Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 57-58 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potatis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppskjuta 30–60 cm. höga stjälkar, som äro vingade
af de nedlöpande, spiralställda, olikparigt delade
bladen, hvilkas flikar äro olikstora, ovala–äggrunda,
helbräddade, spetsiga och glest håriga. Ur de öfre
bladvecken utskjuta blomknippen, sittande på långa,
ofvan midten ledade skaft. Blommorna, som utvecklas
under högsommaren, ha foder och krona 5-(till
10-)flikiga, med hvitt, violett eller rödaktigt
kronbräm. Ståndarna äro 5, med korta strängar och
tätt sammanstående knappar, som utsläppa frömjölet
genom porer i spetsen. Frukten ("potatisknopp")
är ett rundadt bär, som i 2 (–4) rum innehåller en
mängd njurlika frön. Från de ofvannämnda "ögonen"
på potatisknölen (efter hvilkas antal knölen kan
sönderskäras i lika många grobara delar och som äro
mera tätt samlade på knölarnas

Potatisväxten. A öfre delen af den blad- och blombärande stjälken, B blad, C under jorden varande del af växten med flera stjälkknölar samt anlag till sådana (n).

"kronända", som utgör stamspetsen) utväxa, jämte
stjälkarna, under jorden löpande utskott, som
bilda ett grenigt jordstamssystem, i hvilket alla
grenspetsar genom riklig stärkelseaflagring ombildas
till de förenämnda potatisknölarna. Dessutom utvecklas
från rotstocken rötter för upphämtande av näring
ur jorden. Äfven från den ofvanjordiska stammens
nedersta leder utväxa ofta stoloner, som måste täckas
med jord, hvilket sker genom växtens s. k. "kupning",
för att på dessa stoloner skola utbildas normala
potatisknölar. Om en sådan växande potatis ligger
i jordbrynet, utsatt för ljusets inverkan, blir den
i luften liggande ytan grön af klorofyll och bildar
skott med små blad. I potatisens
skal och blasten finnes en giftig alkaloid,
solanin, som vid utfodring af färsk potatisblast
framkallar utsot hos djuren, hvilken däremot
icke visar sig efter blastens torkning eller
insyrning. Genom fabriksmässig ångkokning och
torkning framställas olika potatispreparat,
såsom flingor och strimlor, hvilka i utlandet
användas som kraftfoder åt kreaturen och äfven,
till följd af den genom världskriget 1914–15
flerstädes uppkomna hvetebristen, påbjudits som
tillsats vid brödbakning, bl. a. i Tyskland och
Danmark. Om potatismjöl se Stärkelse. – Potatis
odlas numera i hela den åkerbrukande världen, dock
mera i de tempererade trakterna än i den heta zonen,
och går nordligare än någon annan åkerbruksväxt, i
Norge till 70° n. br. Den odlas i Sverige vid hvarje
jordbruk och i så godt som hvarje trädgård och intar
153,000 har eller i medeltal 4,2 proc. af rikets
odlade jordvidd. Skörden plägar uppgå till 20–23
mill. hl. eller 14–16 mill. dt., motsvarande inemot
100 dt. för har och 2,7 dt. för invånare. I allmänhet
täckes hvarje landsdels förbrukning af ortens odling,
men i vissa trakter, särskildt Skåne, Blekinge och
Kronobergs län, alstras betydligt öfver behofvet af
människoföda och kreatursfoder (hufvudsakligen till
svin), och öfverskottet användes till största delen
till brännvinsbränning och stärkelseberedning. Däremot
alstra en stor del af Norrland samt Stockholmstrakten
och bergslagstrakterna i Svealand ej nog potatis
för eget behof, utan en införsel eger årligen rum,
hittills uppgående till högst 200,000 dt. eller 1,2
proc. af landets förbrukning. Potatis går bäst till
samt blir mest välsmakande och frisk på lätt, helst
sandig eller grusig jord, men blir på ler- och mullrik
jord blötare och mera utsatt för sjukdom, hvarför
också trakter med sand och grusjord (Kristianstads
län, Småland, Dalarna, Jämtland) äro mer framstående
potatisodlingsdistrikt än lerslätterna. Skörden kan
å andra sidan starkt höjas genom en riklig gödsling,
och den ökning i skördetalet, som under senare tid egt
rum, beror delvis härpå, delvis på införande i odling
af nya rikt gifvande sorter. Potatisväxten växlar i
hög grad och odlas i ett mycket stort antal sorter, af
hvilka årligen åtskilliga nya frambringas framför allt
i Tyskland (företrädesvis rikt gifvande, storvuxna,
stärkelserika fabrikssorter för brännvins- och
stärkelseberedning) och i England (bordspotatis). I
norra Sverige odlas öfvervägande gamla sorter, dels
rikt gifvande sådana af rund form med djupa "ögon",
hvita och med fast, gult kött (Jämtland, Dalarna,
Hälsingepotatis), dels, mindre allmänt, finsmakande,
småvuxna, tidiga, men mindre gifvande mandelpotatis. I
mellersta och södra Sverige, där de gamla sorterna
ej passa, emedan de äro mycket mottagliga för den i
dessa landsdelar vissa år förhärjande "potatissjukan",
ha de undanträngts af nya sorter, af hvilka mycket
allmänt odlas de redan gamla amerikansk rosenpotatis
med hvita blommor och röda knölar, omtyckt för sin
tidiga mognad, men mycket mottaglig för sjukdom, och
magnum bonum, en engelsk, aflång, slät, medeltidig
sort med hvitt skal och kött. I senare tid har införts
en stor mängd nya sorter med större afkastning och
högre stärkelsehalt, i allmänhet hvita i skal och
kött. Om japansk potatis se Stachys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>