Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näringsrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjocklek växlar mellan 2,25 och 3,5 m. – 9. Gods i
Adelöfs socken, Jönköpings län, med hufvudgården
vackert belägen på en höjd mellan sjöarna Noen
och Hvalen, utgör med underlydande 6 7/8 mtl,
tax. till 199,700 kr., samt kvarn, såg, tegelbruk
och frälseräntor, tax.-v. 7,800 kr. (1912). Det
har tillhört medlemmar af flera adliga släkter,
bl. a. Per Brahe d. y., som på en klippa vid Noen
uppförde jaktslottet Brahehälla, nu en vacker ruin,
köptes 1798 af assessorn J. T. Nathhorst och ärfdes
af sonen, som där anlade ett statsschäferi (se
Nathorst 1). 1840 sålde han N. till bönder, hvilka
afyttrade det till landshöfdingen K. G. Bergenstråhle,
som inlade mycken förtjänst om egendomen. Denna
tillhörde därefter länge hans änka, friherrinnan
Bergenstråhle, och sedan frih. S. A. Hermelin på
Traneryd och Gripenberg samt tillhör nu hans sons
änka, friherrinnan Ingeborg Hermelin. – 10. Kraftverk
vid Dalälfven, ofvanför dess utlopp i Bysjön och
nära N. station på N.–Morshyttans järnväg, inom
By socken, Kopparbergs län, tillhörigt Horndals
järnverks a.-b., byggdes 1898–1904, kompletterades
1910 med en dammbyggnad öfver älfven och ombyggdes
delvis 1912 efter en då inträffad underskärning
af grunden under kraftstationen, hvarjämte under
senare åren pågått installation af modernare
maskineri. Anläggningen är belägen på älfvens vänstra
strand, där vattnet genom en kort tilloppskanal
afledes från älfven till kraftstationen för att genom
en afloppskanal återföras till älfven. I färdigt
skick kommer anläggningen att vid normal fallhöjd,
omkr. 4 m., kunna afge 7,000–8,000 hkr. Kraften
användes för järnverket på platsen, mer öfverföres
nu till största delen till Sandvikens järnverk
(omkr. 55 km.), den första större kraftöfverföring
i Sverige, samt till Horndals järnverk, Fors
sulfitfabrik och ett par grufvor i orten.
8. A. Fbg. 10. S. L-k.
Näsa (lat. nasus), anat., den hos människan ur
ansiktets midt tutformigt framskjutande kanal, som
vid andning leder luften in till och ut från svalget
och lungorna samt innehåller luktorganet. Näsan är
mycket växlande till formdetaljer, men i allmänhet
pyramidal och i profil triangulär. (Jfr fig. l, 2,
4 o. 5 i art. Ansikte och fig. i art. Mun.) Den är
ställd sagittalt midt fram å ansiktet, ehuru sällan
fullt symmetriskt, samt utgår med sin "rot" från
pannans midt, höjer sig med "ryggen" från sina ur
ansiktet utgående sidor och når vanligen sin största
höjd i ryggens nedersta ända, "spetsen", hvilken är
afrundad, någon gång klufven. Triangelns nedre sida,
som utgår i en båge ur öfver-läppen, har två ovala
öppningar, som kallas näsborrar och leda in till hvar
sin halfva af näshålan. Näsborrarna kunna vidgas
och sammandragas till följd af rörligheten i sina
laterala väggar, som därför kallas näsvingar. Näsans
stomme är delvis ben (synnerligen upptill), delvis
brosk (nedtill och främre delen af skiljeväggen);
det hela är utanpå klädt af en medeltjock, med stora
talgkörtlar och små muskler försedd hud. Denna vikes
om och in i näsborrarna samt fortsattes föga förändrad
ett stycke in i hålans rörliga del. I öfrigt klädes
de sidoordnade hålornas inre, med undantag af öfre
delen (luktregionen), af en tämligen tjock, svällbar
slemhinna med cylindriskt flimmerepitel och delvis
slemafsöndrande körtlar. Hålan, som genom sagittalt
ställda ben och brosk fullständigt skiljes i två,
icke med hvarandra kommunicerande hälfter, är ganska
omfångsrik. Den sträcker sig uppifrån hufvudskålens
bas ned till munhålans tak (gom-hvalfvet) samt mynnar
bakåt i svalget, upptagande rummet mellan kinderna och
ögongroparna. Den har ock stora bihålor i öfverkäks-,
kil- och pannben
Fig. 1. Näsans vänstra sidovägg sedd inifrån. (l
kilbenshålans mynning är insatt en liten
sond.) Kbh. kil-benshålaii, C.su. öfversta näsmusslan
(concha superior), m.M. mellersta näsmusslan (concha
media), u.M. understa näsmusslan (concha inferior),
Tb. örtrumpetens mynning, P/i. pannbenshålan. (]/2
nät. storl.)
Fig. 2. Frontalsnitt genom näshålan ungefär
i ögonhålans midt. (Snittytan ses här
framifrån.) I ögonhålorna ligga synnerven och
ögonmusklerna. Öh. ögonhålan, ö.M., m.M., u.M öfre,
mellersta och understa näsmusslan, Kh. käkbenshålau,
Ph. paunbenshålan. (J/2 nät. storl.)
(se fig. l o. 2) samt många mindre bihålor i
silbenet. Skiljeväggen är slät, men från hvardera
sidoväggen inspiinga tre krökta benskifvor,
"musslorna" (con-chce), som på samma gång förtränga
hålan och ge större utsträckning åt den äfven dem
täckande slemhinnan. De rymligare delarna under
musslorna kallas näsgångar (nedre, mellersta
och öfre). De två nedre musslorna med gångar och
motsvarande höjd af skiljeväggen tillhöra näsans
andningsregion, delarna där ofvan luktregionen. Dennas
beklädande hinna, i hvilken luktnerverna utbreda sig,
utmärkes genom närvaron i dess djupare lager af på
ytan mynnande egendomliga körtlar och i dess yttre
lager af två slags celler: det ena är cylindriskt
epitel, det andra spolar med långa, mot ytan riktade
stafvar, luktnervernas ändorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
