos den genom stjälkknölarna
ständigt fortplantade potatisväxten och på olika
förmodade parasiter. Genom särskilda odlingsförsök
utreddes ovedersägligt 1861 af Anton de Bary, att
sjukdomen har sin grund i den parasitsvamp, som,
efter att åtskilliga gånger ha omdöpts, af honom 1876
erhöll det numera allmänt antagna namnet Phytophthora
inf estans (af grek. fy’ton, växt, och phthora’,
fördärf). Hos denna svamp, som hör till gruppen
Peronosporece inom klassen Oosporece, har man icke
träffat öfvervintrande äggsporer, utan svampmyceliet
fortlefver under vintern i potatisknölarna samt
växer in i de skott ("groddar"), som potatisen
utvecklar, då den planterats, och utbreder sig i
potatisblastens olika delar. Genom klyföppnin-garna på
bladens undersida uttränga fruktbildande svamptrådar,
som förgrena sig och visa sig som ett fint mögel på
bladytan. Möglet utbreder sig mer och mer; bladet
och snart hela blasten får brun-aktig färg och dör
bort. Från mögeltrådarna af-söndrade knoppceller
kunna gro omedelbart och bilda ett nytt mycelium;
men vanligtvis delar sig deras protoplasma i en större
mängd klumpar, hvilka omdanas till päronformiga, med
två cilier försedda svärmsporer. För deras utveckling
behof ves vatten, och i regn- och daggdroppar eller
i de vattenpartiklar, med hvilka ihållande dimmoi
öfverdraga växterna på potatisfälten, svärma
dessa celler omkring och kunna föras till ännu icke
angripna växtdelar samt tränga med regnvattnet ned i
jorden till potatisknölarna, hvilkas uppåtvända yta
således först angripes. Knoppcellerna kunna under
torr väderlek lätt med vinden föras till andra,
förut oskadade potatisfält och där hastigt gro och
intränga i bladen och sålunda inleda samt utbreda
förstörelsen. Den under gynnsamma förhållanden
(fuktighet och lagom värme) utomordentligt rika
knoppcell- och sporbildningen förklarar lätt, att ett
synbarligen nyss friskt och grönt potatisfält kan
inom en veckas förlopp, ja stundom ännu hastigare,
bli alldeles förstorat. Sjukdomen visar sig sedan
snart som mörka fläckar på knölarna. Om potatisen
förvaras i fuktiga källare eller i stora jordtäckta
högar ("potatisgrafvar") utan tillräcklig luftväxling,
blir den "våtrutten", i det den förvandlas till en
våt, grötlik massa, som vid tryck sönderflyter. Blir
åter den sjuka potatisen förvarad på ett torrare
och luftigare sätt, inträder icke våtröta, utan
potatisen håller sig mer eller mindre torr och
skrumpnar tillsammans. Torr- och blötrötan ansågos
förr som verkningar af potatissjukans svamp,
Phytophthora, men numera råder enighet därom, att
de framkallas af bakterier, bland hvilka Bacillus
amylobacter (äfven kallad Amylobacter navicula och
Clostridium buty-ricum) anses utföra hufvuddelen
af förstörelseverket (se Bakteries). Potatissjukans
förekomst är mycket olika, beroende främst på årets
väderlek, i det att varmt, fuktigt väder gynnar
dess utveckling och spridning. Olika sorter äro
också olika mottagliga, tidiga sorter i allmänhet
mer än sena. Bland skyddsåtgärder ställer man, jämte
val af motståndskraftiga sorter, främst användning
af frisk sättpotatis. Men som det icke alltid är
så lätt att upptäcka, huruvida en potatisknöl är
sjuk eller icke, när den är blott i ringa grad
angripen af parasitsvampen, brukas stundom att
"afsvampa" sättpotatisen, hvilket kan ske genom
att under 4 timmar utsätta potatisknölarna i torr
luft för en temperatur mellan + 40°-47° C. Vidare
bör man välja torrt belägen tjänlig odlingsmark,
hellre en lätt jord, såsom sandjord, sandblandad
mylla eller lera o. s. v. än styf lera och annan
jord, som längre kvarhålla vatten, icke odla potatis
flera år å rad på samma mark och icke använda direkt
gödsling med ladugårdsspillning för potatisen och i
synnerhet ej färsk ladugårdsgödsel omedelbart vid
potatisknölen. - Hög kupning af potatisen skyddar
knölarna för nedträngande knoppceller, hvilka
kvar-hållas af en tät jordbetäckning som af ett
filtrum. Framför allt användes numera för sjukdomens
bekämpande besprutning af blasten med 2-3-procen-tig
Bordeauxvätska (se d. o.), helst utförd en vecka före
den tid, då bladmögel börjar visa sig, samt upprepad
efter l-2 veckor. För att förekomma potatisknölarnas
smittning vid upptagningen, bör skörden ej ske förr än
8 dagar efter det blasten afvissnat eller afhuggits
och bortförts från fältet. Skörden bör ske i torrt
väder och potatisen förvaras torrt för att hindra
sjukdomens utveckling under vintern. Jämte den som
potatissjuka betecknade sjukdomen förekomma åtskilliga
andra, ej alltid från denna och hvarandra urskilda
angrepp af parasiter på potatisen. Förhärjande är
särskildt potatis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
