Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverdrifvet bildprål. Francisco Manoel
de Mello (1611-66) var periodens siste lyriker af
större betydenhet. Fast han ingalunda heller
var fri från tidens lyten, utmärka sig dock
särskildt hans sonetter genom djupare poetisk
känsla och finhet i uttryck. Mera representant
för tiden är Manoel de Faria e Sousa (d. 1649),
som skref omkr. 400 sonetter på spanskt språk
och i gongoristiskt maner. En föreställning om
den allmänna arten af 1600-talets portugisiska
poesi och dess djupa förfall får man af ett mot
midten af århundradet under den pompösa titeln
"A fenix renascida" publiceradt urval af poesier,
där tankarnas ömkliga sterilitet förgäfves söker
dölja sig bakom prunkande bilder och bombast,
samt af de då, efter mönstret af 1500-talets
italienska, bildade "akademiernas" dödfödda
foster (Academia dos Generosos, till hvilken
t. o. m. Manoel de Mello hörde, Academia dos
Singulares, stiftad 1663, o. a.). Slutligen
må erinras om en del mystiska diktare från
denna tid, hvilka i de mest hyperboliska
bilder och med ytterligt pedanteri sjöngo
om den gudomliga kärlekens quinta essentia.
Antonio das Chagas, Bernarda Ferreira de Lacerda
(d. 1644) m. fl. utmärkte sig i denna art, där
man snart icke nöjde sig med lyrikens former,
utan äfven, som Manoel Thomaz, Francisco
Lopes m. fl., ur helgonens lif hämtade stoff
till formliga epos i heroiskt versmått. Under
1500-talet fullföljdes med stor ifver den
af Camões på ett så glänsande sätt öppnade
episka banan. Men dessa eftercamonianska epiker
åstadkoinmo blott kalla, ihåliga sånger utan
lif och hänförelse, såsom ju också var att vänta
under denna förnedringens tid. Jeronimo Corte Real
(1540-93) skref tre långa epopéer, bland
hvilka ett på spanska (det minst misslyckade är
"Naufragio de Sepulveda" i 16 sånger). Vidare
märkas bland många andra Francisco de Andrade,
Luiz Pereira Brandão och Vasco Mousinho de
Quevedo, hvars "Affonso Affricano" nämnes med
något erkännande. 1600-talets epiker hämtade
sina ämnen företrädesvis ur Frei Bernardo de
Britos historiska verk "Monarchia lusitana", som
behandlar Lusitaniens hela sagohistoria alltifrån
människans skapelse och enkannerligen från
Ulysses (Lisboa = Ulyssipolis!). Så skref Gabriel
Pereira de Castro (d. 1632) en "Ulyssea",
Antonio Sousa Macedo (d. 1682) en "Ulissipo"
etc. Äfven den ofvannämnde Kodrigues Lobo skref
ett epos, "O condestable de Portugal" (1610),
i 20 långa poesilösa sånger. Den dramatiska
poesien, som i Spanien nådde en så utomordentlig
utveckling, förkrymptes i Portugal redan i sin
knoppning, och "portugisiska teaterns fader",
Gil Vicente (d. 1557), blef olyckligtvis
en fader så godt som utan ättlingar i sitt eget
land, om han också för den spanska dramatiken
eger stor betydelse och på denna grund äfven kan
anses intaga en plats i världslitteraturen. Men
i den portugisiska litteraturen står Vicente,
liksom Camões, isolerad. Hans förebild är
spanjoren Juan del Encina, och om hans stycken
från dramatisk synpunkt än äro otympliga och
medeltidsartade, visa de dock ej ringa utveckling
utöfver Encinas ståndpunkt. Han skref hvad han
själf kallade autos (religiösa stycken), comedias
(i mysteriemaner med ansats till intrig), tragicomedias
(bl. a. "Amadis da Gaula") och farças (med ämnen ur
hvardagslifvet, stundom burleskt hållna) till
ett antal af omkr. 40, af hvilka en stor del
på spanska eller omväxlande portugisiskt och
spanskt språk. Hans stycken synas i allmänhet
icke ha uppförts offentligt, utan blott
inför hofvet. Bland hans få efterföljare inom
lustspelet, hvilka för öfrigt snart fingo att
kämpa mot trångbröstad censur och inkvisition,
var äfven Camões, som skref tre comedias. Under
förra delen af 1500-talet gjordes också ett
försök att införa det klassiska renässansdramat
i Portugal, hvilket dock ej heller vann någon
framgång. Saa de Miranda författade två komedier
på prosa, imiterande Terentius och Plautus,
och Antonio Ferreira skref en tragedi, "Inez
de Castro", på orimmad vers och med körer,
samt två komedier i renässansmaner. Efter dessa
resultatlösa ansatser under början af perioden
fylldes snart den portugisiska teatern helt
och hållet af den spanska dramatiken, och
det enda mera originella, som producerades,
var korta folkstycken (entremeses), af hvilka
vid midten af 1600-talet en samling utgafs af
Manoel Coelho Rebello under titeln "A musa
entretenida de varios entremeses". Om den
prosaiska skönlitteraturen under denna period är
icke mycket att säga. Under 1500-talet florerade
riddarromanerna, hvilkas urtyp "Amadis de Gaula"
möjligen är af portugisiskt ursprung, ehuru den
äldsta kända redaktionen är spansk. Hela arten
fick dock aldrig samma intensiva utveckling
i Portugal som i Spanien. Francisco Moraes
de Braga (d. 1572) är sannolikt författare
till den 1567 på portugisiska utgifna romanen
"Palmeirim de Inglaterra", ehuru man har en
äldre spansk upplaga redan från 1548. Dess senare
fortsättningar ha skrifvits af portugiser, 4:e
och 5:e delarna (de sista) af Fernão Alvares do
Oriente (f. omkr. 1540). Andra portugisiska
författare inom arten äro Jorge Ferreira de
Vasconcellos (d. 1587), som skref "Memorial
das proezas da segunda tavola redonda", och
historieskrifvaren João de Barros ("Cronica
do imperador Clarimundo"). Herderomanen hör
egentligen till litteraturen i bunden form, då
dess prosaiska partier endast bilda en lätt ram
för lyriska dikter. Dess förnämsta representanter
– utom Jorge de Montemayor (se d. o.),
som, ehuru född i Portugal med rätta räknas
till den spanska litteraturen, då han tidigt kom
till Spanien och uteslutande skref på spanska –
äro den nyssnämnde Fernão Alvares ("Lusitania
transformada") och Francisco Rodrigues Lobo,
hvars tre pastorala noveller "A primavera",
"O pastor peregrino" och "O desenganado" blefvo
mycket beundrade. Den senare har äfven genom sina
ofta spirituella, men ofta också sökt pedantiska,
med anekdoter kryddade filosofiskt litterära
dialoger "Corte na aldeia e noites de inverno"
blifvit ansedd för grundläggaren af den retoriska
prosan i Portugal. Inom historieskrifningen
fortsattes krönikeförfattandet från föregående
sekel. Bland författare märkas Garcia de
Resende, kompilatören af "O cancioneiro geral",
Fernão Lopes de Castanheda (d. 1559), João de
Barros (d. 1570), hvars berömda "Asia portugueza"
i 4 dekader fortsattes af Diogo do Couto (d.
1616), samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
