Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1471
Portugisiska litteraturen
1472
Damiäo de Goes (d. 1572), hvars hufvud-verk,
Emanuel den stores krönika, är skrifvet med
stor samvetsgrannhet och ansats till historisk
kritik. Ett särskildt intresse ega åtskilliga
af dessa krönikor genom författarnas liffulla
skildringar af själfupplefda tilldragelser och
erfarenheter från Indien. Den förut omnämnde
Frei Bernardo de Britos (d. 1617) stort anlagda
"Monarchia lusitana", som blott hinner fram
till den portugisiska statens grundläggning,
är visserligen uppfylld af vidunderliga
berättelser, men genomandas af en glödande
patriotism och är skrifven på ett rent och
korrekt språk. Krönikeframställningen når sin
fulländning hos Frei Luiz de Sousa (d. 1632), som
bl. a. skrifvit "Vida de Dom Joäo III" och som
för sin förträffliga behandling af språket vunnit
välförtjänt erkännande, liksom i ännu högre grad
Jacintho Freire de Ändrade (d. 1657) genom sin
"Vida de Dom Joäo de Castro", hvilken anses som
mönstret för klassisk prosa. Den förut nämnde
mångsidigt begåfvade och produktive Manoel de
Mellos liffulla historia om kriget i Katalonien
är olyckligtvis för den portugisiska litteraturen
skrifven på spanska; på portugisiska skref
han några förträffliga historiska uppsatser,
"Epanaphoras". En framstående prosaist och
framför allt århundradets utmärktaste andlige
vältalare var Padre Antonio Vieira (d. 1697).
Det allmänna förfallet inom den portugisiska
poesien vid slutet af 1600-talet fortfor
under 1700-talet, och det nya, k:de perioden
karakteriserande fransk-klassiska inflytandet
var icke af den art, att det förmådde åstadkomma
någon vidare förändring till det bättre. Den
nya smakens kodex, Boileaus "Art poétique",
öfversattes på vers af FranciscoXavier deMeneses
(d. 1743), som till yttermera visso enligt
alla konstens regler författade ett torrt epos,
"Henriqueida". Konung Johan V (1706-50) sökte i
allt imitera Ludvig XIV, och hela verksamheten på
det andliga området fick en officiell prägel. Han
inrättade 1721 efter franskt mönster en Academia
real da historia portugueza, hvilken dock
ej fick någon synnerlig betydelse. Af större
vikt var det 1756 efter det liknämnda romerska
bildade lärda samfundet Arcadia ulissiponense,
hvars syfte var att restaurera poesien och rensa
språket, allt under förening af den nya smakens
fordringar med efterbildandet af de nationella
klassikerna från 1500-talet. Detta samfund
räknade bland sina medlemmar många af tidens
litterära förmågor. Pedro Antonio Correia G a r
9 ä o (d. 1772) författade bl. a. horatianska
oden, hvaraf några rätt förtjänstfulla, samt
sökte, ehuru utan framgång, reformera teatern
genom ett par klassiska lustspel. Antonio D
i-niz daCruz eSilva (d. 1790) vann stort beröm
för sitt förträffliga, mot prästerna riktade
komiska epos "O hysope" (Vigvattensvippan),
hvilket ingalunda är en blott efterbildning efter
Boileaus "Lutrin", utan fullt originellt. Domingo
dos R e i s Q u i t a (d. 1770) upptog icke
utan framgång den gamla bukoliska arten och
skref ett par tragedier i fransk smak. Manoel de
Figuei-r e d o (d. 1801) egnade sin förmåga åt
teatern samt författade en mängd komedier och
en tragedi, hvilka dock (de publicerades också
först efter hans
död) blefvo af ringa inflytande. Emellertid
tillhörde icke alla tidens skalder detta
samfund, och man bildade t. o. m. opposition
däremot. Främst bland dessa anti-arcadister
står FranciscoMa-noel do Nascimento
(1734-1819), bekant under skaldenamnet
FilintoElysio. Representant för den stränga
klassiska stilen, korrekt och elegant,
visar han i sin lyrik en fint bildad talang,
om än icke egentligt snille. Trakasserad i
fäderneslandet såsom encyklopedist, tillbragte
han större delen af sitt lif i Frankrike, där
han omsider påverkades af den nya, romantiska
skolan och bl. a. till portugisiskan öfversatte
Chateaubriands "Martyrs". Som den förste
införaren af romantiken vann han dock för
ögonblicket ingen genklang i Portugal, men som
klassisk skald bildade han skola, och bland dessa
s. k. "filintistas" märkas Bento Luiz Vianna,
Antonio Ribeiro dos Santos (d. 1818), satirikern
N i c o l a o T o l e n t i n o d’A l m e i
d a (d. 1811) m. fl. Emellertid hade Arcadian
obemärkt afsomnat 1774, och poesien förde mer
än någonsin ett tynande lif. 1790 bildades
ett nytt samfund, den s. k. Nova Arcadia,
som dock snart upplöstes (1806). Ur detta
sällskap framgick den berömde Manoel Barbosa
du B o c a g e (1765-1805), som anses för den
främste bland århundradets diktare och vunnit
stor popularitet i Portugal. Att han var ett
verkligt skaldesnille, kan ej heller förnekas;
men han var en ostadig, lättretlig ande, som
aldrig hann f ram till harmoni. Han var icke så
strängt skolad som Nascimento, egde icke en så
fint bildad smak och behandlade språket något
vårdslöst; men han egde en oerhörd lätthet att
producera och ett stort välde öfver formen, och
hans lyrik, särskildt hans sonetter, höra till
det bästa i den portugisiska litteraturen. Äfven
han bildade skola, men dessa s. k. "elmanistas"
(efter Barbosas skaldenamn Elmano Sadino),
som icke egde mästarens snille, imiterade
mera hans fel än hans förtjänster och äro utan
betydelse. Till den nya Arcadian hörde också
Padre José As:ostinho de Macedo (1761-1831),
Portugals Impopuläraste författare. Under sin
lifstid i strid med hela världen och fruktad för
sina mördande kritiker, efter sin död alltför
mycket nedsatt och förkättrad, utöfvade dock
denne öfverlägset begåfvade, men hänsynslöse,
despotiske och inbilske man ett stort inflytande
på sin tid (se vidare M a c e d o, sp. 352). Mot
slutet af årh. inrättades en kunglig akademi, A
Academia real das sciencias de Lisboa (1779), som
bl. a. skulle utge ett lexikon, hvaraf emellertid
blott bokstafven A utkom (1793). Större betydelse
för språk och litteratur fick denna akademi
genom sina från 1792 publicerade "Memorias
de literatura portugueza", kritisk-estetiska
afhandlingar, som ännu utges. - Om dramat
under denna tid är ej mycket att säga. Det
spanska slafveriet från föregående period
följdes nu af ett fransk-klassiskt. Om några
af arcadisternas fåfänga försök att reformera
teatern har ofvan talats. Kortare nationella
stycken skrefvos dock fortfarande, och den
främste författaren inom denna art, Antonio José
da Silva (halshuggen 34-årig 1739), kan sägas
vara en värdig efterföljare till Gil Vicente och
skulle kanske kunnat skapa en nationell scen,
om han fått lefva.
5:e perioden. De politiska tilldragelserna
i 1800-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
