Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modifierad efter spanska mönster. Man kan sålunda
säga, att Portugal under medeltiden knappast
egde någon nationell litteratur. Den äldsta
i provensalskt maner diktande hofskolan, som
torde gå tillbaka till 1100-talet, blomstrade
under 1200-talet samt nådde sin höjdpunkt
under konung Dionysius (1279-1325) och hans
söner. De äldsta bevarade äkta minnesmärkena
af denna portugisiska trubadurpoesi äro
tre hvarandra kompletterande handskrifna
visböcker (cancioneiros), af hvilka en förvaras
i Vatikanen (kallad "Cancioneiro da Vaticana"
l. "Canc. del Rei D. Diniz", utg. diplomatiskt
af Monaci, Halle 1875, och "kritiskt",
men slarfvigt af Braga, Lissabon 1878), en
i k. Ajudabiblioteket i Lissabon ("Canc. da
Ajuda" l. "Canc. do collegio dos Nobres", äfven
"Canc. do conde Barcellos", senast utgifven af
Carolina Michaëlis de Vasconcellos, Halle 1904),
under det den tredje eges af en privatperson
("Canc. Colocci-Brancuti", utg. af Molteni,
Halle 1880). Dessa visböcker ge oss namnen på ett
stort antal diktare från denna tid, de fleste af
adligt stånd. Men äfven en och annan förmåga af
ringare börd upptogs i de vittra hofkretsar,
som slöto sig kring furstarna, enkännerligen
konung Dionysius (Diniz, 1279-1325) och hans
naturlige son dom Pedro, grefve af Barcellos
(d. 1354), hvilka båda också själfva idkade
vitter idrott. Bland massan af dessa hofpoeters
konstmässiga produktioner i provensalsk form
förekommer emellertid äfven en del stycken af
en alldeles egendomlig och påtagligen folklig
art, hvaraf än i dag tydliga spår förefinnas i
folkpoesien, särskildt i Galicien. Denna ansats
till nationell diktning blef dock utan alla
följder. Från denna äldsta tid föreligger äfven
en samling af öfver 400 sånger till den heliga
Jungfrun på gammalgaliciskt språk (hvilket,
om också ej identiskt med gammalportugisiskan,
dock endast obetydligt afvek därifrån; bland
de portugisiske hofpoeterna voro också flera
galicier). Som deras författare uppges Alfons X
af Kastilien (d. 1284). Äfven konung Dionysius’
närmaste efterträdare voro skaldekonsten bevågna,
och hofvet blef fortfarande den vittra idrottens
medelpunkt. Man känner ett fragment af en episk
sång om Alfons IV:s seger öfver morerna
vid floden Salado, och Peter I (1357-67)
var själf skald. – Vid denna tid börjar
emellertid den portugisiska poesien alltmer
röna inflytande från broderlandet, och det blir
detta spanska inflytande, som karakteriserar
2:a perioden. Poesien dväljes fortfarande
vid hofvet, och den poetiska traditionen från
det första burgundiska konungahuset upptas
af det andra, från Peter I:s oäkta son Johan
I härstammande. Konung Edvard (1433-38), hans
broder infanten dom Pedro (d. 1449) och dennes
liknämnde son, den berömde konnetabeln (d. 1466),
voro alla framstående idkare och beskyddare af
skaldekonsten, som sedan också högeligen gynnades
af konungarna Johan II (1481-95) och Emanuel
(1495-1521). Den af den senares kammarherre Garcia
de Resende (1470-1554), som själf också
var poet, till monarkens förströelse kompilerade
och bortåt 300 diktarnamn innehållande visboken
"O cancioneiro geral" (tr. i Lissabon 1516)
ger en totalbild af den poetiska produktionen
i Portugal under 1400-talet. Det spanska
inflytandet visar sig tydligt i
denna diktsamling, och många af 1400-talets
portugisiska skalder öfvergåfvo t. o. m. sitt
modersmål och diktade på spanska, så
som sedermera fallet blef under ett par
århundraden. Den portugisiska prosan under
denna tid har icke mycket estetiskt värde. Med
förbigående af några legender och asketiska
afhandlingar må blott erinras om konung Edvards
moralisk-politiska traktat "O leal conselheiro"
och krönikelitteratur en, som då började
uppblomstra. Som mer framstående stilister
inom denna art nämnas Fernão Lopes (d. 1451),
"den portugisiska historieskrifningens fader",
Gomes Eannes de Azurara (1420-73) och Ruy
de Pina (1440-1523).
I Resendes "Cancioneiro" förekomma också tre
skalder, som äro att föra till den nu inträdande
3:e perioden och kunna anses vara den nya tidens
banerförare. Christovão Falcão (d. omkr. 1550),
författare till den vackra eklogen "Crisfal",
och Bernardim Ribeiro (d. omkr. 1535), som
skref 7 ekloger i nationell art och är ännu mer
bekant genom sin herderoman "Menina e Moça",
äro grundläggarna af dessa båda i Portugal
sedermera så ifrigt odlade arter. Den tredje,
Saa de Miranda (1495-1558), införde i Portugal
den italienska renässansens form och anda samt
utvecklade en stor poetisk verksamhet (canções i
nationell art, sonetter, epistlar, ekloger etc.,
af dem en del på spanskt språk). Den klassiska
smakens seger påskyndades af Antonio Ferreira
(1528-69), som var än mindre själfständig
än Saa de Miranda, men dock alltid skref på
sitt modersmål. Efter dessa följde en rad af
klassiska skalder, bland dem Pedro Andrade de
Caminha (d. 1598), Diogo Bernardes (d. 1605)
och den kanske mest begåfvade af alla dessa
"quinhentistas", D. Manoel de Portugal
(d. 1606). Men tidens dominerande snille var
Luiz de Camões (1525-80), Portugals störste
skald och en af världslitteraturens heroer. Hans
lyriska dikter (bl. a. omkr. 300 sonetter)
stå till såväl form som innebörd långt öfver
de samtida diktarnas af Saa de Mirandas skola,
och hans storartade nationalepos "Os Lusiadas"
har förskaffat honom världsrykte. Han hade
många efterföljare såväl i lyriken (Heitor da
Silveira, Antonio de Abreu, Manoel da Veiga
m. fl.) som i epiken (jfr nedan), hvilka dock
alla stannade oändligt långt efter honom. När
Filip II 1580 annekterat det efter sin korta
glänsande storhetstid till bedröflig hjälplöshet
nedsjunkna Portugal, blef det också slut med
oberoendet på det andliga området: det spanska
inflytandet blef alltmer öfverväldigande,
den portugisiska poesien sjönk ned till en
svag skugga af den spanska. Glömmande sitt eget
modersmål, diktade de portugisiske skalderna allt
oftare på spanskt språk; och äfven sedan Portugal
återvunnit sin politiska själfständighet,
fortfor slafveriet på det litterära området,
och missriktningarna i 1600-talets spanska poesi
(formalism och bombastisk gongorism) framträda
kanske ännu bjärtare hos de portugisiske
imitatörerna. Francisco Rodrigues Lobo,
som florerade i början af 1600-talet, visar
dock i sin lyrik (mest i den bukoliska arten)
reminiscenser från den föregående tidens renare
poetiska traditioner, ehuru äfven hans dikter
ofta lida af effektsökeri och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
